Ellen Nordmarks andra diktsamling, den 756-sidiga Epos är skriven som ett möbiusband, vilket berikar läsakten med olika val av ingång. Evelina Stenbeck imponeras av verkets infallsrikedom och dramatiska nerv men utmattas i lika mån av diktens ovilja att vägleda.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]AV EVELINA STENBECK
Det är i början av februari 2003 och på FN:s högkvarter i New York sitter USA:s utrikesminister Colin Powell samlad till möte med sina rådgivare. De ska diskutera grunderna för USA:s planerade invasion av Irak. På väggen bakom dem hänger en reproduktion av Pablo Picassos tavla Guernica – ett minnesmärke över bombningen av den baskiska byn Guernica under spanska inbördeskriget. Under rådgivarnas möte täcks tavlan över med ett blått skynke. Händelsen används som utgångspunkt för en diskussion om konst, samtid och delaktighet i Steinar Opstads dikt ”GUERNICA 1937 – BAGDAD 2003”. Så här lyder diktens sista strof i översättning av Marie Lundquist:
/…/
Jag skriver och därför är jag delaktig
och eftersom jag är delaktig
är jag inte ett sanningsvittne
eller sagt på ett annat sätt:
att jag älskar och lider bevisar ingenting
Medan jag läser Ellen Nordmarks Epos funderar jag på hur åren efter 11 september 2001 framstår för en person som inte kan ha varit mer än tre år när det där hände. För mig är den tiden förknippad med de stora protestdemonstrationerna mot USA:s invasion av Irak under vårvintern 2003, rädslan och känslan av ödesögonblick. Jag minns kvällen innan invasionen inleddes, jag gick och la mig i mitt föräldrahem och tänkte vad gör man en sådan kväll i Bagdad, kvällen före en invasion. Jag gick sista året på gymnasiet och kände mig bedragen av världssamfundet. Jag minns också dikter och verk som försökte gestalta det här skedet i historien, Opstads dikt, Juliana Spahrs This Connection to Everyone With Lungs, Don DeLillos Falling Man och tv-serien Homeland.
Jag blev därför faktiskt lite häpen över Nordmarks ämnesval. Jaså, Usama bin Laden? Inte för att det är ett oviktigt ämne, tvärtom, få saker har antagligen påverkat vår omedelbara samtid så mycket som efterverkningarna och upptakten till 11 septemberattackerna. Den geopolitiska frågan om oljan och maktbalansen i världen är förstås lika aktuell i dag som då. Men vilken betydelse kan den här händelsen ha för en ung poet i dag?
Två torn rasade och nu finns det inget kvar av dem. I området vid floderna Eufrat och Tigris växte för omkring 5000 år sedan Mesopotamien fram och i dag finns nästan inga materiella lämningar kvar av den civilisationen. I Nordmarks Epos får en turistguide i Babylon plötsligt ordet. Han säger: ”Vilka ruiner talar du om? Det finns inget kvar av det. Allt förstördes och plundrades.” Det är mycket som förstörs i Epos, eller rättare sagt, som redan är förstört. Om en dikt så månghövdad och infallsrik som Epos kan ha ett övergripande tema, och om det temat kan vara något så abstrakt som det som inte finns kvar – i så fall är det mitt bästa bud på vad det här diktverket handlar om.
Epos består av två delar i tretton kapitel vardera. Delarna inleds med en prolog och avslutas med en epilog som vänds in mot sig själv och möter den andra delens epilog i en vridning, enligt samma princip som ett möbiusband. Det betyder att man som läsare kan vända på boken och börja sin läsning där andra böcker brukar sluta.
Den ena halvan, ”All of These Babies Born”, återanvänder mesopotamiska texter som Gilgamesheposet och Inanna, skymningens drottning. Den andra halvan, ”Through the Gates of Babylon”, består till stora delar av material om Donald Trump och Usama bin Laden hämtat ur böcker, arkiv och tidningsartiklar. Citaten är, som jag förstår det, sällan omskapade. Nordmarks poetiska bearbetning ligger i stället i grupperingen och placeringen av citaten. Ett uppslag kan se ut ungefär så här: bin Ladens mor får i en replik säga något oväntat eller dumt om sin sons personlighet, varpå nästa replik hakar i temat men uttalas av någon till Trump närstående. Så får Gudarna säga något, och sen fyller Jaget på med en självkommentar. Nordmark fortsätter som i debuten med att blanda dikt och fotografi. Flera av bilderna är självporträtt, men även de som inte direkt avbildar henne uttrycker en stark subjektivitet genom sin medvetet oenhetliga stil och amatörestetik med drag av 1990-talets möte mellan mode och reklam.
Utöver det finns det dikter som inte inordnas i replikskiftet mellan den amerikanske expresidenten och den nu döde Al-Qaida-ledaren. De fungerar dels som en utsägelseposition i texten, dels som ett poetiskt spinneri som kastar ur sig poesiväv – ett vilt och lekfullt språk som sätter sig upp mot gudarna. Varför jag inte citerar? Det går inte att lyfta ut enskilda dikter ur den här texten. Det mesta i den här boken dyker upp och försvinner, kommer tillbaka, i samma eller i en ny form.
Hanteringen av det omfattande textmaterialet är gjord med lätt hand. Jag upplever varken att jag sitter i ett klipparkiv och läser eller att dikten blir för citattung. Snarare påminner de mest repliktäta partierna (i synnerhet i ”Through the Gates of Babylon”) om att läsa Sara Stridsbergs dramatik. Kanske är det för att så mycket text är på engelska, eller för att diktens oförskräckta anslag, utmaningen av övermakten och förlöjligandet av vår tids gudar, påminner om hur Stridsberg lyckas skapa ett sceniskt rum för både mikro- och makrokonflikter. Den här dramatiserande kvaliteten är väldigt stark i Epos, och det är ju lite konstigt, med tanke på att alltihop är namngett efter en helt annan genre, eposet.
I min utgåva av Louise Vinges Litteraturvetenskapliga fackuttryck står att läsa att ett epos är en ålderdomlig form av den berättande diktningen. Ofta förknippas epos med hjältediktning, men att försöka definiera genren utifrån dess stoff är otillräckligt, det täcker helt enkelt inte in hela fenomenet. Ett epos är en versifierad form av berättande diktning som efter antiken – och med boktryckarkonsten – förlorar sin åhörare och därmed sin ursprungliga innebörd. Man brukar skilja på folkepos och konstepos, där det förra avser verk med ursprung i ett muntligt berättande medan det senare knyts till en särskild författare.
Nordmarks Epos är varken berättande eller versifierat. Finns det några hjältar så tas de ner på jorden. Det är egentligen bara muntligheten som lever kvar i de repliker som till stor del utgör verkets stoff, men det rör sig om en muntlighet som vore fullständigt otänkbar utan skriftteknologin eftersom den har sin grund i arkivets och kollagets estetik.
Även om Nordmarks Epos alltså inte ens med lite god vilja kan passera som epos så är det nu döpt efter denna genre. Kanske ska man förstå titeln som en storform med kapacitet att rymma efterlämningarna av alla de personliga, politiska och mytologiska berättelser som skymtar fram i dikten – och försvinner.
En av de myter som Normark använder sig av handlar om Inanna, fruktbarhetens, kärlekens och krigets gudinna i sumerisk mytologi. Vad man vet var hon den första i en lång rad mytologiska, religiösa och litterära gestalter att företa sig en resa till underjorden. På sin väg dit måste hon passera sju portar och vid varje port lägga av sig ett klädesplagg eller ett smycke. Hon mötte döden naken. I ”All of These Babies Born”, en av Epos två delar, citeras utklippta rader ur den i kilskrift nertecknade myten. Det kan se ut så här:
/…/
katarakt
sedan underjordens dammluckor
sköts igen
den som gudarna älskar
när hon steg in genom den andra porten
togs de små pärlorna av lapis lazuli från hennes hals
droppar men ska aldrig falla
solen söker
något att spegla sig i
katarsis
/…/
Det syns inte i citatet, men den assyriska Inannamyten vävs samman med ett mycket mer personligt drama som utspelas mellan en farmor, en pappa, en sköka och vad jag förmodar är ett litet barn som kallas för Ada. Jag vet inte om dikten tar oss med ner i underjorden eller om den offrar något kärt för att få återuppstå, jag vet inte om det är katabasis eller anastasis, nedstigande eller uppståndelse. Liv och död hänger samman i en oupplöslig enhet. Det som på ena sidan är uppståndelse blir, om man följer dikten till dess baksida, också dödens rike. Att förbindelsen mellan liv och död återspeglas i diktverkets form, möbiusbandet, är en formmässig styrka i Epos.
Innehållsmässigt finns det däremot en lika stor upptagenhet vid håligheter som vid förbindelser. Hålrummen varieras i diktverkets underrubrikers många parenteser och portar (”en näsborre”, ”fem hål är fler än ett nät”, ”drömmen är ett maskhål”, ”också rökringen är ett hål” för att nämna några av de tretton kapitelrubrikerna). Även vokalen ”o” är typografiskt ett hål som återkommer i flera betydelsefulla ord: Epos – Babylon – Born. Till det sammanbindande o-segmentet vill jag också räkna ”Prolog” och ”Epilog”.
Sammantaget skapar alla hål och portar en dikt som är nästan omöjlig att nagla fast. Vad är det som sker här egentligen, undrar jag under min läsning. Jag glider ur texten som om den hade en glatt yta, eller som om språket inte vill att jag ska vara där. Samtidigt tycks alla referenser vilja hålla mig kvar. Jag irriterar mig på att Trump och hans familjemedlemmar citeras på engelska medan Bin Laden talar svenska. I partier är jag så frustrerad över läsningen att jag bara solidariserar mig med vokalen ”u” som ljuder genom diktens alla delar som ett vargtjut i natten: UUUUUUUUUUUU ylar jag inombords, vad är det här för dikt? Jag får inte ens ordning på skalan för Epos rör sig fritt mellan gudar och vårdboenden, förhistorisk tid och samtid. Ska jag läsa på fonemets nivå, söka mening i vokalerna o och u? Eller ska jag försöka lägga fram en teologi? Det är till och med svårt att välja ut enskilda citat för att illustrera min läsning. Skulle jag ta fasta på motivet, till exempel det med de sju portarna, så krävs nästan en filologisk uppsats för att förstå på vilket sätt dikten, diktjaget, och de andra medverkandena rör sig mellan liv och död.
En av de fotografiska serierna föreställer mögligt bröd arrangerat i formationer som leder tankarna till ruiner eller utgrävda städer. Jag påminns om turistguiden i Babylons ord: ”Det finns inget kvar av det. Allt förstördes och plundrades.” Hur ger man form åt det som försvunnit? När Derek Walcott skrev om Odyssen var det ett sätt att skriva tillbaka mot kanon, att föra samman erfarenheter av kolonialt våld och förtryck med en antik berättelse om hemkomst. Men vad sker när en samtidspoet i dag för samman mesopotamiska epos, texter som för stora delar av läsarkretsen har fallit ur det allmänna medvetandet, med ett geopolitiskt mästernarrativ där Trump och Bin Laden innehar huvudrollerna? Och vilken betydelse har det att poeten inte är ett samtidsvittne till händelserna som följde på 11 septemberattackerna? Vill Nordmark, i stil med den amerikansk-irakiske konstnären Michael Rakowitz, återskapa det som en gång förstörts med hjälp av vår tids avfall – men utan den egna erfarenheten som grund?
Jag tror att man måste låta alla de frågorna förbli obesvarade för att kunna närma sig Nordmarks Epos. Det här är inte dikt som sträcker sig mot himlen för att famna det kosmiska eller det transcendentala. Den hör snarare till en form av poesi som kännetecknas av makt- och meningsutjämnande. Allt i dikten placeras på samma plan. Personlig erfarenhet, minnen, myter, kropp, storpolitik och begär. Till och med gudarnas betydelse utslätas när de får egna repliker i dikten. ”Jaget” undrar typiskt: ”Om gudarna nu är upphöjda, vad är roten ur gud?”. En sådan nivellering gör att Epos bli svår att överblicka, och mycket lätt att villa bort sig i. Det, sammantaget med att det finns så många ingångar i Epos,göratt jag går vilse. Inte inne i dikten, men utanför. Vilken port ska jag ta? Vilken jag än väljer visar den sig leda mig tillbaka ut ur texten.
________________
Epos
Ellen Nordmark
Modernista, 2024
