INGÅ I VÄRLDEN SOM ELDEN I VEDEN

Har den gamla centrallyriska naturdikten, nordisk paradgren, blivit politisk i kraft av klimatkrisen? Lars Gustaf Andersson läser Jonas Grens nya diktsamling och finner uppriktigt engagemang. Men också en poet som ibland låter sitt intresse för traditionen, och sin önskan att ingå i den, stå i vägen för ärendet.

Lyssna till eller läs recensionen!

Naturlyriken har en stark ställning i den svenska litteraturhistorien. Från Lucidor och Spegel fram över seklerna har trubadurer och psalmdiktare, 1800-talsromantikeroch 1900-talsmodernister besjungit årstidernas växlingar och spelplatserna förden nordiska floran och faunan – ängar, gläntor, skogar, dalar, stränder… Under efterkrigstidens urbanisering tilltog miljömedvetenheten och kulminerade på ett sätt under 1970-talet då miljörörelsen i modern mening skapades och organisationer som Fältbiologerna och Jordens Vänner och Greenpeace började synas alltmer i offentligheten. Poeterna svarade från sitt håll. I min bokhylla har jag fortfarande  två antologier från den här tiden, Till naturen (1972) och Det hotade (1977) i redaktion av Bengtaf Klintberg respektive Ulf Marken, där den stora naturlyriska traditionen samlades upp och förenades med kritik av kalhyggen och kvicksilverutsläpp. Den miljömedvetna naturpoesin, ofta med glesbygdspolitiska inslag, har efter hand kompletterats med, eller till och med ersatts av, den ekokritiska poesi där klimatkrisen utgör navet. Från senare år kan nämnas Aase Berg, Agnes Gerner, Gunnar D. Hansson, Johannes Heldén och Fredrik Nyberg, vilka samtliga skriver in sig i en diskurs om ekologi och särskilt människans ambivalenta position.

Termen antropocen har börjat begagnas för att beteckna den epok i vår planets livslopp där människan genom sina ingrepp påverkat såväl klimat och geologi som djur- och växtarternas mångfald och utbredning. Den globala uppvärmningen är det fenomen som främst fått representera denna genomgripande förändring av planetens villkor. Antropocen är också namnet på den diktsamling från 2016 av Jonas Gren som kan ses som en av de tydligare lyriska inmutningarna på området. Antropocen föregicks av två egensinniga samlingar i det grenska författarskapet, debutboken Lantmäteriet (2014), och den infallsrika Överallt ska jag vara i centrum (2015). Här arbetade han med en språkmedveten poesi där kulturskikten lagras över varandra, ibland till ackompanjemang av en halsbrytande humor. Det senare blir än mer tydligt när dikterna framförs muntligt. Gren är en driven uppläsare som gärna låter konsonanterna smattra som hagel, samtidigt som vi som åhörare aldrig är riktigt säkra på graden av ironi och självreflexivitet. Detta starka muntliga tilltal besjälar hans dikter även på boksidan. Författaren har ett brett register där den naiva enkelheten kan slå över i kataloger av läsefrukter och sedan gå tillbaka igen, till nakna rader som dessa ur Lantmäteriet:  ”jag kliver in i kartan/ går längs flodens rand/ plan och blå/ målar ett träd/ målar en skog/ går in i skogen som inte syns/ vill inte vara i en skog som inte syns”. Det centrallyriska jaget är genomgående tvetydigt, ibland en rimlig möjlighet till identifikation, ibland en grotesk spegelbild av det mänskliga förnuftet. I Antropocen utforskade Gren detta mänskliga förnuft och dess komplicerade relation till den planet vi bebor och anlade de stora perspektiven där det individuella jaget utplånas under tyngden av eonerna: ”Så småningom/ kommer ingen veta/ att jag funnits // Tunn som tranungens ben/ ska antropocen ligga/ i sedimentlådan/ bland epoker”. Det här var en viktig samling som inte minst visade poetens behärskning av stilmedlen; efter hand har hans språk blivit än strängare och mer exakt.             

Den samling som nu föreligger, Dälden, där de blommar, är inte en lika stor satsning som Antropocen men svarar ändå mot många av de förhoppningar som väckts om Grens författarskap. Samlingens motto är en parafras på några rader urkyrkans begravningsritual: ”ur pinnmon kommen/ till pinnmon åter”. Raderna antyder det cykliska förlopp som ska beskrivas i samlingen, men ger också en fingervisning om det litterära kretslopp som diktsamlingen befinner sig i. Ekologin och naturen finns här, javisst, men också litteraturen.

Samlingenär uppbyggd i fem avdelningar. Gränserna dem emellan är kanske godtyckliga, men det finns ett narrativ här, en stegring som sker mellan akterna. På första sidan sker en platsbestämning, diktjaget betraktar en frusen äng, ”där solen ännu göms/ bakom Hörkens östra slänt”. Hörken är en sjö i Bergslagen som spelaren roll i Jonas Grens egen biografi, en plats som är bestämd och går att besöka. Trakten kring sjön bildar spelplatsen för dikterna i samlingen, och innebär en nedmontering av en del av de globala perspektiven i Antropocen, samtidigt som relationen till ett större sammanhang betonas gång på gång.  Här beskrivs snödroppar och krokus, bävervatten och myrstackar, på ett sätt som för tankarna till Martinson, men författaren poängterar, mitt i idyllen, hur allt detta ska tas ifrån oss, ”hur allt en dag/ ska sakna betydelse”. Den första avdelningen slutar med en avsamlingens starkaste dikter, som parafraserar just det martinsonska vattendroppsperspektivet men också överskrider det:


/…/
 
inte många dagar
efter påskens djupa snö
ligger vattnet
i daggkåpans kupa
 
droppen visar trädgården
ställd på huvudet
 
det är här, i uppochnervända världen
där abborrarna drar över tallarna
och morkullan gnirkar i Hörkens djup
som det nya livet inträder
 
och jag halkar genom sommaren
som reser sig
på tå
ur mullens
mörker

Därefter tematiseras årstidernas gång och naturens cykler, där vi som går bland blommorna också går i blom, och drömmer om att det ska vara för evigt, för alla/ de kommande/ tider”, som det formuleras innan diktjaget i samlingens mittparti fortsätter sin vandring genom dälden med stövlarna täckta av pollen och begrundar kretsloppets logik, att den som äter också ska ätas. I en central scen suggereras en framtid när det mänskliga livet som vi känner det har tystnat: ”då pråmarna stannat// en långsam fattighöst/ då fläktarna tystnat// medan förstäder, hållplatser, garage/ förvandlats till blommande dälder/ och ingen levande minns/ varför gnistorna slog/ över dalar/ och folk”. De gnistor som slog kan hänvisa till den forna bergshanteringen i den trakt där diktjaget vandrar, men också förebåda den skogsbrand som utgör diktsamlingens final. Och så sker det typiska i Grens universum, att den apokalyptiska visionen där vi faktiskt går under som art får en gensaga: 


/…/
 
en dag
då allting stämmer
det burrar upp sig i bröstet
en lycklig fågelkänsla
 
att allt, som till slut
aldrig ordnar sig
faktiskt ordnar sig
till slut

Mot slutet av samlingen vandrar diktjaget genom kulturlandskapet, ser gruvhål och kolmilebottnar från den tidiga industriella epok som enligt vissa bedömare inledde den fas då planetens liv alltmer skulle påverkas av människan. I en av radbrytningar maskerad hexameter berättar diktjaget: ”jag stod i den virvlande däld/ där livet for upp och ska vända/ sitt tryne en dag ner i förnan/ en häxring för livsandars tröghet”. Här påminns vi om hur svårt det är – när livet tycks oss så vackert – att se hur det lilla vi gör har att göra med det stora som händer: ”det är lätt/ att låtsas/ som att inget jag gör/ i dälden, här/ hänger samman/ med den större dälden”.  Och så kommer den logiska avslutningen, tidigt förebådad: En skogsbrand, ”varför brinner den? / varför brinner den nu?” Elden äter sig fram i gräset, slungar sig från tall till gran, arbetar sig igenom landskapet, omvandlar grönskan till svärta, livet till sot. Med ett jäderlundskt eko skriver så diktjaget ett epitafium över den individ eller kanske den art som utplånats och gått upp i en natur som tycks omfamna allt och därmed överleva:

/…/
och det som
en gång varit jag
 
är en del av
kabbelekorna, gula
solbelysta
 
där de står, bland de
döda kvistarna
 
i bäckravinens
porlande vatten
 
dälden
där de blommar

Med sin dramatiska kulmen i den skogsbrand som förgör det levande är diktsamlingen kusligt väl i fas med den heta sommaren 2018 och de svenska skogsbränderna, liksom de våldsamma bränder som under samma tid rasat på andra håll i världen, från Grekland till Kalifornien. Den ekokritiska genretillhörigheten behöver knappt diskuteras; Dälden, där de blommar utgör i flera avseenden ett lyckat försök att i lyrisk form påminna om klimatkrisens oerhörda konsekvenser.  Genom att placera problematiken i en igenkännbar topografi blir det abstrakta konkret: Jag har aldrig vandrat längs Hörkens stränder, men jag har sett andra sjöar i landskapet, och känner bergslagsnaturen rätt väl. Jag känner mig hemma i Grens hantering av biotoper och industriella lämningar. I mina ögon har han funnit en fungerande utkikspunkt för sitt ekokritiska engagemang.

Dälden, där de blommar är alltså ett steg framåt i ett dynamiskt författarskap. Men det finns inslag som jag ställer mig mer frågande inför. Dälden, där de blommar är till allt annat en intrikat väv av lyriska allusioner. Några namn har nämnts, men här finns flera mer eller mindre öppna citat av svenska författare som Ekelöf, Aspenström och Sjödin. En intertextuell lek som kanske har det syftet att koppla samlingen närmare traditionen, men som i ögonblicket också kan distrahera och framstå som just en litterär lek och inget annat. Aspenströms stövlar, Jäderlunds äng och Sjödins murade ensamhet säger mig inget om de moraliska och miljöpolitiska frågor som diktsamlingen gestaltar i övrigt.  De skapar en ironisk överlagring som är svår att förhålla sig till. Hanteringen av det poetiska hantverket från metrik till metaforer är på hög nivå och ger god energi åt de många gånger vackert utmejslade dikterna, men genom den litterära införståddheten – som i andra sammanhang kan tjäna ett syfte – stryper diktsamlingen sin egen motor. Det är välgjort, men skapar i alla fall hos mig en osäkerhet om författarens egen plats här. Debutboken Lantmäteriet var även den ironisk och överlagrad, sprängfylld med referenser och intertexter, men det var en samling som tematiserade textöverflödet. Dälden, där de blommar, däremot, skriver in sig i det ekokritiska fältet men ter sig på vissa sidor som ett embryonalt examensarbete i svensk litteraturhistoria där litteraturen – Sjödin &co – reducerats till ett utanverk.      

De här invändningarna rör en relativt sett begränsad del av diktsamlingen. Slutintrycket är ändå att Jonas Gren bland kabbelekor och krokusar kommer långt i gestaltningen av en av vår tids stora politiska frågor. Jag hoppas att han fortsätter detta borrande och friläggande. Framför allt hoppas jag att han i högre grad också litar till sina egna texters förmåga att bära ämnet och göra det till angelägen poesi.



____________________________________
 
LYRIK
Dälden, där de blommar
Jonas Gren
10tal BOK, 2018
 
 
Författarfoto: Linda Gren