I sin nya diktsamling Måla, återvänder Kristofer Folkhammar till uppväxtens av avfolkning och brustna drömmar präglade, småländska landsbygd. Gordana Spasic läser en diktsamling vemodig som sakligt precis.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av GORDANA SPASIC
Kristofer Folkhammar, född 1983, är författare och kritiker. Han har skrivit tre romaner och lika många diktsamlingar. Måla är hans senaste och andra att utkomma på Bokförlaget Lejd. Enligt förlaget ska Folkhammar i Måla ”genomkorsa ett småländskt barndomslandskap” och författaren själv marknadsför boken som sin take på ”trajektorian fjollan från landet”.
Folkhammar kommer från Blomstermåla i Småland. Jag läser att Blomstermåla varit säte för ett stort antal företag, mindre och stora. Flera av dem har nu lagt ner eller förlagt produktionen till andra platser. Dikterna befolkas av ”hårt arbetande människor”. De var flitiga och sedan utelämnade, konstateras det. Måla som boken alltså heter är, lär jag mig, också ett sydsvenskt ord för utmätt jordlott. Genom skärvor framträder en klar bild av platsen: Hårt arbetande människor fick lämna sina hus för omöblerade lägenheter och ”gula grävskopor såg ut som ledsna elefanter”, skogen som var full av nya pengar ”ingick i det enskilda ägandet och himlen var fullständigt allmän”. Så långt kunde det ha varit vilken plats på den svenska landsbygden som helst.
Diktsamlingen är uppdelad i fem sviter: ”Hänga lite”, ”En hemlig körtel”, ”Känslor/Min normala strand”, ”Enkel mylla”, ”Hitta ett läge”. Det inledande avsnittet består av enda dikt och kan läsas som en friskrivning. ”Det ter sig kompakt att stå framför människor / som delar minnen / av ceremonier och njutningsritualer /dag efter dag.” Diktjaget behöver hänga lite, stånga sig lite, ge utlopp för en underlig sorg, innan han ”går upp”. Jag läser det som bokens, återvändandets, (icke-)anspråk. Vart jaget ska anges inte, men kan mot bakgrund av föregående citat vara en bild för att delta i något slags mänskligt liv.
I nästa avsnitt är texten glesare satt, rösten trevande. Folkhammar skriver inledningsvis om längtans klanger och sväljandets lägen, ”den stora killen” med en mjuk och gungande botten av kött finns och i hans hals en hemlig körtel. Sedan, en stabil klunga av dovt talande och ett hat som tänds. Läppen blir en flärp med skavda strimlor och efter slagen kommer spottet. ”De / klarar inte av / hur han låter.” Texten är omskakande, som en bild för (homo)sexualiteten som sammanbunden med fara, ett hela tiden överhängande hot om våld, och/eller en konkret återgivning av en våldshandling. Senare i boken berättar jaget att han en gång blivit misshandlad vid en grå viadukt med klottrade kukar.
Det tredje avsnittet, ”Känslor/Min normala strand”, är skrivet i presens. Jaget är detsamma. Utöver jaget finns en han – en älskad figur – och ett barn. I konstellationen uppkommer frågor kring identitet – jaget förefaller i stunder förfrämligat inför sin egen trygga och ordnade tillvaro och rösten kommer liksom utifrån. Kärleksrelationen i synnerhet ger upphov till en rad besvärliga känslor.
/…/
Det är så svårt att det gör ont
att känna saker för en älskad eller en uppväxt
man sträcker sig och sträcker sig.
/…/
Känslorna för uppväxten jämställs med känslorna för en älskad och gör ont på samma sätt. Jaget säger sig vilja ”följa betydelsen” utan att ljuga, närma sig ”de formativa upplevelser som ingen människa helt kommer åt”. För att komma fram till något sant måste han stå emot de naturliga impulserna att orsaksbestämma och tillrättalägga.
/…/
Då drömmer jag
om fastlagda samband
att smärtan ska kläs av
som vid kulmen i en deckargåta.
Att existentiella gap
ska gå att knyta till en åtalbar gärningsman.
/…/
Den normala stranden byts ut i ”Enkel mylla”, som den efterföljande sviten heter. Dikterna är narrativt utformade och kompakta. Tempus har växlat till dåtid. Inledningsvis i boken citeras Willy Granqvist och senare Paul Andersson – två poeter som på olika sätt gett språk åt den homosexuella erfarenheten och som jaget förefaller ta med sig in i barndomens bilder. Så här låter det:
Det som blänkte i silver påminde om dopgåvor.
Blanka skrivhäften och solkatter i hårt arbetande
människors ansikten. Det skarpa skimret fick dem
på knä. Bryggan störtade ut i den svartgröna ån,
knotig och listig som dikt. Bensintankar i krom
mognade under hypnotiska ändor. När det skymde
över mataffären gick ett barn ensamt ner mot bad-
platserna för att Gud gjort barnet fult.
Enligt undertecknad är dikten fantastiskt vacker och rättvisande för boken. Det vuxna jaget är kvar, ett barn som Gud gjort fult och som kanske är jaget själv, ett eller flera du finns, kollektivet ”hårt arbetande människor”, några namngivna grannar figurerar i enstaka scener. Några av dem förlänas i denna svit särskilt utrymme och omsorg, bland annat en gymnasieingenjör som lägger timmar på att rita ett hjärta med passare och linjal och en lärarinna vars elever pratar om hur de ska skända hennes grav. ”När hon gick i skolan grät hon när hon svarade fel.” ”Hårt arbetande människor” lever i villfarelsen att arbete och förtjänst tvunget hänger ihop, när det i bästa fall finns ”tur och nåd”.
Folkhammar uppehåller sig vid motiv som glipor, gardiner, markiser, visir, stora fönster för de som ”måste älska det gängse”. Människor blottar och döljer, i lika mån kontrollerat. Skogen är enskild och himlen fullständigt allmän, som det står. På så sätt gestaltas en total avsaknad av ömsesidighet. Någon särskild att tillskriva skulden för det finns dock inte. Det bara är.
Platsen, Blomstermåla, framträder som ett slags guldåder när det kommer till drömmar, fantasier, förhoppningar, besvikelser (även om de inte namnges exakt). Men det är en plats som inte längre finns och de människor som figurerar anar man är borta. Dikten om lärarinnan avslutas med följande mening. ”Ett väldigt ansikte försvann som genom ett moln”. Åtminstone har bilderna av dem avmattats/ändrat betydelse och barndomens villa i mexitegel är såld sedan ett tag får man veta. Måla blir därför med nödvändighet en berättelse om spöken. Också i uppväxten tycks jaget upptaget av spöken – återkommer i boken till en soverska. En fjortonårig flicka som gick över isen och vaknade fyrtiosex år gammal. Vid något tillfälle uppsöker jaget en klärvoajant. ”Historier om spöken var arbete med sorg”. Att jaget på en gång talar inifrån bilderna och utifrån ett fågelperspektiv bidrar till spökkänslan.
Det sägs att de döda inte är skyldiga oss någonting. Kanske kommer sig det ogarderade och öppna tonfallet av det, trots att det många gånger är obehagliga eller sorgsamma erfarenheter som dikterna gör nedslag i.
Vid bron har en motorcykelklubb sina lokaler. Brummandet från ”de köttiga männens” bågar är hela tiden med. I en scen cirklar de runt en Claes (som, åtminstone i jagets föreställningsvärld, bor med sin bror, spelar piano och suger rosa karameller hela dagarna) och tutar så löjligt de kan. ”Bensintankar i krom mognade under hypnotiska ändor” stod det i tidigare citerad dikt. Manlighetssymbolerna är på en gång föremål för skräck och begär hos jaget – temat är återkommande i Folkhammars författarskap. Med sin enorma längtan är jaget förpassad till en smutsig porrtidning som gömts i skogen. Samtidigt kysser ett du, en möjlig/omöjlig förälskelse, sin flickvän och glittrar ikapp med ån. I jagets ögon står det heterosexuella paret i något slags ursprunglig förbindelse med omgivningen, markerna och skymningen (tiden då det är som vackrast).
/…/
Barnet hade lärt sig att gå
och jag var ännu mycket frustrerad över
den bortvändhet som finns i min bakgrund.
/…/
Vad det handlar om för bortvändhet förklaras inte närmare. Hur det än förhåller sig med det är frustrationen uppenbarligen inte kvar. Jaget återvänder varken i syfte att försonas eller ”göra upp”, men upptäcker möjligen att han har släppt taget om något. I slutavsnittet är jaget på fysisk och konkret genomresa i barndomslandskapet, i presens, tillsammans med den älskade (han) och barnet. De kör förbi ett missionskapell där det hålls ett vuxendop. Bilderna är ljusa. Vad avser fastlagda samband och åtalbara gärningsmän går man tomhänt ur läsningen. I stället har Folkhammar skrivit något som klingar sant om att vara i den vardagliga, förskräckande, bisarra och fantastiska världen. Den är på en gång enskild, allmän och ömsesidig.
____________________________
Kristofer Folkhammar
Måla
Lejd, 2024
