INSIDAN AV ALLT

Marie Norins trettonde bok utspelar sig i den språkförlust kärleken lämnar efter sig. Gordana Spasic läser en diktsamling som inte lyckas samla sig, som flyter ut, fragmenterar och framför allt sluter sig. Men just i detta krängande mellan sorgens avsked och saknadens längtan lyckas Norin iscensätta en sann och hjälplös språklöshet som berör.

 [Lyssna på recensionen? Klicka på pilen!]

 

När man gör slut förlorar man ett språk, det språk man haft tillsammans (kärlekens). Det är som att någon dör, du vet. Klichéartade fraser, som jag har kommit fram till inte betyder något. Den första står även att finna hos Roland Barthes, hör till några av de sämre utvecklade resonemangen i Kärlekens samtal. Jag ser framför mig två koppar kaffe på något slags marmorskiva och ett ansikte hos någon som vill bli bekräftad för att ha sagt något beaktansvärt mittemot, vidunderligt öppet och dumt som hos en ko. Det kunde varit vilket ansikte som helst, också mitt. Kärlekssorgen är ett slags snabbfil till det banala, hjärnan flyter omkring i vad som känns som sopsaft.

När hjärnan flyter omkring uppstår ett akut och desperat behov efter ord och fraser. Språket, i likhet med andra regelsystem, är svårt att upprätthålla under kollaps. Orden gör vad de vill och vad de måste, språket är omedelbart i högre grad. I Marie Norins Jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det gestaltas detta genom att jaget upprepar sig, ställer samma frågor gång på gång – “varför känns det som att jag inte har några händer?”, “varför fryser jag?”. Något har nämligen gått sönder.

Jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det är en tunn bok på omkring 90 sidor. Det är allt från enstaka rader med mycket luft emellan till längre stycken kompakt prosadikt. Formen för tankarna till ojämn andning, men så kan min läsning också vara smittad av att dikternas jag hamnar på sjukhus på grund av vad jag tror kan vara andningsbesvär.

Orden står utan betydelse, och bokens jag utan medel att ta makt. Helt försvarslöst, ställer jaget sina frågor rakt ut. Duet är också med i sin frånvaro, i drömmar eller minnen som när dess hårda omdömen återges (“du beskriver mitt ansikte, du säger att det ser dött ut, helt dött”). En gång kom det blommor ur munnen och nu paddor. Som i sagorna. Spår av en lång gemensamhet finns. En av de längre dikterna i boken är något slags förteckning över materiella ting som konstituerat denna gemensamhet, så torr att en bodelningsförrättare kunde ha skrivit den.

 

/…/
korgstolarna
balkongmöblerna
högtryckstvätten
olika sorters upphängningsanordningar (krokar, plåtskivor för verktygen)
hinkar osv
skurborstar osv
/…/

 

Och så vidare. Detta om det inte vore för små föremål, eller hur de benämns snarare, som avslöjar att de här sakerna åtminstone en gång betytt något för den som upprättat listan som till exempel “tavlan Sebastian målade”.

Överlag ägnar sig Norin åt något slags uppräknandets poetik. Detta rör flertalet dikter där varje rad inleds med fraser som “jag drömmer”, “jag trodde” eller “ordet”. Det står klart att det nollställda jaget försöker förstå sitt nu. Också läsefrukter återges (“jag läser”); jaget försöker ta makt över sitt liv genom kunskap. Även det utan resultat. Uppräkningarna fungerar väl som grepp, även om innehållet inte alla gånger är spännande att ta del av. Genom dem synliggörs uppbrottet som till lika delar ett slags skapelseberättelse och en apokalyps. Motsatsparet möjlighet-omöjlighet uppträder i varje fenomen. Orden avslöjas som tomma i tillstånd av verklig smärta “ordet integritet/ och en påtaglig vidrörbar värk”. Uppställt på det viset förstår man att ordet och värken, den vidrörbara, är hemmahörande i olika universum.

 

/…/
också: den inneboende skillnaden inom varje människa
återuppståndelsen, överföringen, separationen
jag kommer att
jagets upplösta rörelse hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och
;det som finns, det som finns, det som finns
föll medan jag sa det
också: omöjligheten att existera utan en upprepad legitimering,
överskridandets omöjlighet, deprimerande möjlighet; erfarenheter
av rymd, fall, hjässhålet, bakhuvudet, pannhålet-
erfarenheter av genomsläpplighet: läcka vecka ut och en nedärvd
oförmåga att ta emot luta in i falla igenom: tung tyst deg,
att multna som deg

 

Ovanstående dikt återfinns på två ställen i boken – omslaget samt sida 15, med den skillnaden att man på omslaget sprängt in bokens titel i tomrummen med vita bokstäver vilket ovan återges med rak, ofetad stil. Det antyds att det som man får presenterat inte är hela bilden, kanske tillochmed att författaren arbetar med att klippa i texten, möblera om.

Att smärtan är reell gestaltas genom kroppens kollaps. I en av dikterna är jaget på något slags vårdinrättning, Gunnar i båset bredvid har dubbelsidig lunginflammation. En mycket ung läkare i för kort rock undersöker jagets hals medan Gunnar hasar iväg mot toaletten. I glipan i det avdelande skynket kan jaget se hans nakna rygg och bak. Smärta är en form, ett rum, en färg skriver Norin. Av någon anledning tycker jag synd om Gunnar som står med byxorna nere mitt i dikten. Kanske för att det inte står helt klart för mig varför jaget befinner sig där medan man får se allt av Gunnar. I ljuset av Gunnars nakna kropp framstår dikterna som bitvis avvisande, som alltför privata. Det finns något ofullgånget över helheten. Med detta menar jag inte oredigerat, tvärtom känns den väl genomarbetad. Oomvandlat får vara ett bättre ord.

 

natten till onsdag: bilden av en hjärna ett träd en hand
natten till torsdag: en människa som springer över en strand, kroppen är
ett kors
natten till fredag: vi lämnar varandra, vi bara försvinner, rummen blir
lösa, är väggarna vatten             är det det det
betyder?

 

Drömmen blir en plats att vara på för jaget även i vaka, en sällsynt plats för mening. Jag kommer på mig själv med att sluta läsa på riktigt när raderna inleds med “jag drömmer”, och det gör de ofta. Jag måste nypa mig själv för att stanna upp, ta in. Det är något slags skada från Biskops-Arnös författarskola och bygger på vad jag tror är ett missförstånd. När jag läser frasen “jag drömmer” uppträder genast en gestalt som i kursiv stil säger åt mig att man inte ska skriva om drömmar. Men sorgedrömmen är intressant som fenomen, hade jag inte vetat bättre skulle jag placerat den just mellan sömn och vaka. Drömmarna i sorg är fulla av färg, bilderna är starkare och livligare än annars – det kan vara bilden av en människa vars kropp är ett kors.

Det är först när man försöker omsätta drömmar i tecken som bilderna blir suddiga. Grekerna delade upp drömmarna, mycket förenklat, i den vanliga (onar) och den profetiska (hypar). Det som kännetecknade hypar var att den aldrig kunde komma från människan själv, och utvisade vad som faktiskt skulle komma att inträffa. Onar är å andra sidan bedräglig, detta med eller utan gudomlig inblandning. Sorgen inträder vid definitiv förlust. Jag vet t.ex. sedan ett halvår att min far är borta på riktigt istället för på obestämd som det förhöll sig dessförinnan. Sorgen har trätt i saknadens ställe. Jag har med andra ord ingen användning för suddiga bilder längre. Det är behovet efter den profetiska, sanna drömmen som är starkt. Något som är lika definitivt som förlusten.

Norin skriver: “Sörjbarhet: ett liv måste gå att känna igen som ett värdefullt liv”. Det gör ont, är bekant. Man minns punktvis och känslomässigt, för att man vill vara glad eller ledsen. Man vill vara ledsen för att ett liv (förlorat) måste gå att känna igen som ett värdefullt liv. Det är ett så högt och så lågt imperativ.

 

blomflugan i brandliljan
humlan i lavendeln
svalorna i havreåkern
hunden i fälten
gräshoppor stora som barnahänder nertryckta i väggruset, intakta,
försilvrade
/…/

 

Återigen en uppräkning, djur och insekter finns. Jag googlar “humla lavendel”, får lära mig att det är där den trivs. Världen framställs som ett enda stort hem, för allt utom jaget. Fiskarna finns också.

 

/…/ tunga tysta fiskar, rör sig genom rummen, håller ihop kring sig själv, bär sig själv sover i
sig själv

varför skakar händerna?
varför känns det som att jag inte har några händer?

 

Djuren saknar händer. Det är också en bild för vanmakten liksom hur frågorna ställs rakt ut. Raderna sluter sig om sin egen betydelse (håller ihop kring sig själva). Det kanske är det som jag har problem med i den här diktsamlingen, att den bitvis är sluten. Sluten som sista punkten i en roman man inte får läsa. Samtidigt finns det partier som berör mig som det ovan citerade. Tankarna går till de gånger man varit oförmögen att handla, dagdrömt om tvångströjan som fysiskt och konkret hinder. Duras skriver: “Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”. Man blir på gott och ont varse det oskrivbara i Norin. På gott, som när den avslutande dikten kommer.

 

din mun, insidan av allt

att till slut bära det
inte för att jag kan det men för att jag kanske inte kan det

 

Mitt i tiden finns insidan av munnen och förbinder det som varit, nuet och slutet. Det är starkt.

 

 

___________________________________

Lyrik
Jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det
Marie Norin
Norstedts, 2018

 

Författarfoto: Sara Mac Key