Jennie Spetz diktsamling ett litet titthål som kallas dagarna springer ur ett grymt trauma – ett nyfött barn har lämnat världen. Ingen enkel sak att skildra, menar Arne Johnsson som imponeras av poetens lyriska varsamhet med det brännande materialet.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Arne Johnsson
Du är inåtvänd förskingrad materia köttet är ett avtorkat minne inspekterat och utskrivet jag ska ut till barnen och träden nu dom kommer ha verkliga händer ögon du flyger därinne under ögonlocken det är inte över en ny årstid utspelar sig alldeles intill
Denna på en gång känsliga och rått sakliga dikt inleder Jennie Spetz diktsamling ett litet titthål som kallas dagarna (aska/poesi) och tar läsaren rakt in i vad man snart förstår är ett trauma och en stor sorg. Ett barn är dött och diktjaget berättar om en tid där hon är nästintill hallucinatoriskt medveten om förlusten. Dikten visar upp dubbla perspektiv, berättar om en död som blev och ett liv som väntar, om nuet och en ny framtid. På så sätt föregriper den på ett klassiskt introducerande sätt det som ska komma. Den antyder också det som är samlingens memento, att ingenting är glömt, att den som haft ett liv ändå finns med, som närvaro, skugga, en till hälften dold gestalt.
Boken är ett enda långt tilltal. Dess första ord är ”Du”, med stort ”D”, sedan förkommer inga versaler. Varje dikt, ända fram dess att sista ordet är sagt och boken slutar utan punkt, är del i en inre monolog som sträcker sig från födelseögonblickets dramatik. Den som är förälder och själv fött eller bevittnat födelser, minns kanske den anspänning som lägger sig över alla i rummet. ”Är allt okej. Andas barnet som det ska, slår hjärtat, är allt verkligen okej?”
Jennie Spetz är sparsmakad i sitt uttryck, hon tar inte till överord. Dikterna är trots den dramatiska bakgrunden lågmälda. Hon bygger upp en miljö av vardaglighet, vilken sträcker sig ända in till den konsekventa användningen av ”dom” i stället för ”de” och ”dem”. Att hålla fast vid det dagliga sysslandet är ett sätt att bibehålla kontrollen, skaffa sig tolkningsföreträde över såväl sorgen som upplevelserna.
när dom hade burit dig ut ur rummet märkte jag hur snabbt molnen gled över himlen jag hade aldrig sett moln röra sig så
Jennie Spetz första diktsamling, Förberedelser kom 2019 på Brombergs. Innan dess medverkade hon i Brombergs återkommande antologi för oetablerade poeter, Blå blixt. Den sista fasta kontinenten (2015). Dikterna hon publicerade där återkom senare i Förberedelser, som är en bok om att mista en kärlek och att återkomma till en punkt där det kanske går att fortsätta på egen hand och acceptera det som är.
Förlust.
Hela livet är ett räknande, ett ständigt presenterande av vinster och förluster. Vi får livet och vi mister det, får kärleken och mister den. Vi vinner erfarenheter, förlorar vår barnsliga godtrogenhet och många får en vuxens hårda hud.
Den värsta, mest hårdhänta, mest cyniska och hjärtskärande förlusten är dock den av ett barn. Döden kommer vi inte ifrån, den är villkoret för allt annat, vi lever i dess skugga, med vetskapen om den. Vi är de enda varelser som kan tänka oss döden i ett längre perspektiv, som framtid, historia, nu, som en närvaro. Vi kan berätta om den, bygga konst, föreställningar, underhållning, religioner, filosofi kring den, till och med ge den gestalt. Döden är en den starkaste gestaltning av begreppen ”gåta”, ”mening”, ”tomhet” vi har. Den är vår existens svarta hål, ingen kommer tillbaka som korsat dess händelsehorisont.
Jennie Spetz diktsamling är så en sorgesång, klagodikt, en modern Pietà om förlust, död, försök att hantera något fruktansvärt. En kontakt och närvaro har brutalt upphört. I jämförelse med andra uppbrott, i kärlek, vänskap, förflyttningar är det här brottet redan vid födelsen totalt definitivt och oåterkalleligt, och därför så svårt för den som drabbas att förstå.
Eller, förstå och förstå, det handlar om att se skillnaden mellan en intellektets förståelse och en som inbegriper allt, även sådana upplevelser som att plötsligt tycka sig se den döde bland de levande. Det är som att hjärnan, helt upptagen med det som hänt, förlusten, inte vill acceptera utan agerar som vid drömmar. Den spelar upp sekvenser vilka upplevs som verkliga. En vän, avliden sedan länge, synes passera ut genom en dörr och försvinna i folksamlingen och lämna efter sig ett stråk av förvirring, liknande syner drabbar ständigt diktjaget och de kan uppträda närsomhelst:
det är fel år här är dina syskon fortfarande små det är påsk och dom står utklädda din bror drar i sin kjol håller sin syster i handen du står lite längre bak dubbelexponerad mot trädgården fläckiga ränder över bilden som om det flutit ut en vätska du borde inte vara här varför är du här på en bild flera år innan dig
Jennie Spetz arbetar här och på flera andra ställen mycket med igenkänning i hart när ikoniska situationer. Födelsens oro, eller vem har inte stått som fyrafemåring utklädd en Skärtorsdag, eller som förälder sett sina barn så. Och här då: är det tårar som fällts över fotot i diktens subtila överskridande av gränser mellan det verkliga och det upplevda?
Men i berättelsen finns hela tiden en klar visshet om vad som är verkligt och vad som inte, på samma sätt som vi skiljer mellan dröm och verklighet. Drömmen kan vara nog så verklig och stark, jag kan vakna i vilsenhet med vet ändå att skilja mellan tillstånden. Ändå lever det drömda kvar i mig, jag kan tänka länge på det, införliva det i min egen livshistoria.
har det gått ett par hundra år medan du blundade eller var du hela tiden i det här rummet det är dom verkliga barnens tid nu dom som står på tröskeln till sovrummet klockan två och ska förmås tillbaka ner i Nedanom tvinga sin blick genom ett litet titthål som kallas dagarna
Bokens jag betraktar döden och förlusten från de levandes sida. Hon besöker inte något dödsrike, lägger inga tributer. Snarare är det så att det döda barnet besöker henne, inte hemsöker, inte så att de sitter ned med varandra, utan mer så att det visar upp sig, låter sig skymtas, som skuggan av en skygg fågel. Jaget ser på allt med samma blick och allt ges samma betydelse, skuggan såväl som tingen och miljön.
Livet och livets yttringar är på det sättet demokratiskt – och kompromisslöst – ordnat. Det är eller är inte, och denna binära existens kan vara svår att förstå. Hon säger:
vi är så blyga för döden tror vi vet någonting vi inte vet
Men oavsett om vi lär oss detta eller inte så är existensens villkor icke förhandlingsbara och det griper in i hela livets gång. De andra barnen, syskonen, som finns med genom boken, växer, utvecklas, har liv och framtid. Det är grymt men grymheten i det är något vi läsare får som uppgift, att med våra egna erfarenheter som bas, tolka in.
barnkropparnas långsamma avsmalnande när man får syn på det har det redan hänt navlarna som sjunkit in mot magarna en morgon vid frukostbordet din brors adamsäpple syns tydligare nu hans långa steg över stenplattorna en slags migration i ansiktet
Det finns ett ord, sorgearbete och med det menas just att sorgen, sörjandet är ett arbete, en process som de efterlevande måste ta sig an och leva genom. Det handlar inte om att vinna tillbaka det som förlorats, döden ger ingen tillbaka. Det handlar om att acceptera, se verkligheten sådan den är och att låta sinnena återfå sina normala sätt att reagera. Om det finns en vinst, så är det vinsten, att åter låta vardagen flöda in, se de levande.
Allt detta är en stor sak att skildra. Genom sin språkliga och lyriska varsamhet förmedlar Jennie Spetz ett stort spektrum av känslor, hon för läsaren genom sin berättelse utan åthävor som skulle ha kunnat rasera det förtroende hon bygger upp redan i första dikten. Det är en de små, väl avvägda gesternas dikt, en dikt som begär att bli läst inte endast en gång. Den öppnar sig allteftersom och visar efter var omläsning mer och mer av det mönster, de känslor och skeenden varav den är byggd.
Och till sist läser vi detta, inte helt olikt en tacksägelse inför att de människor som varit berörda äntligen kan gå vidare:
du är så svag och otydlig nu ett mot stammen, ljusbrun barken är din hud och när det kryper i dig kryper det inuti trädet mossan får liv och haren vänder på huvudet och hoppar vidare på stigen nu ryser skogen till nyss gick du för sista gången genom trädgården snart ska du försvinna in i träden, grenarna, jorden en bris går genom dom tunna löven nästa dag ska vara som om du aldrig varit här och dina syskon ska släppa ner axlarna stiga upp göra frukost
________________________
ett litet titthål som kallas dagarna
Jennie Spetz
aska/poesi, 2024
