Amina Elmis debut Barbar [tystnadens objekt] hyllades närmast unisont när den utkom i Danmark för ett år sedan. Lars-Håkan Svensson läser verket utifrån dess tidigare mottagande och möter en formsäker om än en smula överarbetad dikt.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV LARS-HÅKAN SVENSSON
Den danska poeten Amina Elmis debutdiktsamling Barbar väckte stor uppmärksamhet när den utkom i Danmark i fjol. Den tilldelades litteraturfestivalen Bogforums debutantpris och recensenterna överbjöd varandra i lovord. Bara Weekendavisen dröjde med sin anmälan, faktiskt så pass länge att Elmi till slut kände sig föranledd att i två olika sammanhang offentligt efterlysa en recension. När denna så småningom inflöt var den förvisso erkännsam men långt ifrån så glödande entusiastisk som de andra tidningarnas granskningar hade varit. Att det var irreguljärt, kanske rent av snudd på barbariskt, att en författare, därtill en debutant, mer eller mindre krävde en recension – underförstått en recension som bekräftade de andras positiva bedömningar – påpekades inte men recensenten Linea Maja Ernst noterade syrligt Elmis ”charmerande offensiva självsäkerhet”. Själva dikterna fann hon ”højstemte, sympatiske, pæne” men framhöll att de gott kunde ha haft litet mera temperament.
I höst har Barbar utkommit i svensk översättning av Burcu Sahin och fått en hel del recensioner. De jag har sett har varit välvilliga men bara en har varit lika odelat upprymd som flertalet danska kritiker. Vad svenskarna överlag saknar i Elmis debut är just det som danskarna har tyckt sig finna: precision, skönhet, tydlighet. Dikterna sägs vara sympatiska, lätta att tycka om och förmedla intressanta erfarenheter men genialitet har det inte varit tal om. Några skribenter störs dessutom av att språket, som en av dem uttrycker det, är ”nonchalant slängigt”. Och en framhåller att den unga svenska poesin kan uppvisa en rad företrädare som liksom Elmi skriver om ”exilens villkor och orättvisor” och har gjort det så bra att Elmi bara blir ytterligare en röst i kören.
Själv vill jag inledningsvis konstatera att Elmi i mina ögon är en uppfriskande provokatör. En diktsamling som har en så avväpnande självironisk titel som Barbar kan inte annat än väcka intresse. I antikens Grekland var en bárbaros en person som inte talade grekiska och därmed inte var delaktig i den grekiska kulturen men termen var likväl inte, i varje fall inte till en början, nödvändigtvis förklenande. Hos oss däremot är en barbar en ociviliserad sälle som saknar bildningskapital och inte vet att föra sig. Han (för det är väl vanligen en han) kan också, om det vill sig illa, vara hjärtlös, grym och våldsbenägen.
Hur stämmer detta in i Elmis fall? Den frågan är det väl strängt taget dikternas sak att besvara men Elmi vill komma till tals innan vi har hunnit så långt. Hon nöjer sig inte med att kalla sin bok kort och gott Barbar utan har lagt till en kommenterande undertitel inom hakparentes: [Tystnadens objekt]. Detta pedagogiska inpass hade passat bra i en akademisk utredning men gör ett litet tungfotat, prosaiskt intryck i en diktsamling. Omslagets flik upplyser oss om att Elmi är född 1994 i Somalia och kom till Danmark som treåring med sin familj. Det räcker. Om man låter dikternas göra sitt jobb blir det nämligen snart uppenbart att Elmi känner sig utsatt för en tystnadskomplott i Danmark.
Detta är inte det enda som dämpar det friska förstahandsintrycket och får Barbar att framstå som lätt överarbetad i formellt avseende. Jag tror det var ett bra tag sedan jag såg en diktsamling som inleds med en så tät undervegetation av förtexter. Först möts vi av en dedikation i form av ett citat från den danska rapartisten Jamaika (”til de drenge der døde unge, ja, jeg fucking flyver for jer”). Sedan följer ytterligare två deviser som förklarar att poeten söker ord för ”det brutala” och att ”det” (rimligen det brutala?) hela tiden ”iklär sig nya masker”. Det första delmålet, kan man tycka, har redan uppnåtts genom dedikationens praktfulla anglicism, knappast överraskande i en rappares mun men mera iögonfallande i en diktsamling. Därefter konfronteras vi med en prolog som försetts med ett motto som kungör poetens intention: ”jag gör uppror, sa jag till mig själv i morse”. Själva prologen, som inte är mycket längre än mottot, förtydligar vari upproret består: ”Europén förstod flyktingen när flyktingen var europén; här är mitt nedärvda minne, och här ännu ett fuckfinger”. Denna programförklaring har väckt olika reaktioner. En kritiker tycker att den är en ljuvlig käftsmäll, några störs av ordet ”fuckfinger”. Själv störs jag också men är det inte meningen? Däremot är jag osäker på om det är en dikt eller ytterligare ett motto jag läser.
Efter denna omständliga inledning kommer boken igång och börjar flyga. Prologen följs av fyra ”akter” som alla introduceras av var sitt lyriskt motto. I dessa akter skildrar berättaren olika faser av sitt liv och sin erfarenhet. I akt 1 återger hon ögonblick ur sin barndom och uppväxt i en flyktingfamilj; i akt 2 sin första kärleksupplevelse som råkar vara lesbisk; i akt 3 skildrar hon sin relation till en bror som ”ännu inte lärt sig att vara tacksam” och i akt 4 sin tillvaro som medveten vuxen intellektuell och diktare, ”en svart muhammedan som skriver dansk litteraturhistoria”. Sist kommer en epilog som avslutas med att berättaren (som rimligen bör vara ungefär lika gammal som Elmi, alltså knappt 30) skriver sin egen nekrolog: ”hon levde sina tystnader högt”.
Om inledningen är en smula överlastad, har det drama man möter i de fyra akterna fått en omväxlande och effektfull formell utformning. De enskilda akterna sönderfaller i texter av tre-fyra olika sorter. En kategori består av reflekterande prosastycken som oscillerar mellan prosadikt och intim dagbok. Vidare ingår det dikter med traditionell radindelning och lyrisk diktion. Slutligen finns det texter som är ett originellt mellanting mellan prosadikt och versdikt: de är uppställda som prosa men består av korta, rytmiserade satser; de individuella meningarna åtskiljs av ett slash-tecken (ungefär som när man för att spara utrymme citerar en versdikt som prosa). Det är en intrikat och spännande form som ibland kan påminna om raptexter.
I den första texten i akt 1 – en lugn, meditativ text – berättar diktjaget att hennes mamma har varit på besök i det forna hemlandet, det som för henne är ”hemma”. För dottern, som har vuxit upp i Danmark och har uttalat sin första kärleksförklaring på danska, är det Danmark som är hemma, inte Somalia. Insikten att de inte ens har ett så grundläggande begrepp som ”hemma” gemensamt utan är hänvisade till att ”kommunicera genom att läsa varandras ögon” skär som en kniv i berättarjaget. Mamman och dottern är bárbaroi för varandra. Dottern reflekterar att mamman upplevde sin första kärlek genom den somaliske poeten Elmi Boodharis dikter om sin omöjliga kärlek till sin ouppnåeliga Hodan; själv refererar hon till Shakespeare. Det är ingen helt ovanlig upplevelse men den är finstämt skildrad.
I akt 2 beskrivs de olika faserna i en kärleksrelation. Att den är lesbisk framgår som sagt tydligt men det är heller inte något som särskilt betonas. Det refereras flera gånger till diktjagets muslimska bakgrund, men ingenting sägs eller antyds om hur lesbisk kärlek tas upp i muslimska sammanhang i Danmark. Själv tror jag att ett sådant perspektiv – diktjagets vuxenblivande på tvärs mot ett religiöst diktat – hade berikat samlingen.
I akt 3 stiger temperaturen avsevärt och en nästan militant ton gör sig hörd. Poeten vänder sig både till sin bror och till ”alla mina bröder” som på nytt apostroferas med samma fras som förekom i bokens dedikation: ”jag fucking flyger för er”. Och i akt 4 distanserar hon sig också från ”de välmenande männen som läser Bachmann och pryder sig med fransk konstfilm” och när kvällen är slut utbrister· ”men vilka fantastiska samtal”. Tonfallet blir än mer agiterat och agitatoriskt även om poeten i mottot avvisar de genrebeteckningar hon riskerar att förknippas med: ”ett vittnesbörd / käften jag hatar det ordet / låt oss kalla det en kampskrift / käften jag hatar det ordet ännu mer”. (Är det sin förläggare hon talar med?)
I epilogen, slutligen, råder en lugnare, eftertänksam och försonlig stämning. Mottot talar om ”en öppning du är välkommen att träda in i” och slutraden i den första dikten antyder hur detta kan ske: ”Det är i genklang vi räddar varandra.” Det tycks som om diktjaget i någon mån har kommit i hamn. Och sist kommer den redan omnämnda nekrologen.
Elmi är med andra ord trots sin omvittnade slängighet också en formmedveten diktare. Och inte bara det: jag vill hävda att det finns en intressant tematisk progression inom de fyra akterna som tidigare kritiker tycks ha missat. Det rör sig inte bara om en berättelse om diktjagets erfarenheter och utveckling: berättelsen gestaltar via olika stilistiska och retoriska grepp, berättarjagets självdiagnosticerade ”barbari” och får de olika poser som jaget intar att framträda med olika grader av intensitet. Jag kan inte påstå att Elmi lyckas fullt ut med detta rollspel men ansatserna är intressanta att följa och resultaten ibland mycket spännande, i synnerhet i akt 3 och 4; i de två första akterna är det i ganska liten utsträckning fråga om ”barbari” i den brutala form som prologen talar om.
Barbar ska kanske trots aktindelningen främst ses som ett slags lyrisk bildningsroman som har plats för olika stämningslägen. I akt 3 och 4 finns det en rad passager som lyckas med konststycket att vara både indignerade eller rent ut sagt ilskna och samtidigt humoristiska. Det förmodligen tydligaste exemplet är ett magnifikt utfall mot tänkta (eller möjligen verkliga) kritiker i akt 4:
den svarta muhammedanen skriver dansk litteraturhistoria.
walaal, jag svär på min bönematta
glistrup vänder sig i graven
Det är en oerhört komprimerad passage som på en gång uttrycker stark och berättigad indignation över vad fördomsfulla bakdantare eventuellt tänker (eller i värsta fall har uttryckt) om diktjagets litterära ambitioner och stolthet över vad hon hoppas kunna åstadkomma och i viss mån redan åstadkommit. Det är rader som trots sin enkelhet och spontana karaktär är omöjliga att inte låta fastna i minnet.
Trots att det finns en del sådana passager har jag svårt att uppfatta Barbar som den sensationella, elektrifierande brakdebut som de danska kritikerna har talat om. Barbar är en intressant, varierad, indignerad, ömsint, ibland oerhört stimulerande, ibland irriterande slängig diktsamling som försöker förmedla hur det känns att växa upp och skapa sig ett liv i ett samhälle där man kan känna sig som främling även i de mest invanda sammanhang. Allt har inte blivit lyckat men i några av texterna i epilogen tycks Elmi ha hittat ett helgjutet, moget, eget idiom. Det ska bli intressant att se vad hon tar sig till i framtiden.
_____________________________
Barbar [tystnadens objekt]
Amina Elmi
Översättning: Burcu Sahin
Albert Bonniers förlag, 2024
