DIKTER SOM VET BÄTTRE

Helena Eriksson hör till de diktare som i sin poesi sökt motbilder till en manligt kodad språkvärld. I sin nya diktsamling Kore på Starbucks är det fem marmorstoder från Akropolis som ger oss sitt alternativa vittnesmål. Gordna Spasic läser en text som, likt de talande, vägrar låta sig inringas, sammanfattas och enkelt förstås.


[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Helena Eriksson är poet och översättare av poesi från franskan. Hon har även varit verksam i redaktionskommittén för Ord & Bild och för kulturtidskriften OEI. På förlagets hemsida anges att hon de senaste åren samarbetat med den svenska konstnären Marina Ciglar, bland annat i en performance med “en talande docka, en avgjutning: en kopia”. I Erikssons nya diktsamling Kore på Starbucks figurerar grekiska marmorstatyer föreställande kvinnor och flickor, så kallade karyatider. Karyatiderna är alltså de draperade kvinnofigurer, ofta i naturlig storlek, som användes som pelare i grekiska byggnadsverk. Eriksson fokuserar på de sex karyatider som ursprungligen bar taket på templet Erechtheion på Akropolis, men som nu tjänar som museiföremål. Det är omtvistat huruvida man reste statyerna som något slags bestraffningens monument – en avskräckande påminnelse om de kvinnor från staden Karyai som dömdes till slaveri för att ha valt persernas sida i grekisk-persiska krigen. Det har även hävdats att karyatiderna i Erechtheion var tänkta att representera jaktgudinnan Artemis tempelprästinnor (också en fundering i boken) – Artemis själv en symbol för det vilda, för vildmarken och de vilda djuren.

Marmorfigurerna har även kommit att kallas kore, som är det grekiska ordet för flicka/docka/pupill. I Platondialogen Alkibaides resonerar Sokrates kring hur människan kan nå kunskap om sig själv. Det enda sättet menar han är genom spegling: för att få syn på sig själv måste själen se in i en annan själ. Genom en analogi till ögat underbygger han sitt resonemang – för att få syn på sig självt måste ögat se in i pupillen på den andre (platsen för ögats duglighet som är seendet). Sokrates förklarar att pupillen kallas dockan (kore) just för att betraktaren ser sig själv speglad som en docka i den andres öga. Det framstår som om Eriksson vill säga någonting om språk och kvinnlig identitetskonstruktion, sett till ovanstående i förening med en motivkrets bestående av reproduktioner, förvanskningar, skuggor, dubbelgångare, spökbilder/eidolon, systrar, och “trippelflätor”. Kvinnlig, därför att de kvinnligt kodade figurerna som finns i dikterna på snarlika sätt har fångats in i bilder, inpassats i enkla narrativ, kringskurits till något som är mycket svårt att speglas i (något bokstavligt ingår karyatiderna som nödvändiga delar i en konstruktion).

Boken är indelad i lika många sviter som det fanns karyatider i Erechtheion, förmodligen inte en slump: 1) Rundbyggnad, 2) kore/karyatid, 3) Travel light, 4) Kore på Starbucks, 5) Hydra/Eleni och 6) – en luftström från London. Sviterna är varandra lika, texten är glest satt, pauserna noggrant utmärkta, rytmen enkel att finna. Att raderna ofta är mångtydiga till ordval och syntax och att moment i olika händelseförlopp häftar vid varandra gör att det sällan omedelbart framgår vad författaren vill säga. Två fotografier tagna av Annika Elisabeth von Hausswolff på Eriksson återfinns på varsin sida omslaget. På bägge står författaren rakryggad, draperad i vad som ser ut som grått tyg. På huvudet bär hon ett kapitäl. Det som skiljer dessa två fotografier åt är att det på baksidan omslaget är suddigt och att författaren på detsamma ser ut att fattas händer, som hade de vittrat bort. På motsvarande sätt är Erikssons dikter suddiga, omöjliga att fixera, fattas delar. Att dikten vägrar rota sig framgår redan av de inledande raderna.

utspelade sig inuti en cirkel.		Triangel

Rent geografiskt fanns det flera alternativ: 

Strax ovanför triangeln placerade sig cirkeln 
/.../

Allt börjar med Tholos, vilket också är titeln på Erikssons diktsamling från 1998. Grekiskans tholos betecknar en antik rundbyggnad eller en tholosgrav, en underjordisk och bikupeformad grav. Dikterna rör sig över olika arkeologiska områden och museer i Grekland och London, och så Starbucks förstås. Ordet rundbyggnad, som första avsnittet heter, förutsätter att det finns en mittpunkt/en kärna/ett innersta – samtliga ord kopplade till mening, betydelse. Detta kommer mig att tänka på dockan i pupillen, ögats mitt. I sin tidigare diktning har Eriksson uppehållit sig vid ytan som en meningsbärande plats och även i denna bok haglar markörerna för feminin yta: klänningar, höga stövlar, silvernaglar, örhängen (“långa svängande/gröna”), pärlor. Dikternas   sätt att uppehålla sig i rundbyggnaden suggererar (också mot ovan bakgrund) att där finns någonting viktigt. Och kanske är det så att mittpunkten, kärnan, osv.,inte mer än något slags språkliga synvillor?

Den av karyatiderna som står ensam i rum 19, på British Museum i London – Kore C – förlänas en egen svit. Kore C forslades ensam bort från Aten av den brittiske ambassadören Lord Elgin i början av 1800-talet. Vi får följa med henne över havet till fjärran land, bort från systrarna, se henne sedan hämtas upp av en “han” i en anakronistisk sportbil i London. Hon är inte ensam om att färdas över vatten. Helena (också hon från Karyai) figurerar också, medtvingad eller frivilligt på väg till Troja ihop med Paris. Kanske är det bara hennes eidolon, spökbild, som i Euripides romantiska pjäs Helena, i vilken själva Helena tar sig till Egypten och är där, klok och god. Eriksson skriver att man inte kan lära känna hennes natur, utan att lära hennes systers. Det kan läsas som att orsaken till trojanska kriget-Helena och den goda egyptiska varianten rimligen är en, eller att de åtminstone borde kunna vistas i samma berättelse. Euripides myt bearbetas av Anne Carson i hennes på svenska aktuella bok Norma Jeane Baker av Troja, för att tematisera kvinnan, hennes bilder och den andres bilder av henne liksom kvinnligt kodad utsatthet i krig. Eriksson rör sig i liknande tankebanor, även om hon i detta är mindre generös än Carson. För detta talar också att Kore F, en annan karyatid “sargad av den turkiska bomben”, ägnas förhållandevis mycket utrymme. Kore F finns att skåda på Akropolismuseet i Aten, ryggen, ryggraden är bruten. En metallstång förbinder huvudet med torson.

I saklig ton berättar Eriksson om Parthenons metamorfoser – från tempelbyggnad (eller skattkammare?), till krutmagasin till moské till kyrka, och därigenom om historiska maktskiften och med dessa förbunden förstörelse i Aten. Parthenon utgör en välkänd symbol för den västerländska demokratin och vårt kollektiva minne, och speglar på så sätt en mängd platser och tidsepoker. Bilden av Kore C bortförd till London väcker tankar om kvinnan som status- och maktsymbol. Kafékedjan Starbucks får också vara med. Rimligen representerar Starbucks i egenskap av multinationellt företag det kapitalistiska systemet, kanske också “det världsomspännande”. Sirenen/sjöjungfrun, ett mytologiskt väsen, personifikationen av havet, är nu en logotyp för detta företag. Obestridligt vill författaren säga något om hur det kvinnliga kapas och förvanskas i olika system. Starbucks får stå som symbol för tidlösheten och platsobundenheten i denna praktik.

Eriksson skriver som följer.

/.../
Någonting därinne vill interpunktion,

en annan sorts
metamorfos      som vi inte känner igen
som tar över, först buken
sedan
/.../

Ovanstående kan läsas både som ett slags metapoetisk kommentar och helt konkret: någon eller något vill ett nytt narrativ. Eriksson skriver om att låta plissén “välla ut över stylobaten”. Kanske är det en bild för det befintliga språket, den hårda marmorn. Det är en fin bild, ljus, jag tolkar den som det kan gå att levandegöra sig själv ur språket. Om platsen råder oklarhet. Är det pelarsalen, museet, eller ett rum inuti den som talar som menas? Och vem är det som talar i så fall? Grejen är nog, att det inte spelar någon roll.

/.../
byta plats med henne, enkelt
Vi är många, sa hon

polyfyletisk
/.../

Polyfyli är, om jag har förstått saken korrekt, ett taxonomiskt klassifikationsbegrepp som bland annat innebär att representanter för en grupp uppvisar gemensamma drag utan att ha någon nära, gemensam stamfader. Kvinnofigurerna hos Eriksson delar predikament, den som talar talar för alla. Kanske är det också därför som texten har gjorts suddig, fattig på kontraster.

Att någon omedelbar förståelse inte infinner sig under läsningen har kanske framgått vid det här laget. Därför vill jag framhålla omedelbarheten i rytmen, i syntaxens särprägel, i enskilda, emellanåt slående vackra bilder. Men för att ge mening därutöver kräver dikterna en medskapare, gärna en impressionistiskt och välvilligt lagd sådan. Den fragmentariska formen och okonventionella syntaxen kräver, dubbelheten i ordvalen kräver, kontrastfattigdomen kräver. Som uttolkare av texter motas jag in i förbehållsamhet – hur skriver man om den här sortens dikt utan att det låter sinnesrubbat? Mina personliga referenser, de bilder som med eller utan fog kommer för mig, har ingenting i en kritisk läsning att göra om jag inte kan grunda dem i det som faktiskt står i boken.

Tänker man efter är de flesta motiven ofullkomliga/osäkrade och låter sig inte enkelt beskrivas: sargade Kore F med en metallstång där ryggraden en gång suttit, reproduktioner efter reproduktioner efter förlorade original, förvittrade friser som ingen kan enas om vad de föreställer. Eriksson skriver: “/…/kanske vet vi/ändå ingenting om Tholos, ungefär som vi inte vet/någonting om Sapfo, bara skärvor”. Det finns som sagt en upptagenhet vid det suddiga, till exempel kroppsdelar som vittrat bort eller förstörts, vid glömska. Kanske är det i det området någonstans som författaren menar att det finns en möjlighet till ett nytt slags språk eller självreflektion.

/.../
Undersöker, i lägenhet efter lägenhet, bjälklagen, bärigheten
hos
			 tyngden hos bördan det som skall bäras
den oerhörda oöverstigliga tyngden
suckarna   i konstruktionen
/.../

Ord som upprätthålla, hållfasthet, bära, hålla, hållning, stabilisera haglar. Bördan som ska bäras kan vara ett tak, kan också vara en bild för något annat slags tyngd. Hur skriva om sig själv, och andra, utan att återskapa trötta bilder?

/.../
Närvaron
också när ingenting annat
när ryggraden plötsligt går sönder

så lång tid för att lära sig inte berätta

ett ryggradsavstånd
så var det
/.../

En rygg som har gått av, lagats och väntat på opiater, opiaters olika verkningar, tillägnas ett avsnitt. Kore F står liksom i bakgrunden, hon som skadades av turkiska bomber. Karyatiden är till sin beskaffenhet bärande, tyngd – såväl i egenskap av teknisk lösning (upprätthåller avståndet mellan tak och golv) som symbol (för makt, välstånd, Kore C:s bortförande till England ett konkret exempel). Den raka hållningen skriver Eriksson är “nödvändig”. Är en karyatid med bruten rygg fortfarande en karyatid? Och är det nödvändigtvis något dåligt? Och hur kommer skrivandet, eller rättare sagt icke-berättandet, in i bilden? Jag frågar mig om det inte är så enkelt att boken i slutänden är en iscensättning av den kvinnliga (befogade) skräcken inför att förenklas, sammanfattas, förvanskas, klyvas och utsätta andra för samma sak? Och om det kryptiska, den fragmentariska formen, sett till den negativa formuleringen i utdraget, en ansats att komma ifrån berättandet i egenskap av manligt kodat uttryck? Eller bara ett försök att uppfinna ett nytt språk, som en positiv strategi.

Det kanske låter som att boken lämnar mig med frågor och funderingar. Det stämmer i så fall inte, jag är nollställd, bortsett från känslan av att ha stirrat in i ett par ögon som vet bättre än mig för länge. Som hos skolkuratorn ungefär. Det kan ha att göra med att den utopiska tanken om ett “kvinnligt” språk ter sig så främmande, om det nu är någon sådan Eriksson återknyter till. Eller så är det precis det, att jag mina ansträngningar till trots fortfarande inte med säkerhet kan säga.

____________________________________

Kore på Starbucks
Helena Eriksson
Albert Bonniers, 2021


Författarfoto: Annika Elisabeth von Hausswolff