Dikterna i Jonas Modigs nya diktsamling Passage för simsvaga fiskar inleds i sommarsolstånd och avslutas i vintersolstånd. Boken rör sig, noterar Ylva Gripfelt, från förmörkning till begynnande ljus. ”Den som en gång blivit uppmärksam på passager lär se dem överallt”, skriver hon.
[Lyssna till recensionen. Klicka på pilen]Något skugglikt och ett mycket starkt ljus dröjer sig kvar efter läsningen av Jonas Modigs nya diktsamling Passage för simsvaga fiskar. Någon är död eller någon är snart död, tänker jag. Men det är inte otäckt. Ett milt allvar vilar över dikterna, även de som tycks skrivna med ett riktigt gott humör och en sprudlande skaparlust.
Boken är till sin karaktär reflekterande. Berättelser, minnen, sagor, historia och sånger spelar stor roll i dikterna och författaren rör sig ledigt mellan Dantes komedi och Holmbergs Ture Sventon. På ett liknande vis tar sig Modig an instrumental musik och skriver en melankoliskt resonerande poesi utifrån Per “Texas” Johanssons album Den sämsta lösningen av alla.
Existensen utgör ett grundtema som avspeglas i naturens växlingar. En livspartner – sovande intill diktjaget eller kvar på sommarön – samt betraktelser av Slussen i Stockholm förankrar dikterna i ett lite mer närliggande nu. I slutet av dikten “Guldpassage” skriver Modig
/…/
Men det är Slussens gångar som mest liknar
det vardagsliv som pågår och noteras.
Vi tar oss fram i välbekanta korsningar
där ljuset ofta anas bakom nästa krök
och solen glimmar varje gång man kommer ut.
Vi rör oss ändå framåt genom åren,
en rad av årstider och uppbrott, återkomster.
Guldet finns alltid där, i grunden oförsäkrat,
eftersom ingen kan ta det ifrån oss.
Vi lägger år till år och höjer kanske blicken
när milstolpar passeras, men är ändå hemma
i mångfalden av dagar som försvinner,
som återkommer och är våra och berikar allt
som formar våra minnen och de stunder
som återstår att ta sig an och genomleva.
Modig debuterade 1968 med diktsamlingen En sorts fattning. Hans andra bok, Annandagar, kom nästan fyrtio år senare. Den är skriven till minne av författarens son som dog i tsunamin 2004 och till sonens flickvän som överlevde katastrofen och reste hem ensam. Sedan dess har Modig skrivit ytterligare sex diktsamlingar.
Sorg närvarar i alla Modigs böcker och livet gestaltas genomgående som ett mörknande vattendrag mot slutligt upplösande ljus. Livets resa är en resa i sorg, som är mer eller mindre delbar. I Radfall från 2009 skriver Modig
/…/
Vi kom till havet,
stranden låg öde, bara en liten hund
kunde man se springa bakom piren.
Resan var inte slut, men denna dag,
en utflyktsdag, ett dagsprogram, ett dagboksblad.
Lite närmare hade vi kommit, lite längre ifrån.
Det svarta hålet i vårt inre
skulle inte upphöra att pulsera,
inte minska sin implosiva kraft.
Men lite längre ifrån hade vi kommit,
lite närmare.
Det tar mig en stund att kunna läsa dikten högt utan att rösten bryts av gråt. Den är så stillsam, och i sitt lugn och sin enkelhet, så oändligt sorgsen. I dikten “Resa” ur debutboken beskrivs en liknande process även om känslan är lite närmare leda än sorg.
Gröna backar, toner
förtunning.
Minnet av ett samtal.
Väntan på båten:
»Kanalen är grå idag.
Girande dagar,
alltid smala mot slutet.
Andakt emellanåt, annars mest prat.
Strängmusik, ett svagt knäppande,
några skall mot ljus.
Slussar, passager och kanaler återkommer i Modigs poesi och den senaste boken är, som titeln låter ana, inget undantag. Den som en gång blivit uppmärksam på passager lär se dem överallt i den nya diktsamlingen. Passagen mellan sömn och vakenhet, minnets passage genom tiden, medvetandets öppning till förnimmelsen, Dantes resa genom Skärselden och Helvetet, vägen tillbaka efter en tids sjukdom, hörselgången som fylls med musik, en bro åt människor och en undervattensväg åt sämre rustade fiskar, åldrade möblers resa mellan sopberg och antikrundan, djurs underjordiska gångar, längtan till havet, en slingrande stig genom gulnat gräs eller nattbussens slirande i snömodden.
Boken är dessutom uppbyggd som en passage. De fem delarna har placerats mellan två fristående dikter, “Natten längre” och “Natten kortare”. Bara de enkelt och vackert snidade titlarna avslöjar att det rör sig om sommar- och vintersolstånd. Diktsamlingen liknas därmed vid en resa genom tilltagande mörker där ljuset låter sig anas mot slutet.
Det är stiligt gjort men det som drabbar kommer inte av bokens uppbyggnad utan av enskilda dikters nakna gestaltning av dödens närvaro i livet. Allra starkast tar det sig uttryck i den första delen, “Klardrömmar”. Där är det som om ett frö har planterats i varje enskild dikt – av mörker, natt eller dröm och allra klarast av ett du, bortgånget fast närvarande
/…/
Du är här, du är inte kvar. Det är du
som vänder dig om i motljuset, som
försvinner, en svart prick i skuggan
som växer under strandens buskar
/…/
Stycket ur den tredelade dikten “Du är här” väver samman liv och död på ett svindlande vis. Bilden som helhet är ljus, sandstrand och sol, men mörkret är det centrala. Det är sorgset, ändå upplever jag att diktens skönhet slår undan tyngden och ger plats åt nåd.
Då Modig skriver så här nära förlusten är han en enastående poet. Han gör det ganska sparsamt. De enstaka dikterna överrumplar mig. Ett kraftfullt exempel från en av hans tidigare böcker är Vinter i sommarhuset från 2011. Mot slutet av diktsamlingen skjuts det stillsamma resonerandet undan och känslan av förlust och saknad möter mig naket, som en vädjande röst i natten
Kom ner,
ta ingenting med dig.
Bara kom.
Det är vinter snart,
det gör ingenting.
Du får komma ändå.
Nätterna är långa,
drar sig sakta igenom trafikbruset,
morgnarna kyliga, ovilliga.
Det är långt till allt,
till allt som
till –
Kan du inte komma.
Ensamheten i “till –” öppnar upp en avgrund. Det är storartat att bli insläppt där.
När den franske filosofen Roland Barthes ville beskriva fotografins väsen fenomenologiskt, det vill säga, hur fotot kommer till betraktarens sinne, skilde han mellan punctum och studium. Punctum är den detalj som oväntat träffar mig och väcker känslor, medan studium handlar mer om fotot som helhet, vilket kan gillas eller ogillas men sällan efterlämnar djupare avtryck.
Duet i Modigs dikt – det häftigt saknade som vänder sig om på stranden – utgör ett punctum i min läsning. Det rör, såsom Barthes menar att punctum alltid gör, existensens grundvillkor och träffar mig oväntat, utan stöd i resonemang eller liknelse.
I Passage för simsvaga fiskar noterar jag en skillnad mellan dikter som uttrycker något från en ensam plats och dikter som talar genom ett sällskap. Modig håller ofta något eller någon i handen – en bok, partner, nyhet, historia eller ett minne. Många gånger är det vackert och tänkvärt att vistas där men starkast blir det när diktjaget är ensam med förnimmelser. De dikterna kan rymma ett “vi”, men det är ett oklart och öppet sådant, liksom i dikten “Vi som är vakna”.
/…/
Vi som är vakna är alltid ensamma,
vi vakar i ensamhet och tystnad,
vi ser på de sovande,
vi följer deras sömn genom natten,
hur den blir djupare,
hur den rör sig sakta mot morgon
Här i det öppna och oklara “vi:et” är jag inkluderad, som om jag själv är en av dem som vakar i natten. Dikten blir en mötesplats.
Den egenskapen i Modigs poesi rubbas ibland av uppbyggnaden i den nya diktsamlingen. När det öppna vi:et skiftar till ett mer slutet i bokens andra del hamnar jag längre bort från dikterna. Resultatet blir en diffus känsla av att sakna något. Det sällsamma nattlandskapet har bytts ut mot en dubbelsäng där diktjaget läser högt för sin partner, och den grumliga halvdagern har skiftat till ett varmt lampsken. Jag måste korrigera avståndet i min läsning och hitta in i dikterna från ett nytt håll. Något liknande sker när ton och temperament avviker från det i allmänhet stillsamt reflekterande, till ett mer kvickt och uppsluppet. Det sker inte ofta men när det händer upplever jag att författaren har roligare utan mig och min läsning tappar energi. Även när de fritt rytmiska dikterna övergår till rimmande terziner i mitten av samlingen behöver jag ställa om skärpan, utan att det egentligen får mig att se helheten klarare. Ett fåtal gånger står också ordlekar och liknelser i vägen för det allvar som jag uppfattar finns i grunden av Modigs diktsamling och som är genomgående i hans poesi.
Grundtonen av sorg får mig att vilja vifta undan de lite tryggare och mer uppsluppna dikterna som surrande flugor. Vad har de i det här rummet att göra? Men kanske behöver jag inte vifta så ihärdigt. Tonen blir kvar hos mig ändå. Den framkallar en bild av något skugglikt – ett mycket starkt ljus, där jag hade kunnat vara rädd, men förtröstar.
____________________________
Passage för simsvaga fiskar
Jonas Modig
Norstedts förlag, 2025
