POETEN SOM BLEV INFLUENCER

Inte alla den gamla erans skalder och skribenter har ostukade följt med in i den nya digitala offentligheten. Göran Greider har gjort det med glans. Lika rastlöst hemtam på Twitter, Facebook och Instagram som i TV-sofforna och på tidningssidorna. Örnen och Kråkan bad författaren Ludvig Köhler, aktuell med den omsusade debutromanen Posten, att läsa Göran Greider nya diktsamling.


[Lyssna på recensionen? Klicka på pilen!]

Knappt hade man hunnit läsa hans förra, förrän det är dags för hans nästa. Göran Greiders nya bok heter En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Självbiografiska sviter och är ingen nyskriven volym, utan främst ett urval av hans tidigare verk, med fokus på de självbiografiska dikterna. Urvalet är kompletterat med opublicerat material och en och annan nyskriven text, sorterat i nio tematiska avdelningar där barndom och vuxenblivande inleder, följt av teman som natur, landsbygd, socialism och poesi. I den första delen får man bekanta sig med den unge Greider, en 20-årig poesidebutant som jobbar på fabrik i Vingåker:


Varför dör barn mitt
i en mycket verklig lek?
Varför upphör snön att falla
redan vid middagstid?
Vid tvåtiden rullar skolungarna
nerför slänten härute,
växer och växer som snöklot och står
med ens fullvuxna nere på gatan.

/…/


(ur Vid fönstret står ensamheten och slår ut, 1981)

Göran Greider är en poet som ofta skriver om sin egen erfarenhet och bakgrund. Redan i debuten från 1981 märks en påtaglig vilja att skriva fram en plats i världen och tiden för det egna jaget. Grunden till hans skrivande läggs tidigt i tonåren – och är enligt honom själv i texten „Poesin förändrade mig“ i stort sett oförändrad sedan han började skriva. Denna både existentiellt sökande och konkret tidsdokumenterande poesi uppstod i ett pojkrum i ett starkt politiskt medvetet Sörmland på 1970-talet där det ständigt lästes klassiker, facklitteratur och samtida stora poeter och författare.

Inledningsvis bestämmer jag mig för att inte låta Greiders mediala persona ta så mycket plats i läsningen, men märker snabbt att denna strategi krånglar till det för mycket. Eller snarare är det som att läsningen inte riktigt fastnar. Det digra diktmaterialet från fyrtio års intensivt, nästan maniskt, skrivande gör mig varken upprymd eller desillusionerad, då jag inte riktigt har någon relation till det sedan tidigare. Det är som att lyssna på en best of-skiva med en artist man knappt har lyssnat på. Man förnimmer en helhet bortom de utvalda godbitarna, där de egentligen hör hemma, en helhet som har gått förlorad till förmån för ett tajt urval.

Det är först då jag låter den Greider som jag är så bekant med från offentligheten ta plats som det börjar hända något med läsningen. Jag läser boken som en berättelse om inte bara Göran Greider, utan om poesin och samhället i stort. Vad har egentligen hänt sedan Greider gav ut sin första samling dikter? Några av de bästa ledtrådarna finns i de texter som egentligen inte är renodlade dikter, i de små essäerna om skrivandet, eller den underbara, tidigare opublicerade texten „Tidningstryckeriet“, där Greiders passionerade historiserande av tingen i sin vardag verkligen kommer till sin rätt.


/…/ Mitt liv förflöt till stor del i spalter, trycksvärta, sången och mullret från alfabetets maskiner. Jag tänker på det nu när jag skriver detta på en iPad. Nostalgin är granne med radikalismen. /…/

(ur ”Tidningstryckeriet“)

Här beskrivs inte bara en enskild tidningsman och poets smärtsamma separation från en värld som tynar bort framför honom, utan faktiskt hela offentlighetens förvandling. Mycket av den energi och entusiasm som fanns inne på tidningsredaktionerna tvingades med digitaliseringen ut på nya plattformar. Poeten som en i traditionen fast rotad tidningsman blev poeten som influencer och klickbetesmakare. Göran Greider följde oförfärat med in i det digitala och de sociala mediernas flyktiga uppmärksamhet, men det skedde på bekostnad av den traditionella lyrikboken, som är desto mer krävande. Det är numera sju år sedan Greider gav ut en diktsamling, trots en accelererad utgivningstakt i övrigt. Då och då kommer en dikt där Greiders tvivel inför utvecklingen liksom sipprar igenom det självsäkra tilltalet:


De tror nog att jag är samtida,
att jag letar efter det ”politiska”.

 
Så är det naturligtvis inte.
Den här smärtan är flera tusen år gammal.
Och poesin är bara ett nät av stigar
kastat över det likgiltiga.

 
Så vad ska jag skriva idag?
Friheten överväldigar mig alltid.

(ur Katterna kommer in från mörkret, 2009)

Det är verkligen en frihet som överväldigar, att vara en läsande och skrivande människa i slutet av 2010-talet. Ju närmare Greiders poesi rör sig våra dagar, desto mer tycks den sysselsätta sig med denna frihet. Han är närmast besatt av att markera ett oberoende, men är det så spännande att läsa om, när det har blivit den kanske vanligaste positionen i den nya mediala verkligheten? Till slut står influencerpoeten bara och ropar ut vad som helst, beredd att förpacka sin poesi till vilket format som helst. Denna situation har vi kanske befunnit oss i längre än vi vill erkänna. Redan för femton år sedan föreslog Greider en strategi för att hantera den:


/…/
 
Det måste finnas ett mått
av chanstagning, i livet liksom även
i dikterna. Och detta chansande
ska göra din tillvaro osäker.
Hur osäker orkar du vara?

 
/…/

(ur Jakobsbrevet, 2004)

Chanstaganingen blir det givna tillvägagångssättet i denna turbulenta offentlighet. Det brokiga urvalet visar att Greider kan skriva poesi för alla tänkbara ändamål. Han skriver politiskt, ibland rent agiterande, existentiellt, på sina håll mycket kristet. Han skriver för begravningar och för tidningssidor, han skriver om de ensamma blommorna i trädgården och de allra hetaste potatisarna i samhällsdebatten. Han är överallt, och samtidigt inte riktigt någonstans. Man förnimmer i dikterna en bristande genuinitet, något som verkligen står stabilt.

Jag förebrår inte Greider för att han låter sin poesi delta så aktivt i det offentliga samtalet där det förs idag, men jag kan sakna en starkare medvetenhet kring vad som sätts på spel när poesin tvingas förhålla sig till influencervärldens specifika krav på autenticitet och äkthet. Där anser jag att Greider ofta misslyckas till skillnad från yngre kollegor som är mer självmedvetna och som både kan trolla med poesin, och låta sig bli trollade av den. Greider är en allvarsam poet, som allt som oftast talar med en 70-talsmyndig stämma. Det blir problematiskt att upprätthålla den tonen när man samtidigt har en sådan nonchalant och lekfull publiceringspolitik för sina dikter. En kollision uppstår mellan den högstämde poeten och den konstant publicerande influencern.


Var inte rädd att upprepa det självklara:
De rika behöver inte det de har
och de fattiga har inte det de behöver.
Väj inte för att tänka den enklaste tanken till slut:
Ingen väljer sin födelseplats och den
som färdas över havet kunde vara du.
Det är morgon och du har överlevt

(den tidigare opublicerade dikten ”2015”)

Det som jag har svårast att förlika mig med i Greiders beskrivning av sitt skrivande är att han inte skulle vara trendkänslig. Han skriver:


/…/ Jag har inte varit trendkänslig. Jag har skrivit det slags dikter som jag själv gillar. De ska i princip vara lätta att tyda, men helst svåra att tolka. De ska vara öppna och klara, då och då gärna med ett populistiskt drag. /…/

(ur texten ”Till läsaren”)

Något av det mest intressanta med att läsa En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande är tvärtom att man tydligt kan se vilka poetiska och samhälleliga konjunkturer som har kommit och gått. Greiders starka koppling till tidens rörelse är rentav det mest konstanta i hans skrivande. I enlighet med samtidens krav på ställningstagande har Greider alltmer kommit att skriva en sorts eko-marxistisk befrielsepoesi. Ofta vet man ungefär vad som ska sägas innan första raden är slut, vilket gör att många av dikterna känns ganska ihåliga trots alla laddade ord. En av de märkligare dikterna från den senare produktionen är hämnddikten riktad mot Lars Norén, som i sin tur sablade ner Greider ordentligt i en av sina publicerade dagböcker. Det är ett kittlande tidsdokument, men en ganska händelselös poesi.


/…/
 
Naturligtvis skriver han ett slags pornografi
för den kulturella medelklassen:
han är naken i en föraktlig värld.

/…/

(ur dikten ”Ur dagboken – 27 augusti” publicerad i Aftonbladet, 2013)

Att sådan poesi publiceras tillsammans med det andra materialet talar för att han vänder sig till en publik som är mer intresserad av influencern än av poeten Göran Greider.

En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande är en ojämn bok för en ojämn tid. Som panorering över hur Greiders poesi har förvandlats sedan debuten är det en fascinerande läsupplevelse. Saker och ting har förändrats en hel del sedan en arbetargrabb från Vingåker kunde ge ut en förtätad samling poem som stod förhållandevis tryggt i tillvaron.

I sektionen ”Ung” beskriver Greider hur italiensk ”medborgarpoesi, från Dante till Pasolini” gjorde intryck på honom. Han gladde sig åt Dantes möten i helvetet, och att den religiösa världsbild han byggde kryllade av människor han känt i jordelivet, vänner som fiender. ”Dantes tidlöshet består i att han är full av tid, av samtid”, skriver Greider. Här tror jag att man även kan placera Göran Greider. Inte i samma liga som Dante, men just i samtiden. För det är där Greider är, oupphörligen. Han vandrar genom samtiden, med allt ivrigare steg, och det blir stundtals mycket svårt för honom att inte slukas av den helt och hållet.


__________________________________
 
En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Självbiografiska sviter
Göran Greider
Albert Bonniers förlag, 2019




Författarfoto: Sofia Runarsdotter.