Oavsett om det rör sig om tidig, prövande poesi från skoltiden eller fullmogen samtida dikt, finns det hos Jesper Svenbro en osviklig sinnlighet och förundran inför livet som är svår att ta miste på. Det anser Dennis Olsson som gärna ger sig ut på flygtur med den lärde poeten.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV DENNIS OLSSON
Vad är viktigt för en ung poet? I Malte Laurids Brigges anteckningar ger Rainer Maria Rilke följande råd: »För en vers skull måste man se många städer, människor och ting, man måste känna djuren, man måste uppleva hur fåglarna flyger och veta med vilken åtbörd de små blommorna öppnar sig om morgonen.« En aspirerande poet, förstår vi, bör åtminstone delvis ägna sig åt fågelskådning. Fåglarnas flykt har en rytm som kan överföras till dikten. Under antiken tolkade man fåglarnas rörelser över himlen och kallade det »auspicier«. Fåglar var tecken som kunde tydas. I den svenska samtidspoesin framträder några sådana »fågelskådare«, och en är Jesper Svenbro. Den skånske kosmopoliten är kanske mest känd för att blåsa liv i antika förebilder men det är också en poet som behållit sin ungdomliga förundran till omvärlden. Jag har anledning att snart återvända till fåglarna och vinden.
Det lundabaserade Edition Tegnér har under 2024 utkommit med två häftade böcker av Svenbro, Norgesviten samt Dagar den sommaren. Båda innehåller hittills outgivna dikter skrivna före debuten Det är i dag det sker från 1966. Norgesviten består av åtta dikter ursprungligen publicerade i Aktuellt från Skolöverstyrelsen som en sorts redogörelse från en stipendieresa till Norge under sommaren 1962. Svenbro var då bara arton år gammal, och läste vid det högre allmänna läroverket i Landskrona. Dagar den sommaren består i sin tur av nio dikter från 1964, geografiskt förlagda till såväl Glumslöv som Köpenhamn och Grekland.
I kontrast till dessa ungdomsdikter står Året hos Hyperboréerna, Svenbros senaste samling, utgiven på Albert Bonniers förlag. Med sina drygt trettio dikter fortsätter samlingen ett lyriskt autobiografiskt projekt som tog sin början med Blått från 1994. I samlingen löper dikterna åt många olika håll – alltifrån osttillverkning till Parnassens höjder – och kan tyckas alltför spridda. Men metoden känner jag igen från tidigare verk, och dikterna hakar in i varandra rent associativt. En mer erfaren poet är i farten i Året hos Hyperboréerna än han som finner sitt fotfäste i Norgesviten och Dagar den sommaren. Ändå finns det stråk i det livet som förbinder de bägge.
Ett drag hos både Norgesviten och Dagar den sommaren är omedelbarheten och sinnligheten. Gehöret är redan vasst hos den unge Svenbro. Dikterna vittnar inte sällan om en formens och rytmens stora samvetsgrannhet. Denna sinnlighet är ibland naivistisk till sin färg (»Himlen är alldeles blå!«) men som Jonas Ellerström noterar i efterordet till Norgesviten är den ett symptom på en entusiasm som är »livgivande«. Jag delar den synen. Utgångspunkten är vanligen vad diktjaget ser, hör, luktar, känner mot huden:
– Eller kajerna i gryningen.
Måsskri. Vindens förstäv går just genom dimman.
Doft av tjära, fisk, salt och hav,
och hårda röster i den snåla blåsten /…/
Kustklimatets förnimmelser i Haugesund löper samman på sätt som inte går att urskilja. Ögats, örats, näsans och hudens intryck konvergerar i elementen. Snålblåsten om diktjaget antyder kanske en ogästvänlighet i värdlandet som är svårare att se i svitens andra dikter – lika iakttagande, förvisso, men frimodigare. Eller är det verkligheten som blåser storm för poetdrömmarna? Svitens inledningscitat »Människan är fri och havet är stort« av Tristan Corbière lär för alla unga diktare vara en viktig påminnelse om livspotentialen. Men i dikten syns knappt havet. Dimman ligger alldeles för tät. Atlanten har kokats ner till bränningar:
Fåglarna flaxar hjälplöst i vinden
instängda i osynliga burar.
Röken steg – från husen
och det brända fröet någonstans i norr /…/
Från Haugesunds takåsar färdas röksignalerna högt och fjärran, greppbara enbart mot luftens osynlighet. Röken, liksom fåglarna, synliggör det osynligas rörelser. Luften som också är röstens mest grundläggande medium tycks vild och kuvande på samma gång. Burfåglarna utgör ett liknelseled med snålblåstens »hårda röster« och tematiserar en litterär skapandeångest. Stänger man in fågeln stänger man in ordet. För länge sedan varskodde William Blake: »A robin redbreast in a cage / puts all heaven in a rage.« Kanske är dikten en påminnelse till poeten själv – eller »luftens skådespelare« – om vikten av språklig frihet.
De rykande skorstenarna återkommer även i Dagar den sommaren i den så kallade »Hirondelle«-dikten. Till denna har de två sista raderna från Vergilius första eklog fogats. Citatet har lämnats oöversatt. Latinets et iam summa procul villarum culmina fumant / maioresque cadunt altis de montibus umbrae lyder i min översättning: »redan ryker det långt där borta från lantgodsens åsar / medan skuggan från bergens höjder faller allt längre.« När natten nalkas erbjuder Tityrus kost och logi åt Meliboeus som tvingats i landsflykt. Proskriptioner och konfiskering av egendom var politisk verklighet för Vergilius. När den bukoliska genrens idylläventyras mister många av dess poeter – herdarna – »ett eget rum«. Kanske symboliserar röken samma vemod i Haugesund? Ett främlingskap som när man skymtar det egna från sidan. Den poetiska produktionens villkor som metareflektion är i Eklogerna ett tema som onekligen kommer att genomsyra Svenbros eget författarskap. Med marxistiskt objektiv får temat ett första systematisk uttryck i avhandlingen La parole et le marbe från 1976 och först mer litterärt utkristalliserat i Element till en kosmologi från 1979. Jag anar en tendens till denna tematik redan i »Hirondelle« från Dagar den sommaren:
Hirundo, hirondelle! Ur böckerna
stiger en sommars tusen svalor,
passerar på sin långa väg
ett vitt och mäktigt moln
så outgrundligt stilla när
de stiger, stiger som signaler
knappt hörbara men ändå tydliga
i denna kammare på jorden /…/
Om Vergilius rader fullkomligen hummar med m– och u-ljud är det egentligen bara orden sommar och moln som kommer nära i Svenbros dikt, eventuellt det lättsamt nasala i hirondelle, franska för »svala«. Hirundo betyder också »svala« fast på mormodersmål. Samtidigt är dessa ord oumbärliga för diktens betydelse, och återigen framträder luften som centralt element. Mot den svenska sommarens tydligaste signum, svalorna, avtecknar sig den unge litteratens kontinentala bildningssträvan. Dikten är en tidig ansats till poetisk introspektion. (Jag minns och slår upp följande rad från diktsamlingen Blått: »jag förstår att min längtan är molnet / som bara växer, växer i evighet …«). Som svarta tecken mot arkets molnvita arkipelag iscensätter svalorna det senlatinska ordspråket verba volant, scripta manent: »orden flyger, skriften består.« Ett varsel om en framtida filologisk tjänstgöring avtecknar sig i svalediktens sista rader:
Hirundo! Hirondelle! Ur böckerna!
I kammaren på jorden blev jag kvar
långt efteråt med kommentarer, texter
och vindens sus i träden utanför.
Möjligen rymmer dessa épea pteróenta, »bevingade ord«, en blinkning åt romantikern Marceline Desbordes-Valmores dikt »Un cri« som inleds »Hirondelle ! hirondelle!«. Intertexten röjer, om så är fallet, Svenbros långlivade förtrolighet med symbolismen i allmänhet och Rimbaud i synnerhet. För det är den franska litteraturens enfant terrible som med iver gör älskaren Verlaine uppmärksam på Desbordes-Valmores litterära begåvning. Därigenom förlänas hon som enda kvinna en essä i Les poètes maudits (»De fördömda poeterna«) från 1884. Svenbro har sällan hymlat med sitt triangulära förhållande till Rimbaud och antiken, och det återkommer i hans senaste samling Året hos Hyperboréerna. Med förebild i den fjortonårige Rimbauds latinska bravurnummer Ver erat (»Nu var det vår«) genomför Svenbro här en metamanöver, och Alkaios strofer återvänder till Sveriges Lesbos i dikten »Rimbauds cogito«:
Som en kasern är byggnaden hans collège
förfogar över: skrivningen i latin
ska denna morgon i november
åskådligt fastställa hans förmåga
att av en välkänd dikt på alkaisk vers
förfärdiga en ny på hexameter
där han ska utveckla dess tema
ord för ord – fritt, efter eget huvud.
Det är svårt att inte förstå Rimbauds examensuppgift som väsentlig för en poetik som ligger helt i linje med den roll som skolan generellt spelat i Svenbros författarskap. Det spänner alltifrån sommarlovens rastlöshet i debuten Det är i dag det sker till skoluppgiften som litterär form i Sapfo har lämnat oss från 2015. Till skillnad från Gunnar Ekelöfs misstroende syn på undervisningen (och i synnerhet latinundervisningen) hyser Svenbro större men inte villkorslös respekt för skolan. Jag misstänker att skolan länkar lärdom med nostalgi, och med ordet menar jag den lycksalighetens retrospektion som i regel präglar hans självbiografiska diktning. I rättvisans namn är den unge Rimbauds latindikt inte bara en inspirationskälla för vår poet. Den påminner honom även, vill jag tro, om hans egen poetiska praktik i ungdomsåren. För mot slutet av Det är i dag det sker möter vi en skickligt utmejslad tolkning av Vergilius lärdomsdikt Georgica. Förlagda till den skånska landsbygden omstöper dessa »Fyra dikter om lantbruket« antikens pastoral:
Drivan är borta i dag, nu är utsädet myllat i jorden,
traktorn, Bolinder-Munktell, är rödlackerad och glänser.
Plåten känns dammig och varm. Det är dags för en pilsner i diket.
Det är otänkbart att dessa hexameterverser ska läsas annat än på skånska. I diktsamlingen Hermes kofösaren från 1991 konkluderar Svenbro med rätta att de episka versraderna utgör plogfåror, bäst lämpade för den skånska slätten. Även om Svenbros diktjag rör sig ut i världen – och i tiden – är det mot bakgrund av uppväxtens Skåne som resorna skildras. Jag kan inte undgå att känna stolthet för mitt eget sydsvenska arv när landsbygdsskånskan, så länge förknippad med ett provinsiellt oväsen, plötsligt ses som självklart i ett höglitterärt sammanhang. Gäller det även den alkaiska versen, så framträdande i Året hos Hyperboréerna? Möjligheten ryms åtminstone i dikten »Variation på en tanke hos Apollinaire« där rösten med skorrande r också får trefaldigt eftertryck:
Det skrivna ordet: denaturerat tal!
Om varje bokstav motsvaras av ett ljud
var ändå bokstavsföljden länge
oigenkännlig som »mänsklig stämma«, –
när plötsligt gnistan av det förstummade
förverkligar en röst ur din barndoms värld.
Igenkännlig den goda rösten,
rösten du älskade, väckt ur skriften /…/
Det är påtagligt att Svenbro är väl förtrogen med den alkaiska versens välljud. Läsningen är behaglig och obehindrad. Det är beundransvärt då formens växelvis stigande och fallande rytm ställer krav på sin poet. I Året hos Hyperboréerna tematiseras versformen i »Hölderlin (dikt återskapad från drömmen)« där vi läser: »Bland dess motiv kan vi förteckna / vårbäckars sorl, svalans vinge, vinet / och hela tiden bönen som infattning / för sång i själva gudarnas närvaro.« Den alkaiska versen, förstår vi, är inte bara en översättningsövning utan en form för gudomlig kommunikation och andlig spis. Det är kanske så samlingens haloumihyllning blir begriplig, infogad mellan dikterna »Balettlektion« och »Trollkarlen«, där matlagningens »vi« är mer hänförande än diktens etymologiska dans. Framför allt är »Balettlektion« ett fint exempel på den »livgivande« hänförelse med vilken Svenbro alltjämt ser på sin tillvaro. Men även om både Horatius och Hölderlin, den alkaiska versens kanske kändaste apostlar, är självklara huvudpersoner i samlingen är det ändå svalan som främst fångar min uppmärksamhet. Den fågeltematik jag har tyckt mig skönja i Svenbros författarskap är enkel att förbise i Året hos Hyperboréerna men är i min mening helt väsentlig för verkets »andemening«. Som i paraddikten »Alkaios. Sju strofer till Apollon«:
Nu var det sommar. Midsommar var förbi
när du kom hem från Hyperboréerna
och både näktergal och svala
underbart sjöng om sin guds bedrifter /…/
I dikten skildras Apollons årslånga vistelse i trakterna bortom Nordan, eller Boreas som grekerna kallade honom. Guden har tagit »fågelvägen«, vilket antyds på omslaget där Apollonssvanar svävar i helvit kontrast mot en syrenlila bakgrund. Särskilt hyperboreisk anses väl denna blomsterfärg, liksom diktens svala. Fågeln brukar emellertid bara vistas några månader i Sverige. Även om grekerna inte helt kände till att fåglar migrerar tyckte de ändå att svalans kvitter lät »barbariskt«. Så kanske det låter när en främmande tunga lånar inhemska former. Men fågeln hyllar sin gud på det sätt den vet bäst. Nog är Svenbro svalan i dikten.
_____________________
Jesper Svenbro
Året hos Hyperboéerna
Albert Bonniers Förlag, 2024
Norgesviten
Dagar den sommaren
Edition Tegnér, 2024
