Minne och skapande står i centrum i Nils-Åke Hasselmarks nya diktsamling Ingenmans strand. Henrik Sahl Johansson möter en författare som är trogen sitt uttryck och vars tillbakablickande praktik aldrig blir sentimental.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV HENRIK SAHL JOHANSSON
Ludwig van Beethoven ska vid något tillfälle ha sagt att Johann Sebastian Bach fått fel efternamn vid födseln. Tonsättaren borde inte ha kallats bäck (Bach), menade han, utan snarare hav (Meer), efter musikens flödande, oceaniska kvaliteter. Om den svenske poeten Nils-Åke Hasselmark skulle man vilja säga samma sak: han borde inte heta som det låga skuggträdet, utan Havsmark efter det ensamma havet, det som både är det centrala motivet i hans dikter och nerven i språkets gungande, oroliga klang. Hans författarskap är inte ett träd som rör sig långsamt i vinden: det är vidsträckt och i rörelse.
Man kan lätt föreställa sig hur Nils-Åke Hasselmark i mitten av 50-talet stiger direkt från hamnen in på Norstedts förlagslokaler på Skeppsholmen med ett färdigt diktmanus i handen. Verkligheten är nog betydligt mer nyanserad än så, men sant är att Hasselmark tillbringade sin ungdom på olika lastfartyg och färdades över de stora oceanerna. I nittonårsåldern steg han i land på Ibiza där han slog sig ned bland konstnärer och bohemer, poeten Lasse Söderberg var en av dem, och där inledde han sitt skrivande. De dikter han presenterade vid sin hemkomst till Stockholm var färgade av havet och livet på ön och kretsade kring en viss ung japansk kvinna han mött där. Men det var inte Ibiza-dikterna som skulle komma att utgöra hans egentliga debut. När det lovande första manuset antogs – Hjalmar Gullberg hette lektören – meddelade den unge poeten att han redan börjat skriva på ett nytt, i hans ögon mer passande, debutmanus. 1957 kom Dikter över en brusten trädgård ut på Norstedts. Den första boken av de tjugo diktsamlingar som den nu 90-årige Hasselmark gett ut.
Med den berättelsen i minnet var det överraskande att Kärleken till den japanska flickan plötsligt dök upp, nästan 70 år försenad, i en liten utgåva på Edition Tegnér i fjol. Dikterna från Ibiza hade aldrig glömts bort. Varsamt reviderade och sorterade återkom de som från en annan värld, men med samma tonfall, samma rytmiska noggrannhet som de dikter som han skrev därefter. Visst är det en ung författare som prövar sina steg i den så länge opublicerade, egentliga debutboken. Dikterna är fria från det liv som ska komma, men desto rikare i sin skildring av kärleken till platsen och till en människa. Man ser början på den starka uttrycksfullhet som sedan kom att utveckla sig, som i inledningens skarpa färgkontraster:
/.../
Solrökskust
ett evigt dis.
Delfinerna simmar
ofattbart hastigt
genom sommaren.
Blåvioletta
glittrar flygfiskar
till genom tiden
seglar på hoppet.
Citronblommor mognar till frukt
och frukterna plockas varligt ner.
Jag förnimmer ännu din hud dofta citron.
Medan löven faller bruna och ofruktbara
gungar havet harmlöst långa mil.
Varför är jag bofast här?
Jag?
Här?
/.../
Tidsintervallet mellan när dessa rader skrevs och när de slutligen gavs ut är svindlande; samtidigt som svindeln upphävs av den medvetna vagheten i tidsperspektivet. Det eviga diset i Hasselmarks allra tidigaste poesi är just evigt, och gör sig påmint här och där genom hela författarskapet. Havet gungar harmlöst långt efter det att han lämnat ön och sjömanslivet och tagit plats i Stockholm, födelsestaden som har kommit att förbli hans hemstad, och de ständiga frågorna pockar fortfarande på uppmärksamhet. När språket väl möter upplevelsen av verklighet framträder Hasselmarks mycket skarpa stämningsbilder av omvärlden, den känsla som – i Fåradingar från 2022 – beskriver hur ”Söndagens duvblå glastimme / kallnar till en oskrivbar kväll / en tystnad starkast benägen / för det blinda mellan orden”. Hanteringen av tiden i sin tillfälliga ram, som små stilleben, gör att man gärna binder honom samman med generationskamraten Tranströmer, men över Hasselmarks dikter finns ett starkare drag av vardaglighet. Mystiken är inte lika förtätad, och romantiken är mer villigt romantisk. I hans diktning kan snön falla likt sönderklippta aktiepapper och verkligheten bryta in som en nyckelpiga på fönsterblecket.
Vissa poeter går från ett mer omfattande mot en mer fåordig, kräsnare stil med åren, som Kjell Espmark vars skärpa tilltog i de böcker han skrev efter 90-årsåldern. För Hasselmark är den utvecklingen inte lika tydlig: även där hans dikter är strama rymmer de stora mått av vaghet. Tillvarons otydliga dimma fanns där i början, i bilden av havets eviga dis, och i den nya diktsamlingen, Ingenmans strand, återkommer den på bokens första sida där någon rusar ut på Bastugatans isiga trottoarer i jakt på ett brev från någon som ”skymtar ensam i diktens milda dis”. Ungdomens och ålderdomens dis är förstås annorlunda: först ter sig framtiden mystisk och sedan, när den sedan länge passerat, är det minnena som gör tiden svårtydbar. Tonvikten förflyttas omärkbart till det senare, men Hasselmark har även i sin sena stil aldrig framstått som nostalgisk. Eller så har nostalgin funnits inbegripen i språket redan från början, och blivit en del av dess kraft. I Ingenmans strand – vars titel står i dunkel kontrast mot Paul Celans Niemansrose – finns en tidig återgång till en annan tidsålder:
/…/
med solen i trädhöjd tömmer jag sand ur sandalerna
väntar inte på att minnas hälften av vägar hälften skuggor
eller landskap
som för längesedan löpte förbi likt snabba skymtar vita moln
och stilla platser
vattenlös oändlighet och uttrycket av längtan
över deras ansikten
som går mot hamnarna i gryningens ungdom
förbi nätternas vågor
som slår förtätade mot stävarna
stålbeläten klyver vattnet
åldras och målas över
och återfinns
i de egna ansiktsdragen skenet från horisonter
som stannar kvar likt en mild blindhet hos livlösa
föremål och vettlösa otydbara speglar
/…/
Tiden och tidens ogreppbarhet är de motiv som Hasselmark ständigt håller sig nära – den glasblå timmen eller de marmordagar som skildras i boken, eller det ständiga tickandet från visare och urverk. I ett väntrum, det liknar en scen från ett sjukhus, hör de väntande endast skrapet på ett hål, som ett runt fönster, bakom vilket ”den gröna fisken slutat att simma / äntligen fångad i bärnsten”. Det är få författare som har ett så sammanhållet bildspråk, med den en gång så rörliga fisken återkommande i olika skepnader, den som sprattlar oroligt i sömnen, glittrar i solen eller som här slutligen finner sig fastfrusen likt ett fossil, mitt i en rörelse. Här är spännvidden mellan det exakta och det vaga central: i diset, dimmorna, fönstret vars immiga ruta inte släpper in livet utanför ryms den övergripande berättelsen om de många livsomständigheter som flyr undan i takt med att de upplevs. Och på andra sidan av skalan finns det plötsligt fastfrusna, det blåa, stelnade ögonblick Hasselmark naglar fast i sina dikter. Den här balansakten är han en mästare på. Han kan i en och samma, på ytan omärkliga, dikt göra världen på samma gång förnimbar och samtidigt lösa upp den, som i ett trick där vad man tycker är ett bekant landskap plötsligt blir oigenkännbart. Det finns ingen skarp gräns mellan minne och upplevelse. Bastugatan är lika mycket en väg genom århundradet som en plats där nuet utspelar sig. ”Veteklihästarna med grå hovar stampar runt på meningslösa färder”, skriver han i en dikt, och konstaterar några rader senare: ”Minnesdjupen är fortfarande oklara”.
Döden och glömskan återkommer i flera svenska diktsamlingar under senare år, kanske är det en slump, kanske pekar det på att det är en sällsynt författargeneration som håller på att gå ur tiden. Förutom nämnda Espmark har Gunnar Harding skrivit några av sina mest lysande dikter i Minnen från glömskans städer, som kom ut förra året, och Lennart Sjögrens Regnbågen, just utgiven, följer delvis en parallell linje. Hos Hasselmark har det flyktiga funnits där redan från första början, och blir därför både mindre artikulerat och akut när han nått sitt sjunde författardecennium. Det finns ironiska blinkningar till livets slut här och var instuckna i hans dikter. ”Förfallet (det egna) går mig likgiltigt förbi / likt en tjänsteman med tystnadsplikt och piskad lönegrad”, skriver han och uppmanar läsaren: ”Glöm bort stenarnas ömkliga ålder / gräset som frodas blir trots allt kvar”. Gräset som frodas – man får anta att det är den skugga av skapande som följer somliga människor, och i andra fall hennes gärningar. Och stenarna: vi själva, utslängda på måfå och omöjliga att få att grönska på nytt. Det är ett fall som skildras, men utan egentlig dramatik, snarare som ett naturligt och förväntat borttöcknande, om än omgivet av alla de tunga symboler som omger slutet. I en av många, utsökta bilder beskriver Hasselmark hur döden skimrar hastigt förbi, likt ”[k]alla trastmorgnar förhängda med dimmor”. Denna metaforiska lek med optiska töcken och hastiga skepnader hanterar Hasselmark så väl att ingen bild känns uttömd. Det går ett långsamt stråk genom dikterna, en underton av stilla väntan, som binder dem samman och samtidigt förhöjer dem var för sig. Rader som antyder en kommande språklöshet, som ”När språkets inre vågor / inte längre slår mot människans ödsliga pirar”, pekar förstås på sin raka motsats: här slår språkets vågor ständigt in, starka och klara, lika livfulla som i 60-talets diktsamlingar.
Kärleken, förkroppsligad i de tidiga dikterna genom den japanska flickan, är betydligt mer frånvarande i Ingemans strand. Egentligen är det först i den allra sista dikten, i sig en av samlingens allra skarpaste, som ett tydligt du ger sig tillkänna. Kanske vill Hasselmark sluta en cirkel till de allra första raderna han skrev? Det är talande att han i avslutningen riktar sig inte mot den känsla av tillvarons ofullständighet som kännetecknar boken i stort, utan mot en samfälld, sammanlänkad saknad. Spännvidden mellan det avlägsna minnet och stundens skapande är lika lätt igenkännbar som den är omöjlig att greppa. Men Nils-Åke Hasselmark fångar den med glödande exakthet:
/…/
Jag tänker på dig ouppstigen
ur de blomstrande drömmarna
med längtan ringlande över din hals
Du har sett på mig länge och du vet
att ett ofullständigt kartblad plågar mig
Du fanns bara tillfälligt
Ett blad omtöcknat och på drift
likt ett litet djur i ett nymålat hus
Ljuset mitt i vårvintern
som öppnar mitt mörker
för oss båda
____________________
Ingenmans strand
Nils-Åke Hasselmark
Nordstedts, 2024
