I den allt trängre uppmärksamhetsekonomin förändras också villkoren för skrivandet. Vad innebär det idag att skriva den ”svåra andra boken?” Magnus Jacobsson har tittat närmare på tre poeter som tätt efter debuten följt upp med en andra bok.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV MAGNUS JACOBSSON
Johan Attfors, Kristoffer Appelvik Lax och Elin Kvicklundär poeter som debuterat under senare år, och som alla tre, ganska kort inpå debuten, kommit ut med en andra diktsamling under 2024. De har tagit sig igenom nålsögat ”andra boken”, vilket är en utmaning egentligen för varje författare. Författarskapet vilar naturligtvis på debuten, men den andra boken får inte bara bli en blek kopia av en kanske mer uppmärksammad debutbok.
*
Det är alltså tre poeter i början av författarskapen; de har debuten i närtid att spegla sig i och att ta avstamp ifrån. Hur hanterar de utmaningen med sin andra bok och hur förhåller sig den till debutboken? Här finns gemensamma nämnare, men det är tre samlingar med olika uttryck, tre poeter med skilda temperament.
Johan Attfors debut Kontaktreliker [2022] berättar om en vistelse i New York, där ett besök på ett museum med de så kallade ”Enhörningstapeterna” från år 1500 blir ett huvudtema. Mötet med de berömda gobelängerna möjliggör för poeten att dyka ner i medeltidens bild- och tankevärld, och samtidigt fläta in dåtidens moral- och etikfrågor i vår tid. Då ställs mot nu.
I den nya boken Normandie befinner sig jaget i ett landskap, en plats där havet och tidvattnet spelar huvudrollen. Liksom i debuten blir vistelsen en replipunkt. Sanddynerna och havets rörelse mellan ebb och flod blir en nod där jaget kan röra sig sömlöst i tid och rum. Ibland bara lyssnande, spanande som i en dikt med de vidsträckta sanddynerna som fond:
så som
skuggan av sjöfågeln
uppslukar sjöfågeln när den
dyker
det går två tidvattencykler på ett dygn
ett berg av vatten följer månen runt jorden
ett annat dess antipod
har de små
groparna i sanden redan spolats bort
när vi återvänder tillbaka, och ibland
verkar den gripas av vinden
och mot sin vilja fösas i sidled
ett långt stycke ifrån platsen
där den just befann sig
(mot sin vilja: det är så jag förstår
den nonchalanta huvudknycken
när den sliter sig loss)
Normandie är indelad i tio avdelningar med rubriker såsom ”EverGiven”, ”Nord Stream 1”, ”Normandie”, ”Halley”, ”Soldikter”. Boken spänner över olika tider och platser.
Här utspelas till exempel en bitter, men ändå uppsluppen kamp och dialog i nutid mellan Wilhelm Erövraren och Kung Harold, som stred i slaget vid Hastings.
Halleys komet, från Bayeuxtapeten, lyser över himlavalvet. Det är ett medeltida järtecken, den tycks rikta sin eldkvast dystopiskt mot en dikt längre fram i samlingen som rör sabotaget av gasledningen Nord Stream. Dikten övergår sedan i en febrig uppräkning av människans tillkortakommanden, en civilisationskritik med kapade fiberoptikkablar, kringkastade plastföremål, ”förhandlingar om anstånd, uppskov, panter” och så vidare.
Anslaget i Normandie är brett och infallsrikt. Och Attfors har förmågan att sammanföra det alldeles nära och personliga med ett större politiskt skeende.
Men jag tycker Attfors är bäst i de dikter som förankras vid den lunga som havet, tidvattnet och landskapet i Normandie utgör. Det är trots allt bokens huvudscen, och de ibland lite esoteriska resonemangen får då en tydlig förankring. I inledningen av en dikt hörs tornseglarnas svirrande:
det är
motsatsen till att flyga i sträck
ett virrvarr av röster mellan husen
tornseglarna skapar sin egen vind
nät av eufori
genom förtvivlan
jag drömmer
samtliga riktningar
du får mig att sova öppet
& ingenting för tungt för att falla
huvudet vid sidan av kroppen
om
ett enda system vore möjligt
ett överflöd av riktningar
i suspension:
tornseglarna upphäver sig själva
/---/
Jag tycker Attfors rör sig lättare, friare i den nya diktsamlingen. Något har hänt sedan debuten, en förskjutning kanske. En del av resonemangen som jag i Kontaktreliker ibland kan uppleva som aningen konstruerade, ett kanske lite doserande skrivsätt, har dyrkats upp. Samma komplexitet finns i Normandie, visst, men det är ett snyggare samspel mellan tanke och penna.
*
Kristoffer Appelvik Lax debuterade med diktsamlingen Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst [2020]. Det är en suggestiv titel, som också ger en bra bild av poetens metod. Vardagens handlingar utgör en botten, men alltid med blicken riktad mot små förskjutningar. Det kan vara ljusets rörelse över golvet, dammkornets färd, eller skiftningar i en människas sinnesstämning. Men framför allt verkar poeten helt orädd. Dikten kan ta sig vilka vägar som helst. Och hur som helst! Jag väljer en dikt ur debuten:
innan det slår ljus är aprilnatten rimligt mörk
vattnet kan bara rinna ut ur munnen
alla här har hört ryktas om vindar
ditt huvud en staty på halsen liksom avskild och
hur du visar något med en blick och allt
Någon har kallat Appelvik Lax dikter krävande. Jag håller inte med. Obegripligheten ligger nog i betraktarens öga. Och det grafiska har en viktig funktion hos Appelvik Lax poesi. Plötsligt ”inkastade ord” skapar nya sammanhang vid sidan av den mer semantiska betydelsen. Djärvheten i poetens tilltag kan kanske förklaras av att han har studerat mönsterkonstruktion vid Tillskärarakademin i Göteborg. Det ger en handfast trygghet, orden ligger stadigt i ”varpen”.
Årets diktsamling, hans andra bok, skiljer sig från debuten på många sätt. Hammele är en intensiv läsning av Shakespeares Hamlet. En febrig tolkning av dramernas drama. Inte så hetsigt het, som Heiner Müllers rasande omtolkning Hamletmaskinen från 80-talet – pjäsen med svavelosande monologer, en bandagerad Ofelia, rullstolar och all möjlig bråte.
Men nog finns det glöd i Hammele, om än av annan sort. Ibland blir det nästan fysiskt. Akt 2, kallad ”FUMLA, GRYN” börjar så här:
lägg märke till Mig
hur kan moln fortfarande –
vem har förkunnat att jag ska vandra
i svavel natt i hagel
i skruvad kylig luft
i ett mandelregn
pulsen är en stränglik fiolsträng
vilar mot hans ryggslut, sjunker
bävar stöter sakta inåt –
Vi möter lätt förvrängda rollfigurer, Hamlet, Ofelia, vålnaden, modern, Polonius, i ”tragedins dödsgalleri”, som Appelvik Lax kallar det. Och diktsamlingen kräver nog att läsaren har en viss kännedom om pjäsens handling och persongalleri. Kanske vill Appelvik Lax i sin läsning av pjäsen både förstå och ifrågasätta en del av pjäsens premisser.
Poeten verkar i Hammele också vilja ”luckra upp” texten. Jag tycker mig känna igen greppet från debuten. Genom att använda ett annat perspektiv, lyfta på lite oväntade flikar uppstår en skevhet, som kan ge en annorlunda bild av gestalternas belägenhet och av händelseförloppet.
Hammele är nu ingen radikal omtolkning av Shakespeares pjäs. Det är inte avsikten. I diktsamlingen förs i stället en hudlös, intimare, personligt existentiell dialog.
Det är som om jaget – kanske Kristoffer Appelvik Lax själv – smyger sig in i pjäsen, med dess torra gungande kulisser, doftande hamprep hängande från tågvinden, och kommer ut som en delvis annorlunda människa. Kan det till och med vara så att jaget, efter mötet med dramats gestalter, blir en delvis ny poet! Kanske är det ett av diktsamlingens egentliga syften, och det gör också texten mer dynamisk och rolig att läsa.
Det finns i samlingen en lek, en allvarlig lek, med de attiraljer och symboler som är i svang. I
samlingens femte akt, ”DÖRRARNAS OCH PORTARNAS AKT” heter det:
Det är denna oro som tecknar giftet i berättelsen,
det måste därför vara en mardröm. en man
bakom gardinen, han verkar vara i en nattlig kamp
om att få dirigera oss. Om man ser honom börjar
ansikten falla från det stora, svarta molntäcket
Vem i den här spegeln är det som bestämmer?
Det finns i Hammele en fjäderlätt anknytning till ett du, en vardag och en resa till Paris. Men det är pjäsen, scenen och jagets omförhandlingar, jag höll på att säga ”nedstigningen” i pjäsen, som är epicentrum i diktsamlingen.
Till sist: jag har lärt mig av skådespelare att visa respekt och aldrig lyfta en Commedia dell´Arte-mask eller en dödskalle genom att ta tag med fingrarna i ögonhålorna.
Men det är nog bara Kristoffer Appelvik Lax själv som vet på vilket sätt han lyfte narren Yoricks dödskalle ur jorden.
*
Jag vill lägga Elin Kvicklunds två diktsamlingar sida vid sida. Det är två tunna volymer. De speglar sig fint; rör sig kring varandra, repellerar, attraherar och korresponderar. Debutboken Syner av grönt i vattenskuggan (2023) och nu den nya Vid det kala trädet är naturligt förbundna.
Någon har sagt att Bo Widerberg gjorde någonting revolutionerande nytt vid inspelningen av filmen Elvira Madigan 1967, med Pia Degermark och Tommy Berggren i huvudrollerna. Widerberg använde en teknik som lät ljuset, färgerna blöda in i varandra. Det gav en alldeles speciell känsla och inramning åt det tragiska öde som möter kärleksparet i filmen.
Jag tycker mig se ett liknande ljus i Elin Kvicklunds dikter. Ljuset är både obarmhärtigt och förlåtande. Men framför allt inramar det en berättelse som tycks hur stor som helst, och samtidigt, i stunder, plötsligt kan växla och komma svindlande nära:
långsamt framträder ur glömskan
ditt daggkåpeöga
ett helt dike av daggkåpor
fyllda av silver så tydligt
att jag skulle kunna böja mig fram
och stjälpa dem
men jag når inte mina händer plötsligt
ansiktet under ytan i ett handfat
jag känner ingen botten
i glömskan
Kvicklund tycks kunna sträcka ut dikten, vidga den. Men ändå inte tappa fokus på det som är berättelsen kärna, det som är ”nära”. Ibland kan det bli nästan sensuellt intimt: en hand, en lätt beröring mot huden. Och i nästa stund, i flera av dikterna, ett rasande snabbt perspektivskifte – ut mot skogen, landskapet, vattnet.
Detta tematiseras, tydligare än i debuten, i den nya samlingen Vid det kala trädet. Några rader från bokens omslag lyder:
Det kala trädet står i utkanten av minnet. Precis som barnet hukar i utkanten av den familj som borde varit hennes. Familjen leker att barnet inte finns. Det är den enda lek hon får vara med och leka.
En annan strof sätter fokus på Kvicklunds metod, sökområde, var hon känner en vittring:
Med suddiga ansikten rör sig systrarna på botten av Tiveden, de vet knappt själva vem som är vem, eller landskap, var benen börjar och skogen slutar.
Vid det kala trädet är en diktsamling med återblickar: skogen, lekarna, glömskan, dofterna.
Men lika intressant är undersökningen av de schakt som öppnas i minnesprocessen:
jag ropar på dig
på andra sidan
skogarna
som liknar dig mest
du hör mig inte
eller vill inte höra
min röst
om det är en röst
En styrka i Elin Kvicklunds poesi och metod är att hon undviker enkla impressionistiska bilder. Det finns ett nyktert fokus i hennes berättande. Hon gör små justeringar där dikten annars skulle kunna tippa över och bli för sentimental, eller för påhittigt metaforisk. Det gör att varje dikt tycks ligga öppen – det ger luft och handlingsutrymme åt läsaren.
Det är ovanligt och beundransvärt att en poet, så tidigt i sitt författarskap, har förmågan att frilägga berättelsens smärtpunkter och samtidigt ge en större bild. Dikterna skildrar ju också det som är vardag, det som görs och måste göras, även om den underliggande konflikten hela tiden hotar:
du går några meter framför
jag frågar dig är jag mig lik
eller en främling
och varför
har du inte träffat mig
du vänder dig inte om
du säger till asfalten
vi har väl haft fullt upp
båda två
Kvicklunds dikter framstår som gåtfulla och ljusa, som om de vore överexponerade. Men det är inte ett banalt vattenglitter, eller en sol som bara bländar.
Det är i stället dikter som kisar i motljus, som försöker se konturerna av det som inte riktigt vill träda fram. Något vi anar, något som hukar, något som gömmer sig.
_________________________________________
Normandie
Johan Attfors
Nirstedt/Litteratur, 2024
Foto: Severus Tenenbaum
Hammele
Kristoffer Appelvik Lax
Nirstedt/Litteratur, 2024
Foto: Robin Rådenman
Vid det kala trädet
Elin Kvicklunds
Edition Tegnér, 2024
Foto: privat
