ALLTFORT FÖRSVINNANDE

Alltsedan debuten i början av sextiotalet har Björner Torsson odlat en poesi som i ypperliga språng förflyttar sig mellan oväntade referenser. Vad som helst kan dyka upp där och läsaren ställs ansvarig för ordning och mening. Maja Thrane har läst hans nya bok På spång över det som varit.

 

 

Det finns ett fotografi av Björner Torsson sittande i vad som ser ut att vara ett enormt fågelbo, i färd med att läsa, kanske dikten ”Sing Cuccu” ur samlingen I den benkvarn (2005). Porträttet av poeten som sångfågel ter sig särskilt adekvat i Torssons fall – han talar ofta med andras röster i sin diktning. Som i samlingen I skuggan av en hare (2001), en lyrisk och lekfull parafras på Åke Holmbergs detektiv Ture Sventon, eller Blandade röster är de bästa rösterna (2015), i vilken en hel kakafoni, en ursinnig kör bestående av Sara Stridsberg, Janis Joplin och Edith Södergran för att nämna några, sammanfogades i en sorts antipatriarkaliskt j’accuse.

Mångröstad poesi alltså. Och klurig, som kinesiska askar – brinnande – som Torsson preciserar i den surrealistiskt inspirerade debuten Duvan i oljeregnet från 1964, i vilken stroferna ”faller” i dikten som ”en fura”, en ”katastrof”, ”ett jordskred av kvinna / i havande kvinna / en ask i en brinnande ask”. Rader som ger en viss indikation om poetens relation till sin diktning.

Förlusten, upplösningen och flykten är andra teman som han ofta återkommer till. Så även i den senaste diktsamlingen På spång över det som varit. Här riktas blicken mot två till synes vitt skilda trauman: den bäste vännen som vintern 1944 drunknade i Rönneån i barndomsstaden Ängelholm, och Shoah, förintelsen, men också det liv som föregick den. Till ciceron har Torsson Isaac Bashevis Singer och dennes roman Familjen Moskat, en släktkrönika över en judisk familj i Polen under nittonhundratalets första hälft. Men innan vi äntrar denna värld får vi en sorts nyckel till varifrån vi förväntas stiga in, en sorts avsiktsförklaring i form av en ”Introduktion” som inleds med den första raden ur Peter Weiss Motståndets estetik: ”Runtomkring oss hävde sig kropparna ur stenen, samman-trängda till grupper”. En mening som Torsson skriver vidare på:

i plågor, men smärtan gav inte vika, eftersom den är själva substansen. Kroppen borde ge vika, kanske till och med själen borde ge vika. Men allting kraschar. Eller krymper. Försvinnandet upprepas ihärdigt.
/…/
Skriv försvinnandets poetik, konturernas genes.
/…/

Försvinnandets poetik, konturernas genes. Att skriva fram det försvinnande och fortblivandet i samma andetag kan tyckas självmotsägande, men det är en del av predikamentet för den som ger sig i kast med Shoah, inför vilket skrivandet hänvisas till antingen motstånd eller besvärjelse, men oavsett vilket ett balanserande över avgrunden, som titeln på den nya boken antyder. Så tillägnas den också en viss Chuy Minares, mexikansk lindansare som kom till poetens barndomsstad med sin cirkus. I stallarna, bakom kulisserna stod ”de vackra djuren som fråntagits sin frihet i naturen. De tämjdes, utfodrades, ryktades noga men lukten av det okända är det man aldrig kan glömma.” Torsson går inte närmare in på detta okända, åtminstone inte i denna samling. Däremot talar han om en ångest för

/…/
avlägsna händelser som ändå dröjt sig kvar
i ens minne, kanske till och med för sådant som går tillbaka till tiden före
födelsen, på samma sätt som man kan känna igen sig på platser
man aldrig besökt.
      Är de genetiskt härbärgerade bilder kan de ha skrivits in för tusentals
år sedan. Eller saker som berättats för en i moderlivet. Eller i Shoah.
I varje fall ser jag gång på gång, i dagdrömmarna, hur Lillen, full av förhoppningar, stävar mot undergången.

Ropa inte åt mig nu när jag går över spången

En spång alltså, eller ett språng över tiden. En tid som rymmer både barndomscirkus och Shoah och vars kopplingar ter sig långtifrån självklara, något som poeten emellertid också tycks vara medveten om: ”ropa inte år mig nu när jag går över spången”. Varpå frågan lämnas därhän, och därmed också läsaren, åtminstone undertecknad. Dock inte utan ha väckt en rad intressanta funderingar kring den eventuella länken mellan barndomsminnen och det kollektivt omedvetna, traumats predikament och vittnandets premisser. Liksom en nyfikenhet kring var Torsson själv befinner sig i allt detta, vilket får mig att tänka på ett citat ur en essä av Karin Brygger nyligen, ”Shrayb un farshrayb – om berättande, minne och motstånd”, i vilken hon citerar Kathryn Robson: ”To bear witness to others deaths, one must first affirme one’s own survival.” *  Med andra ord: vem är det som står där på spången, varifrån talar han som nu i tre avsnitt ”Minnet av shtetl”, ”Flyende, skaror” och ”Hadassa” framtecknar denna svunna värld? Behöver vi veta? Som för att svara går Torsson över från ”jag” till ”vi” och skriver:

Vi talar om Shtetl. Ordet som rymmer både dåtid              och nutid

Geten Chimaira som trasslat in sig i skuggan är full av vresighet
Men har ändå tankarna hos Gud. Bet i en sten

Sjunker mycket långsamt mot livets bländande botten.
Det fanns en rot där. Att den rycktes upp och vilsefördes.
Såg sig i sin utspriddhet                                                   talush

Talush är det hebreiska ordet för någon som har ryckts upp med roten, mist kontakten med sin familj, eller förlorat den helt:

”Var är alla nu? Var är de, alla de andra?
/…/
Där är du ju! Men vi saknar
Abel och David, Daniel. Och Miriam och Lev och Mietek.

Så vecklar dikten ut sig, förgrenar sig likt köpman Reb Meshulams familj i Singers släktkrönika ända fram till slutet, det svartnande gruset på perrongen, de nakna som tvingas samman och

Nu brinner jag upp! sa shtetl. Nu brinner jag ner! sa shtetl

Vilket får jaget eller vi:et att konstatera:

Fascismen är redan kvar.

Vad kan möjligtvis sägas efter detta? Hadassa, svarar Torsson. ”Den haptiska världen”. Och Strömmarna. Hadassa är en av karaktärerna i Singers roman. Men det är också det judiska namnet på drottning Ester som kring år fyrahundra före vår tideräkning räddade det judiska folket från att utrotas av perserna, vilket gett upphov till den judiska Purimfesten. Och den haptiska världen, ja det är läran om effekterna av beröring och kroppsrörelser, kanske att läsas som påminnelse om vad som återstår för efterlevande/överlevande: det enkla, mest grundläggande, att låta sig röras och beröras, att förflytta sig, genom det taktila livet, mot döden och trots den.

Här finns exempelvis minnet av den cancersjuka systern som trots vattnet i benen dansar med sin bror i rökrummet på Ersta, hjärtat som bultar i orden, brevbärare Chevals idealpalats ”där drömmen blir verklig”. Rader laddade av lika delar hopp som hopplöshet som mynnar ut i diktsamlingens sista del, ”Strömmarna”, där vi åter befinner oss på spången och ser ner över vattnet, världen som ständigt försvinner inför ens ögon, barndomen, den drunknande barndomsvännen, skulden.

Och pojken är så liten                      pojkkroppen
Och strömmen är så stark
Och vaken är så öppen
Och vilddjuret har              inga             gränser

Vilddjur och andra järtecken återkommer ofta hos Torsson och avslutar även denna sorgeskrift: jaget hör något yla ”good-bye”, men konstaterar att det själv ännu är kvar. Och kvar är även läsaren, om än skakad, och sorgsen. Drabbad också, av ett språk som ofta helt enkelt vackert glimmar i sin egen rätt, och av det goda uppsåtet, det stora spann som Torsson tar sig an, Shtelts, Shoah, barndom, minne. Men också rätt så yr, lämnad utan svar på hur Torsson hamnade där, bortsett från en kort notis om någons farmor som får hans öron ”att susa, efter              alla år. Hitta fragment. Överallt.”

Att läsa Torsson är lite som att själv förvandlas till lindansaren Chuy Minares, balanserande och på högspänn, med ett och annat fall. Eller som att vistas i någon annans minnespalats: man vet att det måste finnas en logik, men den förblir ibland förborgad för alla utom dess upphovsman. I en intervju konstaterar Torsson lakoniskt att man ju faktiskt kan ”leva igenom hela sitt liv utan att veta något om vare sig kvantmekanik eller astronomiska förhållanden”. Kan det vara denna kvantmekanik Torsson vill åt när han sätter igång sin tankeapparat? Borde vi läsa hans dikt som en egen dimension i vilken vi på något slags kosmologiskt vis kunde få en skymt av dessa företeelsers verkan i oss, om vi bara har tålamod och rätt sorts vakenhet för att skåda in i det svarta hål som där öppnas?

För öppnas gör det. Och ut kommer en sfinx. En pogrom. Eller en rad av Ture Sventon. Eller en hare. Men eftersom läsaren är mänsklig kan hon inte låta bli att söka och tycka sig få syn på något slags mönster, något bekant, har inte den där haren skymtats förut? Jovisst, man finner den redan i debuten, i en närmast duchampsk rubrik:

till haren i kastet
till byxan i vinden
till spärrballongen

och lite senare i samma samling, i form av den suggestiva kvinnogestalten Pretenda som inte lyckas värna sina hemligheter och blir ”hjälplöst förskräckt / som en uppstoppad hare”. I dikten ”I skuggan av en hare” (ut diktsamlingen med samma namn, 2001), sparkar haren hål på horisonten med sin hårda tass, spänner ut sitt skinn, färdas bland moln och tuvor och förmörkar solen –

Vi kallar alltsedan dess en särskild plats härute för
I skuggan av en hare

– för att slutligen växa ut i ansiktet före hungersnöden, i ett citat av Herta Müller i På spång över det som varit.

Vad är dessa harar för Torsson? Fortfarande i På spång…, svarar han: ”Av gudarna befintliggjorda ursprungsdjur” som stora och ljuvliga står ”med sina öron raka vid kanten av den kända världen.” Mer än så får vi inte veta. Vi kan bara notera hur den där hoppande fyrfotingen dyker upp lite här och där, lite som känslan av sammanhang i Torssons diktning: man hajar till, tycker sig få syn på något, men just som man ska till att inrätta intrycket i något sammanhang är det borta. Eller är detta hoppande att läsas som en inbjudan till ett friare meningsskapande, liksom bortom poetens inblandning? Jag söker mig alltså vidare, förbi dikten, där jag konstaterar att haren figurerar inom judendomen som en symbol för diasporan; att den är flitigt förekommande inom nordisk folktro, bland annat som bjära – vår djuriska motsvarighet till judendomens golem – vilken häxorna tillverkar för att stjäla mjölk, men att den också används i naturlig form, som fruktbarhetssymbol: vill du ha en son, smörj in lemmen med harblod om du är en man, om du är en fruktlös kvinna: häng harlort i en påse runt halsen. Men se upp om du skymtar den vid farstubron, då vankas död och olycka. Och det finns trollharar som alltid återkommer, hur många gånger man än skjuter dem, alltid i ny skepnad, men fast vid sitt namn, som i Frödings ”Harens rätt”, där den har rätt att springa ”med harben höga och snare, / men kalla sig annat än hare, / har haren ingen rätt till.”

Den återkommande trollharen, se där kanske en metafor för Torssons poesi. Alltid densamma, alltid en annan, på kanten till den kända världen. Och just i denna senaste diktsamling accepterar jag åtminstone delvis detta kontrakt, om inte annat för de många frågor boken väcker i mig. Även fast svaren lyser med sin frånvaro då poeten, sturig och klurig, dragit sig tillbaka till sitt fågelbo. Man så har han ju redan sagt oss att han inte tänker inrätta sig. Hellre skrumpnar han.

_________________________________

LYRIK
På spång över det som varit
Björner Torsson
Albert Bonniers, 2017

 

Författarfoto: Ulla Montan

 

* Lyrikvännen nr 4-5/2017. ”Shrayb un farshrayb”, skriver Karin Brygger, ”är jiddisch och betyder ungefär ’beskriv det och teckna ner det för evigt’. Uttrycket spreds under och efter Förintelsen (der khurbn på jiddisch) som en uppmaning till att vittna.”