I år utkommer amerikanen John Keenes hyllade Punks på svenska, ett samlande verk där nyskrivet blandas med återblickar från de senaste tjugo åren. Alexander Svedberg nystar sig lyckligt igenom verkets många förgreningar och politiska lager men studsar på några saker i översättningen.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV ALEXANDER SVEDBERG
Jag har inga tårar kvar
så jag erbjuder min hud.
Jaget sörjer. Bilden känns igen från otaliga diktsamlingar. Vemodig, ofta enstämmig poesi som i likhet med Historiens ängel vill »dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken«. Orden är Walter Benjamins. En bit in i Inger Johanssons översättning av John Keenes Punks kommer jag att tänka på Benjamins ängel, när dikten introducerar likgiltighetens, övergivenhetens, nödvändighetens och improvisationens änglagjorda älskare. Samlingen är det tredje verket av Keene som ges ut på svenska. Tidigare Motberättelser (2019) och Marginalanteckningar (2022) – samtliga utgivna på Nirstedt/litteratur i Johanssons översättning. Boken skulle kunna beskrivas som en spretig lyrisk krönika. Inledningsvis ett slags sorg- och minnesbinderi, vigt åt älskare och vänner som miste sina liv under hiv- och aidskrisen.
Visst, det är en brokig skara dikter. Med sina över 200 sidor består Punks av de på ytan ganska olika avsnitten »Playland«, »Den värld som gått förlorad«, »Tio saker jag gör varje dag«, »Träd«, »Manzanita«, »Mörka i egna ögon« och »Ord«. Men att sammanfatta utifrån ytskiktet är att göra boken en otjänst. Diktjaget cruisar, knullar och älskar sig igenom sidorna med diverse hjälpmedel: tändsticksplån, telefonböcker och appar. Som del i varje tids begärsekonomi, dess prat och gester, väver han in och ut ur sig själv och andra.
Jag minns ett samtal. Det är länge sedan nu. På café med en äldre bekant, och han berättar om förlusten av nästan alla sina partners och vänner. Keene föddes 1965 och genomlevde alltså en pandemi som tog strupgrepp på sex- och kärleksliv för generationer framåt. Förgreningen av det sammanhang han skriver i växte fram genom 1980- och 1990-talens trauma: en bearbetning av identitet och förlust i en tid styrd av religiösa, psykologiska, medicinska, juridiska och sociala patologier.
Ett av de viktigaste översiktsverk som har skrivits om den så kallade aidspoesin i USA, Aaron Bradley Goreliks avhandling The AIDS Poets, 1985–1995: From Anti-Elegy to Lyric Queerness (2014), lägger vikt vid underliggande spänningar i dikter skrivna av svarta queers. Till en början ifrågasatte många poeter sorgediktens passiva, melankoliska talare. En privilegierad position, i varje fall i förhållande till livsnödvändigt byggande av sammanhang och stärkande av gemenskap. Med tiden började därför fler poeter utforska jagets splittring och talets mångstämmighet. Diktning som verkar i friktionen som uppstår mellan sörjandets vemod och aktivismens nödtvång.
I enskild dikt och genom sin övergripande komposition bär Punks på sådana spänningar. Det gäller inte minst titeln, hämtad från skällsordet punk, med rötter i gatuslang och kriminalitet. Ordet används om homosexuella män, utbölingar och förmodade ligister – i det senare ofta med rasistiska undertoner. Keene diktar om främliggörande i flera led, något vi blir varse i »Vistelse i Lakeview«:
/…/
jag ryser när jag lyssnar på rappare som tänjer melodier
och predikar broderskap, systerskap, familj, starka appeller
för frihet, enighet – men tänker de på oss, på mig?
I want my people to be free, to be free
/…/
Dikten lånar även ur James Joyces Porträtt av konstnären som ung: »Så jag har lärt mig leva av tystnad, exil, list och förslagenhet, / och mer än överlevt, lärt mig skapa egna rum«. I ungdomen utövar jaget en svår balansakt mellan uppväxt och utlevnad, tradition och frihet. Samspelt meddelar dikterna i samlingens två första avsnitt sökande efter sätt att navigera i sitt jag och världen. Men den sexuella frigörelsens löfte kan också bli en inlåsning, som i »Uppdrag och utpost«:
/…/Men vad jag fann var tips
om att klä mig, paketera penisen, uppnå det senaste i klon-
perfektion; hur jag skulle cruisa, lägra och frigöra den guldlockige virile guden i alla unga
bögars fantasi – utom min; begråta
min annalkande sexuella höst, det falnande ljuset
över Pines och Provincetowns dyner; gå på ett badhus eller fyra –
och var de kurade i varje civiliserad metropol; popper,
kola, och slå mig fram till sann frigörelse /…/
Här föreligger en felöversättning. I engelskan står »popper, coke and fist my way to true liberation« – det vill säga det kinkspecifika »[ta] popper[s], kola, och fista mig fram till sann frigörelse«. Sådant händer, förstås. Ingen översättare kan känna till varenda detalj i ett så mixat idiom. Men jag har anledning att återkomma till översättningen längre fram, och låter detta stå som första exempel. Hursomhelst …
I inledningen till »Playland« citeras poeten och aktivisten Essex Hemphill (1957–1995):
Jag är vind
och du
är klockklang
Nystandet i Keenes intertextualitet skulle kräva en egen essä. Som del i en informell pakt sysslar han med återvinnande, återställande och återpublicering av osynliggjorda röster – och liv. I dikten vänder han sig därför entusiastiskt till andra, såväl kända som okända. I den förra kategorin är Hemphill tveklöst en stor förebild. I dikten »Folk har rätt, jag var med på allt« står: »Om alla dikter jag inte har skrivit, eftersom jag ägnar all vaken tid åt att prata om dem och läsa andras och försöka göra om mig till Essex Hemphill eller Neruda eller Celan.« För några år sedan läste jag Hemphills poesi- och prosasamling Ceremonies från 1992. Även där en värld som befolkas av änglar, fylls av sorgesånger, ger bilden av ett försvunnet eller inbillat Oz. Framför allt: den där spänningen. »Och du vill att jag ger dig / en obligatorisk röst / för att vi båda är svarta?«, heter det i Hemphills kanske mest kända dikt, »Heavy Breathing«. Han fortsätter med att i »Under Certain Circumstances« säga att det jag som vill söka kärlek »utanför rasen, / utanför klassen, utanför attityder« ibland hittas »flytande med ansiktet ner i sängen«.
Hemphills poesi var kontroversiell, då den ställer frågor om hur broderskap kan existera när historieskrivningar inte vill veta av sina queera eller svarta barn. Bilderna som Keene och Hemphill diktar skiljer sig från den Dennis Altman tecknar i The Homosexualization of America, The Americanization of the Homosexual (1982), där badhuset blir »en sorts whitmansk demokrati, en önskan att känna och lita på andra män i ett slags broderskap långt bortom den rangordning, hierarki och tävlan som präglar världen utanför«. I Punks titeldikt – ett briljant, förtätat epos efter och tillägnat konstnären Martin Wong – iakttar talaren …
/…/ ÄNGLAR OCH FJOLLOR I AKTION PÅ PERRONGER
HALVVÄRLDENS HALVGUDAR OCH DEMONER VILDKATTOR OCH
MONSTER SOM DANSAR OMKRING I DUNKLET DET VITA BRUSET
FÖRE OCH EFTER EN MARDRÖM OFARLIG SKÖNHET ÄR
FÖRFALSKNING /…/
… och här genljuder Hemphill än en gång i Keenes dikt, när den förre skriver, i »The Edge«: »Jag knullade fallna änglar. / Fick dem att känna sig som halvgudar. / Trodde att mitt uppdrag / var förlagt till en krigszon: /skapa inte dödsoffer / hela dem.«
Badhusets förmodade broderskap kan alltså aldrig gälla den som dras med främlingskapets vedermödor. »Bror« används flitigt av Keene, liksom av Hemphill, för att beteckna den strävan efter gemenskap som både blivit överlevnad och ideal. I essän »Does your mama know about me?«, också publicerad i Ceremonies, riktar Hemphill skarp kritik mot den objektifiering han ser i Robert Mapplethorpes fotografier av svarta män. I möten med svarta älskare diktar Keene ur ett desto mer sensibelt, mindre reducerande begärsregister:
Nödvändighetens ängel som sitter uppflugen intill mig på PATH-tågets
plattform luktar cigarillrök och nyutslagna syrener.
Hans leende rullar längs ansiktets bruna flod som vindfläktar
en eftermiddag i augusti.
Se mig, bror.
/…/
(Ur »Nödvändighetens ängel«)
Men Keene mästrar inte, utan bejakar till synes motsägelsefulla begär. I »På knä i de viskande grottorna«, ur avsnittet »Den värld som gått förlorad«, ligger det vid varje krök »en gestalt på knä och tigger om ett möjligt eller verkligt fritt arsle eller en kuk«. I Punks får kroppar helt enkelt inte förminskas till enbart sjukdom och död. De är människor som lever eller har levt. Älskat, knullat och inte måste be om ursäkt för det. I denna dödens materialitet uppgår identitet, begär, sjukdom och våld i flerfaldig förening. Något man ofta, och kanske just likt en ängel, måste brottas med.
Dikten »Själen är alltid vacker«, i avsnittet »Tio saker jag gör varje dag«, hämtar sin titel ur Walt Whitmans »The Sleepers«. Där Dennis Altman låter Whitman ge namn åt badhusets förmodat demokratiska sammanhang får Whitman – den queera kärleksdiktningens gigant, som låter människor med olika hudfärg och av samma kön slumra hand i hand – hos Keene exemplifiera poesins idealism, bortom materiella omständigheter. När »Post-svart« sedan ligger på nästkommande sida framstår detta som en kommentar på föregående dikt. Här klingar ambivalensen visavi språk och tradition desto högre:
/…/konstnären förmedlar i detta spel en annan narrativ ordning: står i
tacksamhetsskuld, angelägen: men våra historier kan aldrig: återges helt på det
språket: vacklar därför: ungefärligt: musik, distanserat: som på en gång jag och den
andre: ensemble: går in, söker: rymmer det relevanta: stojet, det förflutna: inuti
vartannat som föreställning: frigjord: nu är det för alltid en fråga: om jagen,
splittrade: en gång sedda /…/
Halvvägs in, och dikten rör sig alltmer från vad som inledningsvis präglade den. Jag inser nu att Punks inte blir lätt att sammanfatta. I avsnitten »Manzanita« och »Mörka i egna ögon« dras linjer bakåt i både Keenes släkts och andras historia. Tyngdpunkten skiftar från det queera till ras och hybrid identitet. Men i dikten »Spanarna« finns beröringspunkter i begreppet »passing«: att verka vitpasserande, vilket ekar försök att ge intryck av heterosexualitet:
Men oftast var det hyn, rosa på ytan,
där plommon blommade, ibland dolda
under ett lager underlagskräm och en puder-
mask vit som glaserat porslin,
fast vilken falkögd person som helst kunde se
att Afrika frodas undertill och kanske sa det högt,
trots risken att snärja en »riktig« vit person,
men vanligtvis bara dem som försökte smita in på bion
/…/
I »Mörka i egna ögon« är det »Alain Locke i Stoughton Hall« som särskilt fångar min uppmärksamhet. Häri vänder sig dikten till författaren och filosofen Alain Locke, en av Harlemrenässansens förgrundsgestalter, i längtan efter förening:
/…/
Du är ängeln som glider mellan historierna
du måste använda och dem som tystar dig,
man, afrikan, amerikan, harvardian, mänska.
I denna beröringarnas öken, trådslitet
vännernas samfund som aldrig
i grunden kan förstå eller älska dig
/…/
Även Locke led till följd av sin hudfärg och sexualitet. Som ängel bär han inte enbart med sig kritik av en historia som osynliggör allsköns utbölingar, utan även de erfarenheter – svarta och queera – som måste smälta samman i ett gemensamt historiemedvetande.
Punks konfigurerar en komplex bild av identitet och begär, osynliggörande och historia, med betoning på den uppgivenhet som frodas i skärningspunkten mellan homofobi och rasism. Därigenom betonas nödtvånget i att skriva utifrån en position där dikt och etik måste vara oskiljbara. I »Rapport från konferensen ›Vad är amerikanskt i amerikansk poesi‹ på New School University« heter det:
/…/
en vit tystnad
som är metafysisk
och en svart tystnad
som är politisk och social
/…/
Jagframställningen historiseras dock medelst mycket mer än förändring i pronomen. Via skiftningar från prosalyrisk pratighet till det avskalat lyriska; växlingar i perspektiv och språknivå. Dikningen träder in i och ur form och åtbörder för att korrespondera med och redogöra för de jagperspektiv som historiskt har förknippats med dem. »Gåva«, »Ord«, »Pulse« och »Salighet« nyttjar till exempel anaforen för att fästa ord i minnet, och greppet bistår dikten i att tala som genom kollektivets stämma. Raden »Stig in i ett ord, en värld: maskinen är hela tiden igång« avslutar dikten »Svärta« i avsnittet »Ord«, en uppmaning som konkretiseras när jag läser John Cage-parafrasen »Käre Trane (Föreläsning om nånting)«. Den tillägnas musikern Eric Dolphy, och simulerar det slags improvisation som är jazzens signum. Själva formen, skingrade språkfragment och spridda skiljetecken, bjuder in läsaren att samkomponera – utan att foga sig efter perspektiv- och formkrav. Avsnittet »Träd«, en samdiktning med Cynthia Gray, åskådliggör fortsatt dessa spänningar när dikten rör sig in i den pastorala solosången. Bara ta »Solitär«:
en solitär mänska
koltecknar
skogsord
mot ordens
oförmåga mot
allt våld tecknar
väntemetoder
älskvärt fritt och för intet
här ett glas gryning
vassa konturer spretar
jag måste medge
oväntade handlingar.
Jag läser boken två gånger. Därefter på engelska. Att ta sig an Keenes mixade språkvärld är en allt annan än enkel uppgift, och Johanssons skicklighet märks särskilt i diktens högstämda och känsligt intima partier. Kort sagt: det finns mycket att tycka om i översättningen. Samtidigt kan jag inte bortse från brister i tolkningen av queer- och kinkspecifikt prat. Somligt i målspråksanpassning kan en översättare inte rå för, till exempel när svenskan kräver att queerkodade »Death herself« avkönas till »själva Döden«. I dikten »Grind«, bestående av utsagor från appen Grindr, finns däremot åtskilliga problem. Här blir »I like tops« i svenskan »jag gillar mest«, medan andra sidan i det trägna paret aktiv–passiv/top–bottom korrekt står kvar som »bottom«. När det förpliktelsefria knullet i »I wanna meet / to hook up« blir »vill jag motsvara / för att haka på« har jag viss förståelse för ingivelsen att förankra raden i den som föregår: »vad du än gillar / massage musik stretching brottning vänner«. Ändå klingar det inte rätt, varken enskilt eller tillsammans. Om man vill överföra något i den engelskspråkiga formens lekfullhet – där diktens två kolumner gör att rader kan läsas enskilt eller förankrat, vertikalt eller horisontellt (sporadiskt prioriterat i översättningen) – utan att göra avkall på autentiskt prat, varför då inte följa den tidigare impulsen att låta engelskan stå kvar? Kanske: »vill jag motsvara / för en hookup.« Mest perplex blir jag när en rätt vältränad tönt – »rather buff dork« – översätts till »rätt brungul pitt«. (Dork används numera ofta i positiv bemärkelse. Liksom, och ofta synonymt med, geek eller nerd.)
Naturligtvis går det att argumentera för att varje översättning är sin egen skapelse, som lägger något nytt till dikten. Punks gör emellertid en poäng av att väva samman svarta, queera historier och språkspel i en appell mot osynliggörande. Obeslöjade utsagor ersätts nu av konstruktioner som inte har något gemensamt med den begärsekonomi de hämtas ur. Att vissa kunskaper och erfarenheter ibland behövs vid översättning visar sig alltså stämma, åtminstone om man ska göra litteratur rättvisa som mer än glosa.
Min avslutande invändning till trots är det en fin utgivning. Att John Keene fortsatt översätts till svenska är en ynnest, i en tid när utrymmet för översatt lyrik fortsätter krympa. Kanske finns en risk i att Punks som helhet kan uppfattas som svårgripbar. Likväl drivs texten inte mot enhet genom enskilda former. Inte heller nödvändigtvis i tematik. Det är den övergripande kompositionen som manar fram de spänningar som vibrerar i skrivakten och livet.
Det är i kraft av sin heterogenitet som Punks blir hel.
__________________
Punks
John Keene
Översättning: Inger Johansson
Nirstedt /litteratur, 2024
