DEN BEFOLKADE ENSAMHETEN

Den finska poeten och översättaren Eeva-Liisa Manner (1921-1995) beskrivs ofta, och i likhet med otaliga andra kvinnliga modernister, som solitär och skör. Annelie Brännström-Öhman läser i veckans upplaga av Örnen och Kråkan en ny antologi med hennes poesi i översättning och finner en delvis annorlunda poet, vars dikter pendlar mellan distans och närhet och vars ensamhet är befolkad.


[lyssna på recensionen? Klicka på pilen!]

Det är en märkligt tyngdlös känsla att möta en poet för första gången via en samlingsvolym. Effekten blir lite som att shuffla låtar med en artist du nyss upptäckt via någon annans Spotify-lista. Orden och musiken kan tala direkt till hjärtat, men virvlar ändå liksom fritt i en rymd där tid och rum är temporärt uppluckrade. Så blir det för mig med Eeva-Liisa Manner vars Befria din kärlek ur leran. Dikter 1964-1977 nu har kommit ut på Ellerströms förlag.

För visst är det lätt att bara låta sig dras med. Här finns en sinnlighet och musikalitet som tjusar, mest framträdande i kortdikternas ögonblicksbilder. Det kan handla om ett lyssnande så djupt att den älskades ord framträder med snöflingans egenart, mot fonden av ett snöfalls hörbara tystnad:


I allt du sade fanns en tyngd och ett skimmer,
en unik form som hos en snöflinga.
                     
Jag hörde luften mörkna. Tystnad:
ljudet av snö som föll.

En annan dikt ropar på ett coolt jazzigt soundtrack att sjungas i:


Och lägg nu is i din musik,
så blir den matematik.
Lägg is i din musik nu.

Men det är också en poetisk värld som utmärks av stor ombytlighet, i bildspråk och genrer. Snöhimlar och barrskogar byts korsvis mot citronlundar och medelhavsvindar. En viss yrsel kan inställa sig inte bara inför skiftena mellan landskap, utan också inför mångfalden av stilar och tonfall, logiska kullerbyttor och ideliga upphävanden av fysiska och grammatiska lagar. Avigheten i uttrycket liknar Manner själv vid ”att skriva med dimma” eller att ”trä vänsterhandsken på höger hand”. Det är en oförutsägbarhet som alstrar en välgörande friktion i läsningen. Ingen kan missta sig på att det här är en poet som söker sig bakom det på ytan synliga. 

Översättarna, Maria Tapaninen och Nils-Aage Larsson, har lagt stor omsorg vid att ge dikterna en välsittande svensk språkdräkt. Samlingen rymmer ett både nätt och rikhaltigt urval, som sveper över ungefär hälften av de elva diktsamlingar Manner publicerade under sin levnad (1921-1995). Kärnan är den poesi som kom till under de år på 1960- och 70-talen då hon i långa perioder vistades i södra Spanien, i den andalusiska småstaden Churriana. Urvalet motiveras med att det är dikter som inte tidigare varit översatta till svenska. Sammantaget ger det dryga hundra sidor, med en något ojämn fördelning mellan olika år och böcker. Från en knapp handfull ur Så växlade årets tider (1964) till drygt tjugo ur Fly båtar med lätta segel (1971).

I de litteraturhistoriska handböckerna har Eeva-Liisa Manner skrivits in som en ”förgrundsgestalt” eller ”portalfigur” för den finskspråkiga modernismens genombrott under femtiotalet. Ofta med tillägg av den romantiserade schablonbilden av solitären, den psykiskt sköra, som valde att leva på en armslängds avstånd från världens sorl och brus. Det finns skäl att fråga sig hur tillförlitlig den bilden är. I synnerhet som den flitigt har projicerats på de flesta kvinnliga författare som genom tiderna lyckats bryta den manliga dominansen och erövra en egen plats på den litterära arenan. Den föreställda ensamheten avväpnar och ofarliggör deras inflytande.  

Maria Tapaninens förord både bekräftar och befäster sorgkanten kring Manners liv. Barndomsåren och uppväxttiden i Viborg på Karelska näset ramas in av krig och familjetragedier. Det knapphändiga ordvalet förstärker dramatiken: ”Ensamheten drabbade Manner redan vid födseln.” Samt vidare: ”Det mesta i barndomshemmet var tungt och sorgligt.”

Tyngden och sorgen syftar på att modern dog i barnsäng, fadern var borta ur bilden sedan länge – och att barndomen präglades av morföräldrarnas strikt religiösa livsordning. Krigen decimerade familjekretsen ytterligare. Därefter fördrivningen av 400 000 finska kareler efter freden 1944, när landsänden övergick till sovjetiskt territorium.

Av ensamhet, krig och livssorger allena blir ingen poet, förstås. Men kanske av den omvälvande känslan att leva i en tid där allt som är fast förflyktigas? I känsliga själar löds en sådan erfarenhet emellanåt samman till ett uttrycksbehov som ger röst åt en hel generations upplevelser. Det gällde för Edith Södergran, Manners karelska föregångare – även hon fastnålad som solitär på modernismens stjärnhimmel. Vare sig handböckerna eller Tapanis förord pekar emellertid ut någon förbindelse mellan de två. Möjligen är den så underförstådd att den inte behöver påpekas för de redan initierade läsarna? Slående är att de båda i ungdomen rörde sig i miljöer som utmärktes av sitt myller av språk och kulturella influenser: Södergran i Sankt Petersburg och Manner i Viborg, den gamla hansestaden. Månne var det språkmyllret under uppväxtåren som också sådde fröet till Manners grandiosa insats som introduktör och översättare senare i livet? (Jag måste läsa upplysningen i förordet tre gånger innan jag förstår vidden av det: ”Sammanlagt översatte hon texter av cirka etthundrafemtio författare, både prosa och poesi.” min kursiv.)

Den biografiska bakgrundsteckningen ger en förhållandevis fyllig bakgrund till åren i Spanien, som kom att bli den mest litterärt högproduktiva perioden i Manners liv. Det framgår att det även blev en tid av yttre och inre turbulens, psykiska sammanbrott och jordbävningar som raserade mer än bara huset där hon bodde. Och samtidigt: denna furiösa arbetstakt, där översättargärningen varvas med ett intensivt eget skrivande, inte bara av poesi utan också av essäer, romaner och dramatik.

De litterära färdvägarna är mer höljda i dunkel. Som nutida läsare kan jag inte låta bli att grunna över det faktum att det växelvisa boendet i Finland och Andalusien sammanföll med Franco-regimens sista decennier. Gick ett sådant livsval verkligen spårlöst och klanderfritt förbi i kritik och kulturdebatt? Till och med charterturister fick ju klä skott för resor till den spanska solkusten under de här åren. Förordet nämner överhuvudtaget inget om saken.

Något artikulerat politiskt ställningstagande kan knappas heller läsas in i de dikter som tagits med i volymen. Men här finns ändå något som lockar mitt litterära spårsinne. Som i de ständiga växlingarna mellan kyla och hetta, snö och soldis:


/…/
 
Varifrån kommer dessa ändlösa intriger och nycker:
att säga det kalla hett? det heta kallt?
 
/…/

Det är en ambivalens som förefaller hänga nära samman med de återkommande markörerna för avstånd, inte minst visavi genomgripande upplevelser av sorg, död och tomhet – i skarp kontrast till kortdikternas ögonblick av innerlighet och sinnligt vibrerande närvaro. Distanstagandet kommer tydligt till uttryck i prosadikten ”Putsa skor”. Här lokaliseras en brytpunkt mellan livsglädje och den stora sorg som genomfar världen, på behörigt avstånd från jaget. Scenen är en dammig spansk bygata, där en skoputsare går i hettan utan att lyckas locka någon enda kund. Här spatserar diktjaget till synes oberörd in i främlingens privilegium att avstå från hemhörighet – och därmed personligt ansvar:


/…/Varifrån kommer den här sorgen? Inte från mig; jag är en utomstående, här och överallt, och jag är inte sorgsen av mig. Sorgen är en atmosfär, ett moln som vi andas i; en nyans som omger alla skapade varelser. /…/

Pendlingen mellan distans och närhet, liksom beredvilligheten att gå in i rollen som betraktare, rymmer något annat och mer än det faktiska kulturella främlingskapet i den spanska vardagen. Här finns en djupare drivkraft att få gå osedd; att kunna inrätta sig en plats i mellanrummens döda vinklar snarare än i ett eget jag-starkt rum. På så vis erbjuder den spanska utkikspunkten en tillflyktsort också i dikten, en illusorisk frizon mellan språken, mellan dikt och verklighet. ”Var är här?” frågar sig jaget och konstaterar att hon inte alltid säkert vet. Och tillägger, mer av lättnad än av oro: ”Kanske befinner jag mig redan på den sida av tystnaden / dit orden inte längre når eftersom ingen budbärare kommer.” I ett sådant tillstånd är inte platsen nödvändigtvis sammanlänkad med begreppet hem:


Det här är inte en by, det här är glömska,
hektar efter hektar av ensamhet mellan träden och vattnet.
/…/

Jagets instabila fotfäste i omgivningarna hänger ofta samman med en dröm om ett spårlöst försvinnande ur (eller in i?) språket. Det återkommer i olika variationer i ett flertal dikter, som en slags estetisk frihetsvision. Så exempelvis i en ögonblicksbild där en blank vattenyta störs, skingrar spegelbilden av det egna ansiktet och utplånar Narcissus-ögonblickets självförälskelse, innan det ens har inträffat.


Och vattnet vek min fot
och jag steg ännu djupare ned
i denna undanglidande materia
tills jag såg mig själv försvinna
ur den grönskiftande spegeln
 
(Detta är inte en hallucination utan en studie av vatten)

Den läsanvisning som kan anas i slutraden förtydligar, närmast vetenskapligt, fjärmandet i skeendet, placerad som den är bakom parentesens pansarglas. 

De här tittut-lekarna med jaget är förvisso inget unikt för Eeva-Liisa Manner. De hade egentligen kunnat utspela sig var som helst och när som helst i modernismens europeiska litteraturhistoria. Men nu är det sent sextiotal, även i den andalusiska förskingring där Manner rör sig under kamouflage av sitt ”utomstående”. Frågan om konstens förhållande till verkligheten och politiken är brännhet. Likaså den fordran på ideologiska ställningstaganden som poeter och konstnärer stundvis avkrävs. Manners upprepade Houdini-trick, att spårlöst slingra sig ur jagets bur, kan nog ses i relation både till tidsandan i stort och till den spanska belägenheten. I sin samtid är hon en av många som värjer sig mot dylika förenklingar av konstens uppdrag. Ett samtal pågår, och hon deltar i det.

I subtilt infogade poetiska mikrodialoger går hon i samspråk med både filosofer och författare, i nu och historia. I en dikt anar man glimten av en diskret blinkning till Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-Tzu (1967), när Manner ringar in poetens dilemma, att kunna förmedla en levande känsla genom ordens ”abrakadabra” – och grips av längtan att själv bli ett med dikten:


Om Gud har uppenbarat sig i en duva,
skulle då inte kärleken kunna uppenbara sig i detta
     abrakadabra
En lustig duva, och min ändlösa begynnelsebokstavs
gapande port, att försvinna genom som Wu.

I Lindqvist bok absorberas Wu i konsten, genom att försvinna in i en målning av snö på en tempelvägg. Vilket i sin tur kan ses som en variation av den transcendentala kullerbytta som ett par år tidigare hade prövats som kvinnlig frihetsväg av Tove Jansson i Pappan och havet (1965), när hon lät Muminmamman måla sin saknade rosenträdgård på fyrens vägg – och gå genom bilden in i tavlan. Manners Houdini-akt är i jämförelse mer cirkus än konst, ett trolleritrick ledsagat av ett ”abrakadabra”, men knappast mindre allvarligt menat. 

En annan samtalspartner i dikterna är Tomas Tranströmer, en av de många författare som hon översatte och alltså under lång tid stod i intim språkförbindelse med. Det märks i utströdda metaforspår här och var, men låter sig allra bäst illustreras av prosadikten ”Skriven sten” som dyker ner i en lustfylld Tranströmer-loop, via hans bevingade relativisering av tyngd genom glädje, under inflytande av en solskensdag i mörkaste december, då ”ett kilo vägde 700 gram, inte mer”. Manner kalibrerar måttskalan genom att pröva den mot ett antikt museiföremål, där en skrift på arabiska löper jäms med kanten:


/…/ Föremålet är av tung, mörk sten, igår vägde den ett kilo, idag 900 gram, för jag har sovit halva dagen och är glad, ett kilo väger nu 900 gram. /…/

I sitt sammanhang utgör stenen ett stycke mörk poetisk materia, ”anfrätt som ett anfrätt språk”, men likväl ett emotionellt korrektiv av tranströmerskt märke som förtydligar diktarens rätt till poetisk frihet, lika oberoende av kvantmekanik som dagspolitiska krav.

Ensamheten som omger Eeva-Liisa Manner i det litteraturhistoriska eftermälet, är alltså långtifrån ovillkorlig, betraktad utifrån det synfält som den här diktvolymen stakar ut. Om man en gång börjat höra genklangerna av samtalsöppningar blir läsningen intensivt levande. Mumlet av röster mellan raderna skruvas ömsom upp, ömsom ner. Byn blir återtagen från glömskan; ensamheten befolkas av valfrändskaper.


_________________________________________
 
Befria din kärlek ur leran. Dikter 1964-1977  
Eeva-Liisa Manner,
Urval och övers. Maria Tapaninen och Nils-Aage Larsson
Ellerströms,  2019


Författarfoto: Okänd fotograf, från ellerstroms.se