LÄGET I DEN SAMTIDA POESIN

Välkomna till den första upplagan av ÖRNEN OCH KRÅKAN! Varje onsdags morgon publiceras här en recension av någon aktuell poesibok, att läsa eller lyssna till. En onsdag i månaden ersätts recensionen av en poesipod, ett ca femtio minuter långt kritiskt samtal om aktuell poesi, alltid med utgångspunkt i upplästa dikter.

Denna den första onsdagen är en podonsdag. I länken här bredvid kan du lyssna till samtal och intervjuer om läget i den svenska poesin såhär i början av 2017. Medverkar gör Elias Hillström, Ludvig Köhler, Madelaine Levy, Helena Lie, Nino Mick och undertecknad.  Vi lyssnar till och talar med utgångspunkt i dikter av Katarina Frostenson, Anna Hallberg, Linus Gårdfeldt och Jenny Wrangborg.

Den som anmäler sig till vårt nyhetsbrev här på sajten får varje onsdag morgon ett email som påminner om att en ny upplaga föreligger.

 

 

POESI I FÖRVANDLING

Bakgrund till podden för dem som så önskar

Poesin står stark som konstform i Sverige. Nästan en femtedel av all utgiven skönlitteratur är poesi. Nya fora öppnar ständigt på nätet. På Facebook, Twitter, Instagram, Tumblr, Youtube och andra plattformar utvecklas poesier i enlighet med mediernas villkor. Små förlag startar, verkar och byts ut. Varje vecka kan man på många orter välja mellan flera poesievenemang.

Den som intresserar sig för poesi har idag alltså långt fler möjligheter att utveckla sitt intresse än för några decennier sedan. Sådant som förut räknades som ”underground” och ”alternativt” spelar idag, när sociala medier i all högre grad tar över värdebildningen, på samma plan som storförlagen.

Försäljningssiffror har aldrig varit ett viktigt mått på poesiböckers värde. Men idag, när förhållandet mellan försäljning och distribution brutits i och med att poesin i stort försvunnit från den fysiska bokhandeln, är det inte ovanligt att diktsamlingar från små ideella ”community-förlag” säljer långt bättre än de som ges ut av de stora kommersiella förlagen. Lyckligtvis köper ännu biblioteken in poesi i viss utsträckning, och gör den tillgänglig för personer utanför ”communities” och slutna grupperingar.

Digitaliseringen verkar i flera riktningar samtidigt. Ett stort förlag lägger ned minst femtiotusen kronor bara i lönekostnader på varje diktsamling de ger ut. Det är oundvikligt att den långa tradition av redaktionell och kritisk omsorg som de kommersiella förlagen har kunnat odla är svår att upprätthålla av små ideella förlag. Samtidigt kan icke-kommersiella förlag och förläggare satsa på böcker som inget stort förlag vågar sig på, just därför att deras ekonomi vilar på ideellt arbete. Även om balanserna ändras, finns det inget som talar för att poesiutgivningen kommer att minska. Tvärtom.

Den här sajten vilar på tanken att det poesin – och alla vi som intresserar oss för den – framförallt saknar idag är kritik, grundad inte i löst tyckande utan i det kritiska hantverket. Läsa och lyssna noga. Känna efter. Sätta i sammanhang. Tänka. Pröva mot den egna erfarenheten, smaken och det egna språket. Men också en kritik som genomgått en omsorgsfull redaktion. Även kritiska texterna måste utstå kritik, få svar, skrivas om och bearbetas i dialog med redaktionen.

Sedan vi offentliggjort att ÖRNEN OCH KRÅKAN skulle starta har en flod av poesiböcker strömmat in. På redaktionen läser vi och samtalar, prövar och är oeniga om de flesta. I inledningen till podden tar jag upp några av böckerna som redan utkommit 2017, men många fler förtjänar att bli nämnda.

Jag tänker till exempel på Jasim Mohameds Vittne till meningslösa händelser (Bokförlaget Edda), en stram och återhållen vittnespoesi med utgångspunkt i båtflyktingarnas öden på Samos. Mohamed är också översättare till Gebran Saads första bok på svenska, den egenutgivna Bortglömda stränder, en samling bildtäta dikter, drastiska och öppnande, ofta skildrande vardagssituationer med universell syftning i poetens forna hemland Syrien.

Översatt poesi är en genre som främst odlas av mindre förlag. Inflytandet från Danmark tycks fortsätta. Ellerströms ger ut Amalie Smiths Cell (övers. Jonas Rasmussen). Liksom i sin roman Marbel som kom på svenska förra året undersöker Amalie Smith här tematiskt, från alla tänkbara håll, sin boks titel. Och Modernista ger senare i vår ut Bjørn Rasmussens omtalade Ming. Två nordamerikanska giganter har just utkommit. Anna-Marie Vinde fortsätter sitt filologiskt grundliga översättande av Emily Dickinson i Poeter tänder bara lampor (Bokverket) och Rámus ger ut Louise Glück i Jonas Bruuns översättning.

Några intressanta böcker om poesi har också redan publicerats. Få har väl missat att Carl-Johan Malmberg utkommit med en vidsträckt och uppmärksam vandring i ”William Butler Yeats världar”, Var hemlig och gläds (W&W) och Mikael Askanders länge emotsedda bok om Bruno K Öijer och intermedialiteten landade helt nyligen i brevlådan.

Här på ÖRNEN OCH KRÅKAN kommer vi att läsa, diskutera och välja ut de poesiböcker vi finner mest värda att skriva om. Och förhoppningsvis kommer alla de bokhandlare och bibliotekarier som varje vecka tipsar om sina favoriter bland aktuella poesiböcker att välja andra.

ÖRNEN OCH KRÅKAN lovar att bjuda sina läsare och lyssnare på initierad, reflekterad och njutbar poesikritik i dialog med publiken och det myllrande och mångfaldiga poesilivet i Sverige 2017.

Huruvida löftet infrias beror på om vår affärsmodell håller. Får vi in jobb? Annonser? Finns det en marknad för grundligt kritiskt hantverk? Vill biliotek, kommuner, litterära sällskap och förlag anlita oss? Vill folk donera? Men allt detta ska jag skriva om i ett annat sammanhang. Nu och här öppnar vi himlen för Pindaros fåglar, örnen och kråkan, bärande, grälande, vittnande om – poesin.

 

Magnus William-Olsson