Att närma sig Gustav Sjöbergs diktsamling Laguner blomma är som att bada i text, tycker Erik Lindman Mata som överväldigas av poetens på en gång oresonliga och stringenta teoribygge.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]Av ERIK LINDMAN MATA
En recension ska ha en röd tråd. Men i Laguner blomma är det så mycket som finns, och inte finns, att jag faktiskt inte har kunnat hålla mig till den tumregeln. Det svämmar helt enkelt över.
Till att börja med, för att ha det gjort, värderingen: Det är en bra bok. Jag har försökt sätta fingret på vad det är jag älskar med den. Men det har varit svårt. Hela tiden återvänder jag till ord som anspråk, ärlighet och trovärdighet. De är alla otillräckliga och felaktiga. Det närmaste jag kommer är detta: Laguner blomma präglas av en viss oresonlighet.
Och sedan det enklare, referatet: Laguner blomma har tre delar. Den första delen gäller havet (och myren och jorden), den andra sagan (om kentauren och åsnan) och den tredje skogen (och trädgården, geometrin, rötternas kontakt med varandra). Boken har trettio sviter, tio i varje del. Den första delens sviter är var och en tagen för sig formmässigt sammanhållen, men olika varandra. Den andra delen har tio likartade delar, med två parallella berättande sjok. Och i slutet är det återigen, som i den första delen, formeklektiskt.
Det är också enkelt att konstatera att Laguner blomma är genomarbetad; både i det lilla (typsnittet är kongenialt nog Centaur MT Std, en modern version av boktryckaren Nicolas Jensons renässanstypsnitt från 1470-talet) och i det stora (den övergripande formen återspeglar temat, det vill säga att den är en sammansättning, en blandning).
Och sist det mer intressanta, tankarna: Den textens kropp som till en början tar plats på sidorna, dess pose om man så vill, och som kretsar kring vattnet, marken och växterna, liknar ett försök att genomtränga själva jorden – och jordens språk. Ta det här stycket, på sida femton:
sammansintrade förkastningsbreccior, skållor emellan och kakor funna i en sjö omgiven
av skoglös myr. vattenklöver. tuvdunstorv söndermultnad, degartad. muddusmyrarna
ovanom den utgrävda tjärnen. med sphagnumtorv beväxta ört- och gräsrika kärr genom-
vuxna av nybildade bäckfåror. moränlider. lidsluttningar /.../
När jag läser om de här tuvdunstorvarna och muddus myrarna, om de granofyriska mellanformerna och vittringsbrecciorna, tänker jag på Lotta Lotass Mars. Det är förvisso två på ytan ganska olika böcker. Laguner blomma tar avstamp i Västerbotten medan Mars i sin genomlysning av de omöjliga och oländiga marslandskapen har rymden och sci-fi-boken som utgångspunkt.
Men det som får mig att knyta samman de här böckerna är det närmast ändlösa rumlandet i materiens ord, alla de vardagliga och vetenskapliga ord – stående liksom gränsle över uppdelningen mellan namnet och ordet – som vi har gett marken, växterna och djuren. Det handlar aldrig om svepande beskrivningar. Och det handlar inte heller om den sorts genomborrande blick som finns i till exempel Peter Weiss beskrivning av Pergamonfrisen, i inledningen till det första bandet av Motståndets estetik. Skillnaden mellan dessa – mellan Motståndets estetik och Mars/Laguner blomma – har delvis att göra med vad de fokuserar. Weiss uppehåller sig vid det mänskliga föremålet, närmare bestämt konstverket, medan både Mars och Laguner blomma försöker skriva in sig i landskapet, försöker befinna sig i det timliga montage som skapas när man rör sig genom rummets tid och historia. Det är lite som att de, på samma sätt som Weiss betraktar Pergamonfrisen, betraktar allt i existensen som fyllt av betydelse och minne. Det är svårt; hur åskådliggör man egentligen geologisk tid i text? Det är liksom ofattbart.
Det ärende som Laguner blomma har är inte att helt gröpa ur människan ur landskapet (vilket kanske kan sägas vara någonting Lotass ägnar sig åt). Boken innehåller mer än bara omänskliga vidder. Den vill nämligen försöka greppa såväl stenens ofattbara horisont och uthålligheten i jorden som bondens mänskliga, strävsamma och manipulerande arbete med grödorna, gödslet och djuren. Poängen är att båda finns, och blandas.
Så ställs till exempel, i sviten ”lxxxi–xc. Ol swäin jere swot i mörkren (poetica lapponica)”, följande av mänskligt språks dialektstämplade passage mot eller bredvid den inledande svitens omänskliga förkastningsbreccior:
kokande vatten åt kreaturen.
e töra noo vara riktid. hur
må detta kunna vara. boo.
bood. boot. (sädeskärve.)
stombl a si. brädfodrad.
löpnad. kregtes. sa. såd. sat
vrides, revas. spröil
Det dialektala möter det filologiska; de målande orden stöter in i det sönderbrutna språket. Och det är också i förhållandet till just språket som Laguner blomma står ut från andra böcker som vill röra sig bort från det antropocentriska. Här är språket nämligen helt positivt, bejakat i varje ögonblick. De växt-, djur- och jordnamn – både de vardagliga och de vetenskapliga – som väller fram över sidorna står alldeles enkelt bredvid urinet och svetten, bredvid berättelsen och breven, bredvid gudarna och byggnaderna. Alla det språkligas former tillåts, uppmuntras, och omskapar sig själva.
Den här mångfalden och frosseriet syns inte bara i de enskilda stoffliga beståndsdelarna, utan också i konstellationen, i formen. Den inledande och avslutande delen innehåller som sagt en uppsjö av former. Det kan till exempel vara så här: I sviten ”li–lx. Ickeeljest” är det övergripande formkonceptet ett slags utelämnande. Det som börjar som en uppställning av fem treradingar åtskilda med asterisker gröps på de efterföljande sidorna på omväxlande vis ur; ibland är det tomt där det andra fragmentet skulle ha varit, ibland där det fjärde borde ha synts. Asteriskerna är stabila, och markerar tomheten. (Det slår mig, under skrivandet: Är inte detta ett fint eko av det den norske poeten Jørn H. Sværen i sin bok Heraldikens nøkkel kallar poesins ”tomma sköld”? Där skriver Sværen om tronstriderna mellan Eteokles och Plyneikes, Oidipus söner, och hur olika bilder på ”de sju hjältarnas” sköldar en efter en oskadliggörs: ”Logikken er enkel. Det ene bildet slår det andre i hjel.” Men till sist kommer Amfiaros. Och hans sköld är tom. ”poesien”, skriver Sværen, ”er det tomme skjoldet”.)
Men Laguner blomma är inte, som man hade kunnat tro, något det obestridbara negativas – urgröpningens, avskapelsens – manifest. Tvärtom. Lakunen ligger ju så att säga tätt bredvid snårskogen, sumpmarken alldeles nära havet. Inget är tomt. Den roll som det negativa spelar är visserligen särskild, och har att göra med önskan om att träda ut ur eller bortom både det rådande – det vill säga kapitalismen och Lagen – och det allmänt mänskliga. Men det här ska förstås som en produktiv negation. ”Kunde vi tillsammans”, står det på sida hundratrettiosju, ”konstruera något som varken var en stad eller en juridisk ordning och som, sett i ljuset av det som vi skulle leva, kanske inte ens var en byggnad?”
Transgressionen, rörelsen till ett Bortom, sker delvis på grammatisk nivå. Vad är möjligt att säga efter språket? Eller vad är det möjligt att få språket att säga? Laguner blomma tänjer oupphörligen på sig själv, försöker fortplanta sina grammatiska möjligheter, insisterar och förvrider syntaxen; ”av vilka synliga endast är vissa delar. solens än strålar. av skepnad annars.”, ”luftstammar blåsa lågbladlika mångflikig // inflätad märgstråle åkrar olikblommigt”, ”Människornas för naturen liv en lek var.”
Men även lexikaliskt krängerdet; många ord är opaka, gränsar till eller är nybildningar och hybridformuleringar. Resultatet är tudelat. Å ena sidan skapas det i boken ett lugn kring det som inte går att greppa, helt enkelt eftersom det ogenomskinliga, den språkliga utsidan, hela tiden återkommer. Å andra sidan knyts det opaka i dikterna samman med det åtrådda Bortom, som om det senare reflekterades i det förra. ”Tid var förstås inte rätt ord, inte heller rätt, inte heller ord” heter det på ett ställe. ”Jag kunde endast tiga, inte inte tala, icketala” på ett annat. Det är nåt där, mer kan vi inte säga.
Men på många ställen får också positiva bilder av överskridandet träda fram; ”Ett och samma verb”, heter det till exempel, ”kunde anta otaliga ändelser, falla intill varandras fållar, snubbla diagonalt över tjälen, daggen, så tidigt att åtskilliga sov bland sina pre- och suffix.” Den här bilden av de metamorfoserande verben knyter an till Laguner blommas huvudsakliga tema: blandningen (bokens själva motto är ”De rerum mixtura”). Det är som tydligaste i mellandelen, där kentauren och monstret är huvudmotivet. Men än mer intressant är att det, bland bokens alla hybrider, blandformer och korsningar, också finns plats för ett blandningens problem. Så här: Är kentauren en egen, ny varelse eller en blandning av två? (Eller, skulle man kunna fråga: Är ett ympat träd ett nytt eller två sammansatta?)
Vi får inget svar av Laguner blomma. Dikterna tiger, eller svarar så entusiastiskt Ja! på samtliga, motstridiga, frågor att vi lämnas utan något entydigt, färdigt svar. Den berömda lagen om det uteslutna tredje ska nämligen kastas överbord. Motsägelsens båda delar ska ses var och en för sig och tillsammans, utan att man för den sakens skull upphäver dem till något tredje. Så kan det till exempel på sida åttiosju stå:
/…/ jag älskade samvaron mellan djuren och den oupphörligt skiftande marken, jorden, naturen,
tyckte mig förstå att det som pågick dem emellan varken skedde inom en och samma värld eller
mellan två från varandra åtskilda världar. i stället trädde de oavlåtligt in i och ut ur varandra,
förändrades och förblev desamma. /…/
I det här citatet ser vi också tydligt problemet; resonemanget bryter liksom samman. För man kan inte stanna i att enkelt konstatera att allt förändras, man kan inte förstena tanken och förklara allt vara förändring, process, flux. Eller snarare: Gör man det, då har man antingen trätt tillbaka till en position där språket ses som konsekvenslöst och positivistiskt, eller så har man placerat sig i en position där den verkliga, rådande, motsträviga ordningen skyls över med skönmålande ord. Och man har, om man stannar i att konstatera alltings föränderlighet, valt bort radikal förändring.
Vi måste förstå tiden – som jag kommer att återkomma till alldeles strax – som något som kan, och bör, innehålla brott och förändring; om vi går bort från en sådan förståelse kommer vi att förstöra möjligheten för oss att betrakta historien som härbärgerande verklig diskontinuitet, verklig utveckling.
På samma sätt som blandningen alltid sätter identiteten av det som blandas på spel, så är den radikala möjligheten till brott, det vill säga verklig förändring, antitetisk idén om alltings ständiga flux. Laguner blomma försöker inte förneka det här problemet – det vill säga frågan om huruvida något tredje har skapats i blandningen – men vägrar att bli lurad att tvingas svara. Dikten dröjer vid tanken på det monstruösa, på en verklig blandning, en sammansättning av två olika, men förskjuter också denna tanke. Till slut slår det över, bäcken blir till hav, kentauren slutar vara sitt eget tudelade jag, det lånade ordet eller neologismen inlemmas i språket; ”språk förda samman, i analogi med de sätt på vilka dessa inbördes artfrämmande lemmar bildade en enda monstruös kropp, det vill säga min enda, men andras med”, heter det på sida tvåhundrafyrtiofyra.
Men på vilket sätt vägrar dikterna egentligen att svara? Hur undflyr de problemet? Jo, genom kärlek. I försöken att bärga någonting ur vårt vara och språk träder nämligen kärleken in i Laguner blomma som ett undflyende och samtidigt ständigt närvarande fenomen. ”För skulle det mot förmodan stämma”, står det på sida tvåhundratrettiofyra, ”att förnuftet endast hörde till människor, änglar, gällde detta på inget vis för kärleken som tvärtom visade sig som starkast hos grisar och lamm, ödlor, grodor, daggmaskar och mollusker.”
Kärleken blir alltså i viss mån svaret på omöjligheten, ett slags panacé. Eller kanske skulle man kunna säga: Genom att insistera på att potentialitet kan uttryckas positivt samtidigt som aktualiteten förblir negativ, går det att äta kakan och ha den, både vara inuti språket och utanför den rådande ordningen. Det är en sann formulering; men den är också för banal som svar på det som är Laguner blommas problem. I slutändan krävs någonting annat; det går inte att resonera sig fram till en lösning. ”Finns det något tråkigare än de ting som finns?”, frågar sig dikten vid ett tillfälle. Det är väl kanske det som behövs: oresonlig nyfikenhet och öppen kärleksfullhet.
Här behöver vi stanna till. Fram till nu har jag i den här texten mött Laguner blomma som jag tror att den vill mötas; som om texten, materian, själv talar. Men nu måste nog författaren, med alla de tidigare böcker och tankar som knyts till hans namn, hans särskilda bana genom livet, träda fram. Namnet Gustav Sjöberg finns ju så att säga i själva texten, om man läser noga. Dels finns de motiviska och tematiska parallellerna med tidigare verk (i eftre: ”scripserat, minnet är inte bara tidens / utan även rummets enda dimension” och i Apud: ”ch död, avskräckte inte, en och samma sak, naturhistoriens, sin / nligt, genom, motbild, fabel, livlösa föremål, skog, stavelser, bok / er, snabelns, utan också av, skriver, för att tala, bara bokstav / en talar, efter-bild, denna omsorg, bara läst, historiskt bunden”, båda utgivna på OEI Editör), dels är den teoretiska halten, som jag förknippar med Sjöbergs översättargärning, så ständigt närvarande.
Det är vanskligt för en kritiker att luta sig mot teorier som ligger utanför verket man skriver om, att läsa dikterna som något slags utläggning. Men Laguner blomma är så fylld med teori att det skulle vara fånigt att bortse från den. För att bara nämna ett exempel, sida hundratrettionio: ”Men vem var lagens upphovsman och vem kom till tals i lagtexten? Den allra äldsta rätten talade i namn av rätten i egen rätt, som saknade den en utifrån kommande röst. Lagen var sin egen källa, med andra ord.” Det är formuleringar som utan problem går att läsa, ja, måste läsas som utväxter från filosofen Giorgio Agambens Homo Sacer. Och det finns många andra exempel.
Jag har delvis dröjt med att nysta i de här teoretiska trådarna eftersom Sjöbergs målsättning – som jag nog tycker att han lyckas med – faktiskt är att träda ut ur bilden, ur boken. I sin lilla poetik zu der blühenden allmaterie heter det att den eftersträvansvärda dikten är ”som om den blomstrande allmaterian själv talar, bortom de flyktiga koordinater som utgörs av liv och död, djur, människa och växt”, (”als spräche die blühende allmatterie selbst, jenseits ephemerer koordinaten wie leben und tod, tier, mensch und pflanze”). Men kan man göra det som människa?
Det här leder oss in på frågan om tid. Genom Laguner blomma brottas Sjöberg med vad jag skulle vilja kalla tidens implosion. Den här samtidigheten är ju på sätt och vis konsekvensen av bokens huvudtema, blandningen. Om man så att säga förskjuter idén om kentauren, monstret, till tiden så blir det inte längre intressant att dela upp det hela i dåtid, nutid och framtid. Allt faller in i allt. Och i stället för att betrakta tiden som ett linjärt och ständigt flyende fenomen, där bara nuet har verklig existens, ser man i stället alla dessa tidsliga sammansättningar som lika möjliga och existerande.
”Denna underbart groteska samvaro”, konstaterar kentauren i bokens mittendel,
av det mineraliska och det akvatiska, av växt- och djurriket, tid som blivit rumsligt
förkroppsligad och rum omvandlat till tid, var för mig i detta nu ett löfte om en
sinnevärld oberoende av det verkliga. Jag kunde förnimma denna värld, kanske också
smaka, vidröra och låta mig genomsyras av den, men skulle det vara möjligt att
verkligen leva en sådan extrem samtidighet? Fanns det vila hos den trädstam som var
en sjö, en padda, en himmel? Bilden av björnen, dess vatten, hade redan förflyktigats
men återfanns inom mig, i annan skapnad. Själv övergång föregrep jag den
annorlunda världen.
Mycket av dikterna i Laguner blomma, inte minst vad gäller resonemanget om tiden, öser ur Sjöbergs arbete med Giordano Bruno (i år utkom Den pegasiska hästens kabbala på Eskaton i översättning av Sjöberg). Därifrån stammar tanken om en av arten i synnerhet och världen i allmänhet delad världssjäl. Från Bruno kommer också idén om den självskapande liksom ur sig själv föränderliga materian. Och likaså frånvaron av en hierarkisk ordning mellan olika framträdelser (olika sammansättningar av kropp och själ, som Bruno kallar det).
Men till skillnad från den pegasiska hästen, som har undvikit att dricka ur Lethe, och följaktligen minns alla sina reinkarnationer, så tycker jag mig i Sjöbergs dikt ana en medvetenhet om konsekvenserna av diktens radikala målsättningar.
Det minne som är det mänskliga kan inte utan vidare överleva i en annan sammansättning av kropp och själ. Vad menar jag? Jo, tar man tanken om att människa och värld hänger samman, mer specifikt att det kapitalistiska samhället och det rådande subjektet står i ett om inte konstitutivt så åtminstone mycket intimt förhållande till varandra, då måste man acceptera att den sammansättning som vi utgör, dör när den falska världen dör. Överskridandet – rörelsen mot det klasslösa, den för oss ej eller aldrig redan givna, vilande gemenskapen – som Sjöberg hela tiden uppehåller sig kring, innebär också oundvikligen ett övergivande av det rådande, dåliga, det vill säga: av oss. ”Men jag hade aldrig känt,” säger en av Sjöbergs röster, ”skulle aldrig känna vare sig det som föregick eller efterföljde formbildningens inlindade cesurer.”
I sin poetik är Sjöberg själv mindre övertygande när det gäller den här insikten. Ibland verkar det för honom vara väldigt enkelt att ta sig ur det rådande; det är bara att avslöja hur saker och ting är, och sedan återgå till något ursprungligt. I zu der blühenden allmaterie heter det till exempel att det eftersträvansvärda, närmast nödvändiga poetiska skrivandet ska bli en ”del av det universella förverkligandet av den i naturen inneboende kommunismen”. Och trots att jag som kommunist naturligtvis skulle glädjas åt en oundviklig, i världen vilande kommunism, så värjer jag mig mot tanken. Dels för att jag, i likhet med den danske filosofen Søren Mau tror att det som kännetecknar människan både är potentialiteten (vi kan bestämma vårt sociala liv, vi kan tala) och behovet av att på ett eller annat sätt aktualisera den (vi måste välja hur vi bestämmer vårt sociala liv, vi måste lära oss ett särskilt språk). Dels för att den konkreta kampen blir lidande om man är övertygad om att målet redan finns här, liksom av naturen, eller Gud, givet.
Att rista in idén om den självskapande materian, den ständiga förändringen, så att säga i existensens sten, riskerar också att skyla över den konkreta påverkan som de visserligen godtyckliga men verkliga samhälleliga strukturerna har på våra liv. I stället för att, som Sjöberg formulerar det i zu der blühenden allmaterie, förstöra poesins grund för att nå fram till en punkt där poesin ”bortom all metaforik” är liksom en växt, en potatisplanta – ”blott vegeterande. poesin, som i sig själv är växt, är potatis, tillskriver sig den blommande allmaterian, efter arbetet” (bloß vegetieren. die poesie, die selbst pflanze ist, kartoffel ist, schreibt sich der blühenden allmaterie zu, nach der arbeit) – gäller det att förstå att poesin, såsom den lögn, den historia och den förnekelse den har varit och är, är natur. Poesi såsom kultur är redan ett naturens uttryck – negativt, visserligen – och kan inte återvända. För uppdelningen mellan natur och kultur är i sig falsk. Vad menar jag? Jo, det handlar om hur vi förstår historien. Som filosofen Theodor W. Adorno ansträngde sig för att visa är modernitetens åtskillnad mellan historien och naturen någonting vi måste förstöra; begreppen måste implodera, vikas ihop. I stället för att förstå det ena som inbegreppet av det andra – eller det ena som överordnat det andra – måste vi begreppsliggöra naturen, när den är som mest natur, som historia, och historien, när den är som mest historia, som natur. Kulturen måste – i vårt tänkande – slå över i natur; naturen å sin sida slå över i kultur.
Det är bara genom att förstå och genomlida den här spaltningen som man kan överskrida den. Även om vi kan ana och till och med beskriva det eftersträvansvärda går det inte att kasta sig ut ur det rådande. Och även om Sjöberg visserligen ibland berör bilden av vilan bortom det rådandes strukturer på ett sätt som liknar Adornos kända fragment ”Sur l’eau” (där det eftersträvansvärda – detta Bortom – vore att vila, lojt vaggande i vatten, som ett djur) så skiljer de sig ändå åt. På sätt och vis är Sjöberg kanske mer positiv, kanske mer våghalsig. Kanske är han mer fel ute. Det är hur som helst här det blir som tydligast: det finns något oresonligt över hela boken.
För i sin mångfald trampar Laguner blomma aldrig egentligen snett. Eller snarare: det trampas överallt. Tagen för sig leder oundvikligen en rubrik som ”ccxli–ccl. Före lagen: blomstrande liv” tankarna till begrepp som autenticitet och ursprunglighet, förtappelse och dekadens; grundläggande reaktionära motiv. Men eftersom minnet hos Sjöberg har förvridits och blivit ett slags mångdimensionellt formulerande av det icke för tillfället närvarande – man minns i Laguner blomma också framåt – kan jag inte längre läsa detta ”Före” som entydigt upphöjt och förlorat. Och så är det hela tiden. I stället för att fastna blir varje del av Laguner blomma liksom en av alla framträdelser man möter i livet, och därmed helt verklig och sann.
Vid en tidpunkt skriver jag i mina anteckningar: ”ATT VÄLJA ATT BADA SIG I EN TEXT”. Det är väl det som går att säga.
_________________
Gustav Sjöberg
Laguner blomma
Albert Bonniers, 2024
