I Örnen och Kråkans andra upplaga av ”Det poetiska Europa” har turen kommit till Polen. Veckans text utgörs av en essä över polsk poesi och dess utveckling sedan andra världskriget författad av Warszawa-baserade litteraturforskaren Antoni Zając. I den tecknar han en bild av en välmående och levande lyrikscen, rik på skolor, strömningar och filosofiska traktat, ständigt syresatt av avantgardistiska initiativ. Som så ofta rör sig pendeln mellan ett mer mellanmänskligt anslag och fokus på bredare sociala processer.
[Lyssna till essän? Klicka på pilen!]ATT VÄCKA JÄTTEN
Av Antoni Zając
Vid ett författarmöte förklarade poeten Tomasz Pułka (1988-2012), att den samtida polska lyriken är en av de tre bästa i Europa, i bredd med brittisk och slovensk. Även om sådana klassificeringar är bättre lämpade för idrottstävlingar än för litteratur, finns det något att notera i Pułkas uttalande. Vilken ”polsk poesi” hade han i åtanke? Syftade han på standardnumren, de världsberömda prestationerna – som den tankedigra, lärda poesin av nobelpristagarna Czesław Miłosz och Wisława Szymborska eller av den evige kandidaten till priset Adam Zagajewski? Precis tvärtom. Deras poetiska verk befinner sig vid den motsatta polen till vad som intresserar Pułka och hans generation, som vill uppehålla sig vid andra av den polska poesins traditioner: det som överraskar, utsätter sig för risker, det genstörtiga.
Pułka fullföljde, under sitt liv, denna avantgardistiska linje. Han kombinerade hermetism med moment av aforistisk klarhet, han komplicerade förhållandet mellan det lyriska subjektet och språket. Om sitt eget skrivande sade han: ”Jag är nära det tecknade, det målade i mitt arrangemang av orden. Vad gäller komposition, bruket av klärobskyr, färg etc. Det enda jag anstränger mig att för göra är att ordna strukturen i texten till en kontrollerad enhet. Som i flipper – du kan slåss om poäng i några timmar, men i slutändan ramlar kulan ändå ut. Så jag leker, jag leker med läsaren, och med mig själv.”
Jag skulle vilja betrakta Pułkas verk och uttalanden som ett symptom på en bredare trend, som format bilden av polsk poesi de senaste femton åren, med sina inspirationskällor (där den ovannämnda slovenska poesin spelar en viktig roll), sin repertoar av språkstrategier, de dominerande versformerna och slutligen – tematiker och motivkretsar. Jag kommer att försöka beskriva en situation som enligt min mening koncentrerar de mest originella företeelserna i polsk samtida poesi och bestämmer dess nuvarande särart. Först kommer jag dock att dröja vid några ögonblick i den polska poesins historia, utan vilka denna konstellation inte skulle kunna existera.
På 70-talet gjorde Jan Błoński ett bokslut över polsk efterkrigspoesi och pekade ut två huvudlinjer i dess utveckling. För det första avantgardelinjen (kallad ”Julian Przyboś-linjen”, efter den mest framstående av 1920-talets konstruktivister), som innebar ett utforskande av de mest extrema möjligheterna med ett poetiskt språk och ett överskridande av gränserna för en begreppsmässig singularitet. För det andra, ”Czesław Miłosz-linjen”, där poesin blir ett revir för intellektuell reflektion, som gör det möjligt att avge rapporter om tillståndet i världen och om sökandet efter dess mening.
Denna klassificering visade sig redan obsolet i början av 1970- och 80-talet, med avseende på poeter som inte hade något att göra med Miłosz’ verk, och vars förståelse av avantgardet skiljer sig från Przyboś och hans elevers. Dessa författare använde sig av ett ledigare språk och satte nya gränser mellan prosaisk och poetisk framställning. De såg poesi som en form av lek med publiken som tvingade den att anstränga sig. De fokuserade på den vardag där Jaget är nedsänkt: en kroppens och sinnenas upplevelse. Liknande strategier hade dykt upp tidigare, främst hos Miron Białoszewski, Julian Kornhauser, Anna Świrszczyńska och Krystyna Miłobędzka, men i mitten av 1980-talet återuppfanns de av Bohdan Zadura och Piotr Sommer. Sommers dikt ”Indiskret” är ett tydligt exempel på en ny diktion, både vad gäller stil (påminner om konversation) och känslighet för ögonblickets rikedom:
Var är vi? I ironier
som ingen kan förstå, kortlivade
och obetonade, punktvisa trivialiteter
som slår ut i metafysik med orimliga
detaljer, på fredag, vad som inträffar
den 5 november, i dagarnas minnesföljd.
/.../
Och man gillar andra ord och en syntax som, med hänvisning till detta,
förefaller förbunden med den.
I dessa mellankänslor ryms hela människan,
hon beger sig dit där hon skymtar en smula plats.
Kärnan i Sommers och Zaduras idé om en annorlunda poesi återges väl i en berömd anekdot. Poeterna ser sina söner spela bordtennis. Zaduras son, ”mer omskakad av celluloidbollen” – vinner, men ibland förlorar han vid ett normalstort pingisbord. Vid ett tillfälle ropar Piotr till sin Łukas: ”Slå den dit där han inte är!” Dikten ändrar oväntat rytm. Läsaren vet inte vad han ska göra med bilden som oväntat dyker upp. När författaren ”slår dit där vi inte är”, vill han uppmuntra oss att vara mer uppmärksamma. Han visar att vi inte har någon kontroll över vad som utspelar sig i språket.
Sommers och Zaduras samarbete har också omfattat översättningsarbete – sedan 1986 har de introducerat den polska publiken för New York-skolan, framför allt Frank O’Hara, John Ashbery och James Schuyler. Till en början var O’Hara särskilt populär i Polen, läst främst som privatlivets poet, ”en fri elektron”, intresserad av mellanmänskliga relationer snarare än bredare sociala processer. Vid skiftet 80-, 90-tal framstod han som en utomordentligt bra förebild: när Polen genomgick politiska förändringar (demokratiseringen av det politiska livet, införandet av kapitalism), såg många poeter i den nya generationen i dem en chans till frihet från tvånget att vara engagerade. De ville betona den radikala subjektiviteten hos det poetiska ”jaget”, i den smärtsamma konfrontationen med världen, vilket resulterade i en avvaktande hållning och anläggande av en depressiv attityd.
Så skulle jag åtminstone karakterisera Marcin Świetlicks verk, som under åratal varit den mest uppskattade (vid sidan av Jacek Podsiadło) bland de poeter som publicerat sig i den experimentella, stridbara tidningen brulion, genom vilken polsk kultur har kunnat upptäcka postmodernismen.
År 1992, samtidigt som många av brulion-poeterna, ger Andrzej Sosnowski ut sin debutbok. Hans dikter har mycket gemensamt med Ashberys poesi – formellt avancerade, och som utforskar mekanismerna för meningsproduktion. I ett ursinnigt tempo strömmar de hemlighetsfulla bilderna genom dikterna i samlingen Årstider i Korea. Sosnowski bjuder på ett virrvarr av uttömmande betydelser stöpta i versmått som sestina, vilanella eller pantum. Dessa får dock inte texten att stelna – tvärtom utgör de en väg som dikten kan löpa längs:
Om du vill öka takten, flytta accenterna
från betonade partier till de trycksvagare och
obs: mönstret rentorkat intill själva varpen,
det fina pulvret av känslor och ljudligheter – försök så att förinta
sekundsynapsen mellan sinnestillstånden, för att kunna släppa taget
om syntaxen och det nya språket som täcker den blinda känslokartan
Ett mönster lika tätt som blixt och hagel,
Ljudet av trumpeter och harpor kommer att förblekna, även om bakgrunden
måste bestå, så att ju snabbare flödet verkar
synkoperat, desto fortare faller en fläkt av tystnad över ljuden,
som blir förstummade av glädje.
/.../
Snabba upp alltsammans,
det som förslavas stannar upp. Älska,
men sätt kärleken dagligen på prov
med drömmar lika starka som malört och ny musik
Sosnowskis dikter erbjuder inga enkla svar; just därför är de lockande och frustrerande. Det är förståeligt att det väckte ett ökat intresse hos kritiker och forskare som försökte knäcka koden i Sosnowskis texter, inspirerade av dekonstruktivister och poststrukturalister, främst Paul de Man, som Sosnowski översatte. Under andra halvan av 90-talet framträdde en hel del bemärkta debutanter som inte hade så mycket gemensamt med Sosnowskis verk (ur dagens perspektiv verkar Roman Honets, Marta Podgórniks och Adam Wiedemanns böcker särskilt viktiga), ändå är det svårt att motstå intrycket att hans poetiska formspråk i det längre perspektivet varit fortsatt dominerande och pockat på omgivningens uppmärksamhet.
2000-talets första decennium innebär en större diversifiering av den polska poetiska scenen. Av de nya lyriska projekten går bara ett fåtal i dialog med Sosnowski och ”brulionisterna”, som succesivt tar plats i litteraturhistorien. I början av 2000-talet kungörs ett högljutt manifest från en neolingvistisk skola från Warszawa under ledning av Joanna Mueller, Maria Cyranowicz och Michał Kasprzak. De återknyter till traditionen från förkrigsavantgardet, och till Timoteus Karpowicz och Witold Wirpsza från 1960-talet. De var också bland de första att se betydelsen av McLuhans uttalande ”medium is the message” i relation till förhållandet mellan poesi och internet. I manifestet från 2002 skrev de: ”Vi dödförklarar pappersbiten, men vi är inte rädda för att göra utgrävningar av liken. Vi väljer en projektionsyta där orden visas och bleknar som om de aldrig funnits. Vi väljer ändringar, modifieringar och succesiva versioner av systemet. Inget har sagts en gång för alla.”
Nu etableras också alltfler separata poetiska projekt, som inte kan sättas i samband med en specifik miljö. En bra uppfattning om mångfalden får man av antologin Poeci na nowy wiek (Poeter i en ny tidsålder), som samlar texter av debutanter från 2000-2009. Bland de 21 konstnärer som finns representerade är det flera som utvecklat expressiva och fortfarande vitala poetiska praktiker. Edward Pasewicz är upphovsman till en omtalad manlig-manlig erotisk poesi, där intimiteten är skör, ständigt hotad av sönderfall – också det ultimata, eftersom döden är en viktig hjältinna i hans poesi. Ångest och hopp möts också i Justyna Bargielskas dikter, som i kontrast till Pasewicz melankoli ofta väljer svart humor och ett surrealistiskt bildspråk. Kanske skulle ”tragikomedi” vara en lämplig kategorisering här, som kanske alltför sällan används i inom poesin:
Trauma om en hund
Vi borstade tänderna och jag sa till min man:
jag är rädd, jag känner på mig att jag är död. För
om man dör är det som att drömma drömmar som inte är ens egna,
eller kanske mer som tvåhundratusen
svarta pärlor som rullar bakom oss
i rännstenen. Keep dying, sade min man:
Då får du reda på det.
/.../
Men det skrämde livet ur mig.
enviget mellan doggen och spårvagnen,
När min man sade, titta inte, och bakom handen
reste sig hunden upp, han var så stor
och bjöd in oss alla till sin
sönderrivna buk i vilken prästen redan väntade,
nakna träd och en sömnig sandstad.[4]
Julia Fiedorczuk fokuserar i sin tur på dikten som en rymd för samexistens mellan människor, djur och växter. Som poet, översättare och forskare tittar hon på den roll som litteratur kan spela i antropocen. En viktig aspekt är att övervinna den enkla motsättningen natur-kultur, eller till och med att radikalt problematisera själva begreppet ”natur”. Fiedorczuks mest kända bidrag är volymen Psalmer från år 2018. Detta fragment återspeglar de antaganden om ekopoetik som utvecklats av författaren (dialog om detta begrepp etableras av bland andra Urszula Zajączkowska och Małgorzata Lebda):
jag försöker bygga ett hus.
(just här)
skalet till en vinbergssnäcka
jag försöker bygga en tillflykt.
(just här)
ett svalbo
lägga grunden
(mossan på stenarna)
krossat ljus
jag öppnar dörren
(fuktdroppe)
vindens kalla dans –
I Poeter från en ny tidsålder hittar vi också dikter av inledningsvis nämnde Tomasz Pułka. Han publicerade sin debutbok som artonåring (2006), men hans mest remarkabla insatser är från 2009-2010, då han i samlingarna Mixtape och Zespół Szkół utvecklade en experimentell diktion, med loopar och glitcher. Han lånar språk från spam på nätet och klumpigt automatiserade översättningar. Men fragment av extraordinär subtilitet uppstår ur denna ström av meddelanden. Det är ljuset i tunneln som driver motivet, som om det styrdes av accelerationsprincipen från Sosnowskis dikt. Pułkas djupa reflektion över grunderna för den kreativa processen resulterade också, som i fallet med Sosnowski, i utmärkta självtematiska dikter:
Älskade lyrik
Om du bara kunde klä av dig dina plikter och tvätta dina nerver,
medan du observerar darrningen mellan accenterna
– här hamnar tänderna i en jordklump –
svald på fastande mage med spegelskärvor,
Du kan avstå från att svara och
att ställa mig sådana frågor jag ställer dig,
när jag vill hålla mig borta istället för att vara framför
ibland, när jag väntar på mig själv.
De slutliga versionerna av Pułkas projekt avslöjade hans fascination för digital litteratur och nät-estetik. Han ingick bland annat i de konstnärliga grupperna Perfokarta och Rozdzilczość Chleba vilka utvecklade visionen om internet som en obevakad sophög som man kan plundra på avfall och skapa nya föremål av – väl medveten om att dessa också snart kommer att bli skräp. En utblick som också var kopplad till politiska spörsmål: det anarkistiska förhållningssättet till frågor om egendom och det allmännyttiga, som var karakteristiska för onlinekollektiv och ”hacktivister”.
Impulser från den sociala gemenskapen och inspiration från radikalt vänstertänkande kom i nästa stund till uttryck i det högljudda talet från ”engagerade poeter”, övertygade om poesins omistliga politiska karaktär, och som ett verktyg för kampen mot ojämlikhet, exploatering och diskriminering. Två av dessa författare finns publicerade i Poeter från en ny tidsålder. Konrad Góra och Szczepan Kopyt – deras verk, tillsammans med Pułkas går i bräschen för en ny grupp författare (de flesta födda på 80-talet), vars texter återfinns i antologin Zebrało się śliny [Samlad saliv] (2016). Deras texter är skrivna på ett mer direkt språk: de ska påverka läsaren lika mycket som en protestsång, en uppfordrande politisk kolumn eller en kontroversiell slogan på ett banér. Kopyt använder ofta ett sådant persuasivt modus – han utdelar poetiska slag mot motståndare och skapar samtidigt en vision om ett kollektiv som har en chans att göra uppror:
Jag är där siffrorna talar om det fattiga söder och det rika norr
Där man lämnar de sorgliga seminarierna för att agera
där du talar till människor inte bara bland dem
askar av sten och rådjur som har flytt undan kulorna kan förstå mig
En annan uppfattning om engagerad poesi representeras av Kira Pietrek, som griper tillbaka på språket hos reklamen, medierna eller den nyliberala ekonomin för att avslöja dessas logik. Det här gäller också Tomasz Bąks verk – hans räcka av böcker utgör ett lärt projekt som avslöjar inspiration från Guy Debords situationism och verk från kretsen av heterodoxa ekonomer, men förlorar ändå inte sin starka känslomässiga laddning i mängden av referenser. Ämnena i dessa dikter gestaltar en misstänksamhet mot världen och uttrycker ett starkt främlingskap inför den.
Bland de författare som presenteras i Zebrało się śliny [Samlad saliv] skriver Góra den dikt som är svårast att läsa (och samtidigt förmodligen den mest rörande). År 2016 publicerade han en extraordinär dikt ”Nej”, tillägnad offren för en byggkatastrof klädfabrikskomplexet Rana Plaza i Bangladesh. Dikten består av 1137 kupletter, som var och en hyllar ett offer. ”Nej” öppnar ett nytt kapitel i den engagerade polska poesins historia: i stället för att visa eller kritiskt kommentera särskilda sakförhållanden eller händelser genomskådar den mekanismerna bakom dem och återger de materiella effekterna av dem, med ett uttryck som påminner om Paul Celans verk:
framhävandet
av den namnlöse.
Hopsamlad
till en kvarleva.
Ögonblickets myter, linjära
utskott på
röstsammanräkningen.
tidens namn
Den engagerade poesin, vars individuella varianter kan förknippas med Kopyt, Pietrek, Bąk och Góra, har under flera år varit den ledande trenden i Polen. Den har åtföljts av en livaktig reception av Pułkas verk – Radosław Jurczak och Dawid Mateusz förde en särskilt viktig dialog med hans arbeten i sina första böcker. År 2017 publicerades Pułkas samlade dikter, och den litteraturkritiska internettidskriften Mały Format ägnade den ett av sina första nummer.
Bortsett från Mały Format – tydligt vänsterinfluerad, fokuserad på historiens framsteg och samtida avantgardelitteratur – skapades flera andra viktiga internettidskrifter under andra halvan av 10-talet. Det inbegrep Wizje [Visioner] i Warszawa (som band samman litteratur och bildkonst i olika kombinationer i tematiska nummer) och två tidskrifter relaterade till den litterära miljön i Krakow: Kontent, som publicerar verk i direkt anslutning till en litteraturkritisk kommentar, och slutligen – kontrakulturella-psykedeliska Stoner Polski.
Stoners redaktörer ingår i Krakowska Szkoła Poezji (KSP), som har förenat författare sedan år 2016 , vilka har knutit an till avantgardetraditioner (särskilt surrealism och dadaism) och med intresse för möjliga former av poesi med politisk karaktär, inklusive utformningen av olika utopier. En viktig roll i deras texter utgörs av grotesk humor och fantasifulla utforskningar av narkotikarus genom tripprapporter. ”Föreställ dig” – det kunde vara KSP:s slogan. Utvecklingen av denna fras överraskar utan undantag: ”Tänk dig en lever som brinner /som ett fartyg vid horisonten/ under ett skalligt spektrum av ansträngd himmel/ av pressad cellofan”, skriver Robert Rybicki, en av grundarna av KSP. Han debuterade år 2000, men det är först på poeter födda på nittiotalet (inklusive Patryk Kosenda, Paweł Harlender och Przemysław Suchanecki) som hans dikter har kommit att utöva ett inspirerande inflytande.
Ett annat exempel från samma ”engagerade” generation är verk av två mindre kända ”brulionister”, Miłosz Biedrzycki och Grzegorz Wróblewski, som till stor del avviker från den poetik som förknippas med det skrivna. De ramar in vardagen, men snarare i avantgardefilmsstil, med en tendens till absurda associationer och fantasifull utveckling, som – paradoxalt nog – bidrar till att fånga livets sensuella, konkreta verklighet. I deras verk finns det element vars ontologiska status i diktens värld är svår att avgöra; kanske fungerar det som ett ord skrivet på ett ark, kanske som ett objekt representerat av det ordet. Bakom denna strategi ligger en önskan att överge den påbjudna dikotomiseringen av dikten i skilda strata: ”ytlig” (estetisk mening) och ”djup” (innebörd, av vilken meningen är bärare). Biedrzycki skriver: ”Språket på steppen måste bres på brett, /om än tunt, helt enkelt av nödvändighet. Bara för att stämma överens. Utan de sedvanliga burkarna i djupet.” I detta perspektiv framstår dikten som en konstnärlig komposition, i stil med Joan Miró, Paul Klee eller Grace Hartigan, till exempel.
Den viktigaste inspirationen för Biedrzycki är den slovenske poeten Tomaž Šalamun. I hans poesi är associationerna avlägsna och chockerande, och de associationsbanor som de genomlöper låter sig svårligen parafrasera. Varje vers är klaustrofobiskt kondenserad och omfattar samtidigt obegränsade metamorfiska rymder. Till exempel läser vi: ”Fader Angelicos tunga är gjord av plåt, myrorna på den är kullar/ i Toscana”. Šalamuns experimentdikter översattes till polska redan på 1970-talet, men de blev föremål för en bred litteraturkritisk debatt först för några år sedan, och till stor del tack vare översättningar av Biedrzycki och Rafał Wawrzyńczyk. Sedan fascinationen för O’Hara och Ashbery på 90-talet har inget formspråk varit så inflytelserikt. Det talas till och med om ”salamunismen” hos den yngsta polska poesin, bland annat några författare som är associerade med KSP (som Biedrzycki har grundat), till exempel Joanna Łępicka och Wojciech Kopeć liksom poeter (födda på 2000-talet) från cirkeln kring tidningen Iglica: Julek Rosiński och Szymon Kowalski.
Det går att skilja ut åtminstone tre stilistiska troper som utmärker ”šalamunisterna”. För det första hysteron proteron, det vill säga omkastning av ordning eller hierarkier (t.ex. orsaker och effekter eller av det element som innehåller och blir innehållet – i Rosińskis fall (”tallriken [är] i soppan”). För det andra enjambement (rad-överklivning), vilket gör att man aldrig vet vad man kan förvänta sig i nästa textstrof. Slutligen, juxtaposition, det vill säga konfrontation av oförsonliga händelser eller föremål, vilket resulterar i produktiv spänning – ”juxtaposition: telegrafiskt bröd”, som Šalamun skrev. Många av Kopećs eller Rosińskis verk påminner om en ”surrealistisk händelse” i den mening som Adam Ważyk föreslog för femtio år sedan: ”Det är oväntade möten, osannolika sammanträffanden. Effekten överstiger omätbart orsaken, från ett litet moln ett stort regn, en mus som föder ett berg. Oväntad kedjereaktion”. Den här typen av poesi kännetecknas också av ett partiellt eller fullständigt övergivande av en modell med subjektiva utsagor, och med ett tydligt skisserat poetiskt ”jag”. Även om det dyker upp går det ofta under i mängden av föremål och ord. Det förlorar sin transcendens, liknar människan i en målning av Klee eller en karaktär från ett tvådimensionellt datorspel.
Natalia Malek inleder också en originell dialog med Šalamuns verk. Hennes dikter beskriver ett register över rums- och tidssituationer, där vad som räknas är föremålens yta och klangen av ord, deras sensoriska samtidighet. Vi har att göra med en bestämd gestaltning av världen, skapad av en gradvis abstrahering av element från oändliga travar av material. Att skriva poesi på det sättet är inte en skapelse ur intet, utan snarare ett urval och en bearbetning av fenomen där man varseblir ett potentiellt element för varje ny konstruktion:
Dikten börjar i möda, med hejarop,
i lavendelrummet, genom skvallret, hexagonerna,
hela vägen till sjukhusrummet, där man opererar åderbråcket.
Dikten börjar med ett paket till konduktören.
Någon bär på en påse hår, ett plåster till Helena.
/.../
Dikten börjar med en påminnelse i förbifarten,
om något outhärdligt hembränt, och fortsätter med finare
dryckjom, tar inte slut i sömnen.
Dikten börjar.
Dikten blir som en modell av en intensiv erfarenhet av världen – inkonsekvent, flerdimensionell. Vad gäller det icke-naiva, som har svårt att tillfredsställa den existentiella nyfikenheten, samspelar den oreflekterade impulsen dialektiskt i polsk poesi med den kritiska impulsen, vilket anbefaller en misstrogen utforskning av verkligheten och en blick under täcket. I båda fallen skapar dikten en ny dynamik mellan mottagaren och hans verklighet: den bryter upp harmonin, väcker omedvetna begär, framkallar överraskande visioner.
Den poesi jag har presenterat i den här essän ägnar sig åt att göra skillnad – inte nödvändigtvis genom att uppmana till att öppna sig för något nytt. Ibland räcker det med att dikten ”kommer att träffa oss, där vi inte är”, att uppmärksamma en detalj som inte passar in i resten av bilden, till och med att väcka en oväntad glädje av att umgås med ordsammansättningar som man aldrig kunnat föreställa sig. Den nyaste polska poesin lämnar inte världen (eller åtminstone inte sitt förhållande till den) i fred. Den använder språket för att störa jättens lugna sömn, om vilket Filip Matwiejczuk skriver i sin dikt:
Jätten
Vi byggde en stad på en sovande jätte, som kanske aldrig reser sig.
Vi grävde ut kapillärer i huden för att leva där.
Vi var övertygade om att han inte skulle resa sig upp, men – för säkerhets skull
gjorde vi fast hans lemmar med rep vid den mark, som ännu återstod.
Lemmarna beväxtes med ängar, djuren släpptes på bete. Det var trevligt och tryggt.
Vi tog oss fram till njurarna och magen (med magsyran måste man vara försiktig).
När man går ner för jätten, får man syn på jordens kant. Där borta är det fortfarande tomt.
Jag bor nära bukspottkörteln.
Kyrkan förbjöd oss att gräva djupare, än i själva skinnet.
Och nu råder det oenighet huruvida jätten lever, eller inte.
Jag låter bli att tänka på det. Det viktiga är att han inte reser sig och att vi inte faller.
______________
Översättning: Göran Sommardal
foto: Jakub Żabiński-Sikorski
