VERKET I VERKET

Göran Sonnevis nya diktsamling ger Örnen och Kråkans recensent svindel. Han låter sig sköljas med genom intighet och fullhet, innerlighet och avstånd, musik och tystnad, de ständiga vändningarna. Men i boken finns också en totaliserande energi som överskuggar den skillnad varigenom verket verkar. Viktor Andersson har läst Det osynliga motstyckets bok.


[lyssna på recensionen? Klicka på pilen!]

I Det osynliga motstyckets bok fortsätter Göran Sonnevi sitt svindlande och omfattande diktarbete, det som vill släppa in så mycket, som gör så mycket och verkar på så många nivåer. Landskap, djur och växter skrivs fram jämte global politik och de ständiga krigen; mytologi och religion trängs med filosofi och fysik. Destruktionens svallvågor, intigheten men också fullkomligheten, kärleksmötet, närvaron och hoppet, det fruktansvärda och det värt att sätta sin tilltro till: allt vävs in här, snärjs in i vartannat. Läsaren kan inte väja, åtminstone inte för det totala i upplevelsen av Sonnevis verk. Man sköljs med i mångfalden och de många växlingarna, spänningarna. Däremot finns det en rad olika sätt att möta denna poesi inuti den, att svara mot dess konfliktpunkter och appeller. Jag kämpar med detta, med de löften och låsningar jag upplever där.

Formmässigt är Det osynliga motstyckets bok typisk för Sonnevi. Längre lång-radiga dikter som påminner om samlade korta anteckningar från vardagen varvas med kortare verser som ibland bara håller ett par tre ord per rad. Emellan dem skapas en dynamisk skillnad. Den expansiva formen har varit Sonnevis länge, men diktsamlingen liknar särskilt de böcker han utkommit med under de sista 15 åren: Oceanen (2005), Bok utan namn (2012) och Sekvenser mot Omega (2017). Boken överlappar med de tidigare samlingarna, i tidsdateringar och teman. Omtagningar och återbruk är ett av Sonnevis grepp: ”sekvenserna” här är både nya och upprepade.

De längre dikterna täcker ofta över tio sidor med sina korta meningar och luftiga mellanrum. Det är framför allt här de snabba skiftena mellan olika teman och register blir synliga. Dessa skapar meningsskikt i dikten, överlagrar. Redan tidigt, i ”Allhelgonadag 2016; Sekvens mot Omega” framträder världen i sin storlek, så som den tar plats i Sonnevis skrivande, så som den kolliderar med sig själv där. Diktjaget tänder ett ljus ”för alla själar, levande eller döda”, Påve Franciskus firar 500-årsjubiléet av reformationen i Lunds domkyrka samtidigt som den irakiska arméns och kurdiska peshmergas offensiv mot Daeshs fästen i och omkring Mosul fortgår. Dikten fortsätter:


/…/
 
Alla dessa rum närvarande i varandra   Alla dessa språk   Alla dessa
klanger   Skimrande i varandra som ängelsvingar, i alla sina färger
Alla Goya-änglarna, i sin terror   I Guds terror   Utan räddning
Hör   Hör själarnas klang   All deras försoningsharmoni    Hjärtskärande
Barnen rör sig   I alla dessa   Kring det stilla   Kring det söndersmulade

 
/…/

Denna väv av världen sätter mycket på spel. Barnen rör sig alltså där, i spänningarna. De återkommer i samlingen, även som en fågelunge och en orörlig nyfödd kalv: barnet är löftet, hoppet, men också något som är hotat. ”Hur räddar vi barnet?” frågar Sonnevi. Kanske är det fråga om hur människan ska räddas. För jämte barnet finns också monstret, Donald Trump, och ”Barnet-Monstret / I sin dubbla potentialitet”. Dikterna skildrar alltså även demokratins söndervittring, Trump och Tayyip Erdoğan får imperiets härskartitlar, ”Kejsare” och ”Sultan”. Detta står också på spel: själarnas öde under fascismens återintåg och terrorns olika former. Efter terrordådet i Charlottesville i augusti 2017, när den amerikanske presidenten inte kunde ta ställning mot högerextremisterna, skriver Sonnevi, i ”Sekvens över vår femtiosjätte bröllopsdag; 2017”:


/…/ Mörkrets hjärta slår   De mörka jättefjärilarna samlas vid Acheron   För att dricka    Av det mörka blodet
/…/
 
Tystnaden från Mosul   Tystnaden från Raqqa   Medan människorna där
hela tiden dör   Nu Barcelona   Cambrils   Charlottesville   Dödens röst

/…/

Det politiska sönderfallet, det absoluta hatets rörelse ner mot underjorden och dess floder, stegras senare i samma dikt och uppgår i den abstrakta fysikens filosofiska begrepp. Det blir mättat, jag svettas nästan i svindeln:


/…/
Hur detta ska sluta vet ingen   Det finns skäl för rädsla   /…/
 
/…/
 
Vad skulle en yttersta obestämbarhet innebära   Super-kaos   Eller
Super-Omega   Kontingensernas yttersta dans   /…/

 
/…/

Det finns återstående rader   En oändlig mängd transfinita sekvenser
De utgör det mörka paradiset   Ständigt förlorade i dess mörker
                                                                                       I eonerna utan gräns

 
/…/

Men så, direkt därefter, viker Sonnevi tillbaka mot en närvaro i dikten.


/…/
 
Till sist finner jag bland mina anteckningar en sekvens
från april 1982 om synen av Vintergatan från Koster, efter att
ha sökt en vecka    Läser om vandringen i mörker och stjärnljus
ner till havet, till Vintergatans fot    Om den väldiga ljusbågen
spänd upp ur havet    Och om nattljuset, månen mellan träden,
stjärnan mellan träden på återvägen    Dina vita stövlar lyste i mörkret

Dikterna kan alltid vända så här, från den stora utplåningen tillbaka till det närvarande. Ofta sker det när minnen och konkreta erfarenheter av kärlek eller död framträder mitt i det politiska och kosmiska kaoset. Dikten ”Ormöga; Över cesuren; 2017” avslutas starkt:


/…/
 
Stod ovanpå gravens jord   Över Mammas urna   Pappas
kista   Mormors och Morfars kistor   Såg dem då, där nere,
levande, som i ett samtidigt rum   Som var de
levande   I en gemenskap   Jag tackade dem, för att de fanns
Vi for sedan till havet   Till vännerna   Till järnåldersgravfältet
av gråa stenar   Mellan gravarna där är det blommande gulmåra,
fält av blåklockor   Vandrar där, som om samtidens avgrunder inte fanns
Hur går jag i djupet? Hur går jag i höjden? I breddens relevans
där vi lever konflikterna   Bredvid varandra    Mot varandra   Så såras vi,
ohjälpligt i djupet   Och i höjden   Det finns i detta ingen försoning
Du säger, älskade vän, att jag borde väja   Nej, säger jag   Det går inte

I de kortare verserna stillnar rörelsen. Jag är svag för många av dem, särskilt de som faller brant samtidigt som de får en tydligare emfas, de blir både lätta och tunga. Det finns spänning där också, mer kondenserad. Den blir starkast, träffar mig djupast, när kärleken, ömheten och skörheten får plats samtidigt. Här blir det personliga framträdande, i jubel eller rädsla. Ångest skildras helt rakt, den ”ger luckor i minnet, hål i själva uppfattningen av världen”. Hopp och tacksamhet bärs fram, precis som det sårbara i kroppens sjukdom och åldrande. Slutet och döden hägrar i den intima sonetten:


Ska du vara med mig
i dödsögonblicket    Och
jag med dig    Oberoende
av vem av oss som är

 
döende    Älskade vän
i din glädje    Jag var
med dig i din ångest
Och du var med mig i

 
min    Så ser du på mig
med stora mörka ögon
Hur ska jag se på dig?

 
Ska mitt mörker
slå dig? Jag ville inte
det    Bara ögonens ljus

Men ibland finns inget annat än bejakelsen:


Jag strök vårt
barn över
håret    Såg
leendet komma
Det bar
allt värde

På många ställen i samlingen syns och hörs Sonnevis lyssnande arbete, där skriften är som en väntan utan (för mycket) förväntan, i och inför en ”tystnadernas kontrapunkt”. Det finns en ömsint långsamhet i detta, men också en rasande hastighet. Örat mot tystnaden frambringar klanger av det o-erhörda, det vackra och rika, närvaron. Men det hör också intigheten, det svall mot upphörandet som präglar dikterna. Ljuden öppnar både upp för samling och sätter läsaren i fruktansvärd spinn. Det är effektfullt.


Lyssnande rör vi oss   Den stora lyssnaden klingar    Hör jag inte också de röster
som dör inåt sig själva? De som försvinner in i det tystnande mörkret

 
Ja jag hör    Jag försöker översätta också dessa till ett levande språk
Också alla dödsrösterna    För att förstå    I besatthet gör jag detta
Också från den söker jag befrielse    Hur sker den stora inandningen

Och sedan andningen utåt    Och in igen    Hör mig tala till dig    Nu sluts
denna sekvens    Går dess förgreningar vidare?    I det som är kärlekens
osäkerhet    Dess vågspel    Dess oerhörda trygghet    Där jag är är också du

Vid vissa tillfällen blir rörelsen mot slutet påtagligt ljudlig, i ett särskilt driv i stavelserna som måste läsas högt, måste få bli andning och mun – som i beskrivningen av en harpas ”kistliknande klangkropp”. Eller i det mättade beslutet att låta ett ords ändelse bli identiskt med början på nästa (”Finanskapitalets tsunamivågor”). Sättet som Sonnevi skriver in olika fåglar är också värt att nämna: betraktelsen av dem i dikterna och lyssnandet efter deras sång blir som urskiljningen av de många stämmorna som skimrar i varandra. Det bästa exemplet är nog tornsvalorna:


/…/ Jag hör tornsvalornas skrin
när deras eskadrar skär den genomskinliga vibrerande luften   Dess jord
Inte här   Här hör jag dem inte   Intets land? Nej! Tvärs genom ormens öga

/…/

Svalorna markerar ljudens och sångens viktiga roll i Sonnevis verk, men deras vingar skär luften på samma vis som de snabbt skiftande höga tonerna. De utgör alltså även en handling i rummet, i världen, en rörelse som tycks ske på ytan men som samtidigt lägger ett snitt genom alltings vävnad, så som många av dikterna i Det osynliga motstyckets bok. Världen är inte bara här. Våldet och smärtan kan börja läsas nu – distansen, i revan.

Men i distansen finns också vissa problem. De långa dikterna som vecklar ut sig, som stöter fram sina olika meningar, blir ibland malande, utmagrande – det kan vara när författarens politiska kommentarer mattas ut, när det uppstår en distans i blicken på världen, en svalhet i tonen, eller när Lars Noréns och andras bejakande förhållande till Martin Heidegger syrligt tas om ännu en gång. Världens smärtor hamnar då i ett betraktande blickfång och blir lite, ja, vaga. Det gäller också de människor som lider dem: många blir anonyma i diktsamlingen, indirekta inslag i omvärlden, som i formuleringen ”du gav dig av till dina asylsökande”.

I en dikt beskriver Sonnevi ”den monodiska rösten”, solosången, som kontrapunktisk – en växling mellan jagets olika tider och inre mångtydighet. Det här greppet fungerar ofta, det är inte det personliga eller till synes personliga i sig som stör mig, som skapar den passiva distansen. Dikterna är som sagt starka och överraskande när det nära och egna och dess närvaro mäts mot det överväldigande stora. Det är istället formen som blir suverän och slukande; den är så satt i sin expansion och sina upprepande rörelser, som om verkets lång- och mångåriga rytm liksom går Sonnevi ur händerna då och då. Den tydligaste konsekvensen av den här monotonin, av dess abstraktion och avstånd, blir att skillnaden mellan de samtidiga rummen, rösterna och skalorna av värld minskar. De slutar att sam-existera darrande, som ”ängelsvingar”, och laddas ur. Just för att de blir för åt-skilda blir de otydligare och kan inte skilja sig från varandra.

Skillnaden är viktig i verket, det är ofta kring dess olika former som dikterna välver sig. Den blir både upphävd – i intet, döden eller närvaron – och upprättad på nytt. Ingenting får bli absolut eller, med Sonnevi, ”hypostaserat”, och läsaren dras därmed in i en metafysisk slitning (eller dynamik) mellan enhet och förändring som återförs till antika filosofer. Bortom metafysiken blir sådan dubbelhet till ett villkor att möta, politiskt och etiskt: nästan allting är vändbart och äger de många möjligheterna. Även monstren i underjorden är alltid människor.

När det här spelet inte fungerar skapar dikterna både för mycket distans, och för lite. De tvära rörelserna mellan konflikt och samling, mening och meningslöshet, mellan abstraktion och ansvar, ibland är de så snabba att de knappt är rörelser längre. Som en frekvens för hög för att höras. Det är för mycket totalitet då, för stort. Då överskuggas den skillnad eller gräns som är absolut, den som inte äger någon dialektik, särskilt inte om man befinner sig på fel sida om den. Det kan vara den ena sidan av en nationsgräns, stängslen kring ett fångläger eller bara utkanten av stan. Eller liv och död.

Sonnevi befinner sig på (flera) olika sådana sidor, liksom hans läsare. Det är osäker mark att kliva på. Han hanterar det många gånger varsamt, i den mån det är meningsfullt att försöka vara varsam. Det kan vara genom en kristall-konkret friläggning, den vanligt förekommande frågan, eller appellen, uppmaningen. Den definitiva skillnaden syns framför allt i uppskattningen av närvaro, i kärleksstunderna, och i den nämnda revan i världen, i de fruktansvärda scenerna från krigets Syrien, till exempel. I det senare fallet är avståndet knivskarpt. Skillnaden värnas. Men i dikternas och verkets slagsida mot totalitet och hastighet upphävs den alltså ändå ibland. Jag får inte ana ena sidan tillräckligt länge för att se vilken sida det verkligen är. 

Det är svindlande, ibland underbart, att ge sig i kast med Det osynliga motstyckets bok. Att inbegripas och ta del av kunskapen där, dela ovissheten. Känna det kränga. Men jag blir också vaksam inför verket och dess vildsinta lyssnande på döden och livets alla klanger. Jag tänker att jag kan följa Sonnevis ansvarstagande och ömsinta öra, försöka läsa i ansvar, där det öppnar sig. Läsa verket mot verket.


/…/
 
musik så nära
det oerhörda
att jag knappt tror
mina öron    Är

 
detta möjligt    An-
tagligen inte    Var
fanns jag då    I dans-
steget utöver    Över

 
avgrunden    Över
punkten nolls berg
Kanske inte det

 
heller    Paradiset
är här    Klingande
I leendet som kommer


_____________________________________
 
Det osynliga motstyckets bok
Göran Sonnevi
Albert Bonniers, 2019

 
Författarfoto: Stefan Tell