Den grå vardagen bildar grundfärg hos tre av vårens diktdebutanter. Joni Hyvönen läser poesi av Jonathan Brott, Melanie Kitti och Sara Berg och noterar hur den digitala samtiden gör sig påmind.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV JONI HYVÖNEN
En debut associeras ibland med en ung persons avstamp, framför allt inom poesi som gärna är en språngbräda för aspirerande författare och kritiker, de prövande förstlingsstegen. Men så är inte alltid fallet, och om det är någonting som kännetecknar en viss typ av svensk samtidspoesi i de urbana kärnorna så är det att den låter lika nygammal som nonsensartad, en dikt som inte riktigt har växt upp och kanske inte heller har för avsikt att göra det. Visserligen kan detta sägas gälla många konstnärliga uttryck som framstår hittills främmande eller till och med underliga. Men det typiska för några av de senaste nya prövoverken, de i vuxen ålder bokdebuterande Sara Berg, Jonathan Brott och Melanie Kitti, är att de på sätt och vis redan är etablerade skribenter eller konstnärer och att de inte flyttar fram positionerna för vad poesi kan vara så mycket som de dröjer i ett uppskov, lyckan i att inte ta steget fullt ut.
Vid en första anblick kan Jonathan Brotts 100 dikter framstå som mer konceptuellt utmanande än vad den är. Alla dikter är numrerade och följs av en eller flera rader i fetstil som fungerar i linje med en titel eller läsanvisning, vilket brödtexten kanske eller kanske inte kommenterar. För det mesta är relationen mellan dessa textnivåer godtycklig och diktens struktur påminner mest om användargränssnitten på sociala medier för statusuppdateringar. Skriv vad du gör just nu, skapa en händelse. Och det är i mycket vad Brott gör genom att återge ett pågående nu på ett lättsamt och lekfullt sätt, han befinner sig nästan alltid på offentliga platser i Stockholm och det han gör och säger på dessa platser har så gott som aldrig någon rationell förklaring. Det han skildrar mynnar ofta ut i en slapstickartad situation, inte helt olikt Ali Alonzos vindlande upptåg, eller i en slutstrof som är så medvetet banal att den är provocerande.
37.
EN RÖD TELEFON
SOM GÅR DIREKT TILL GUD
MEN SLADDEN ÄR AVKLIPPT?
COUNT ME IN
under en längre tid i mitt liv
hade jag alltid en förlovningsring i fickan för att,
ifall dejten gick dåligt,
kunna bryta en obekväm tystnad med ett plötsligt
frieri
förstod du vad jag menade när jag sa
jag vill dö i allas armar
inte jag heller
Den här dikten, citerad i sin helhet, är typisk för boken. I mitten av den beskrivs ett smått komiskt påfund där den obekväma tystnaden till viss del korresponderar med en avklippt telefonsladd och en oförståelig utsaga (”jag vill dö i allas armar”) som turneras boken igenom, med ständiga kärleksbetygelser till alla eller ingen: ”JAG ÄLSKAR ER”, ”du borde slumpmässigt älska din näste”, ”jag ska döpa min dotter efter er alla”. När diktjaget säger ”COUNT ME IN”, i en av många slentrianfraser i dikterna, är det en bejakelse av den obegriplighet som Brott i sina ironiskt-distanserade brottstycken dras mot. Poeten vill omfatta gud, kärleken och till synes all arbiträr information som passerar förbi men symtomatiskt för den här välviljan är att den lika mycket driver med som förstärker den rådande ordningen, som när diktjaget säger sig vilja döpa sin dotter efter det nedlagda Starbucks på Götgatan. Ofta får man känslan av att Brott vill agera spegelbild för samtiden, tydligt i omslagets emojiliknande Boschmyller. Samtidigt framstår han som en AI-agent i litteraturens frontlinjer.
Som redaktör för tidskriften L’Amour – La Mort får Brott kanske ändå anses vara av kött och blod. Inte heller är han så orutinerad eller naiv som han ibland framställer sig. Men att dikterna har den alltför bekanta skevhet över sig som utmärker text i AI:s tid beror bland annat på Brotts ointresse för diktens mikropoetiska nivå, alltså rytmik, assonanser eller nyord. I stället utgår han från sjok av text som ställs mot andra sjok, i synnerhet schablonuttryck, slangfraser, internetjargong och en skvadron av igenkännbara samtidsmarkörer. Diktradernas enskilda nivåer är helt underställda ett makropoetiskt klipp- och klistraperspektiv. I det som brukar kallas för den sociala fasen av 2000-talets digitala litteratur interagerar man gärna med information och läsare i realtid på ett uppsluppet sätt, vilket tenderar att överskugga möjligheterna till en långvarig försjunkenhet. Mer och mer ser vi prov på poeter som Brott för vilka uppfinningen av sådant som Chat GPT innebär att man börjar tänka som Chat GPT.
Det rör sig om en litteratur som är så inbäddad i den digitala kulturen att frågan inte handlar om vem som imiterar vem, vad som är äkta eller låtsat äkta. Diktjaget hos Brott är ofta oskiljbart från en utagerande, prövande onlinepersonlighet, en hyperrealitet som Brott varken kritiserar eller imiterar. I likhet med Elis Monteverde Burrau är poesin snarare en del av detta parallella liv, den vill vara interagerande och månghövdad, tala med och för ”alla”.
Säkerligen fyller detta en funktion för läsare i den sociala textens tid där kultur i grunden är någonting man ägnar sig åt när man egentligen borde arbeta och vars dragningskraft ligger i att den imiterar de improduktiva delarna av vardagen som vi inte längre har tillgång till. Ändå är det svårt att tjusas av 100 dikter under en längre tid, den är alltsomoftast kul, oväntad, intensiv och helt och hållet orimlig, som sig bör, men dess flöde av olika positioner och åsikter (”jag älskar allt som flödar”) blir inte mer än en våg bland andra digitala vågor.
En annan vågrörelse utgörs av Melanie Kitti, en bildkonstnär som med Hälften urna, hälften gral debuterar som poet. Även hon vrider och vänder på fasta fraser och uttryck, och på medvetet naiva, överraskande sätt. Diktjaget låter som ett barn, ett djur, en död eller ett hopkok av allt detta och är någon som ännu kanske inte är vid liv, som inte har blivit vuxen eller som helt enkelt saknar verktygen för att hävda sig i de vuxnas krets. Tilltalet är blåögt och odygdigt. Det talas om en mamma, en pappa, en räcka av syskon, någon som heter Kosmo samt en urna och en gral. Men inga av delarna är stabila. Å ena sidan sägs det att mamman är ”hälften urna och hälften gral”, å andra sidan är urnan och gralen någonting som mamman flyttar runt på eller som diktjaget diskar innan läggdags. Utblicken är civilisationens, logiken är sagans. Allt vardagligt är lika främmande som naturligt:
Man ska äta mer än man behöver. Man ska äta deg medan den är deg.
Min kropp är en deg. Man kan knåda en deg.
Dessa instruktioner i vad man ska eller kan göra bildar Kittis huvudsakliga arsenal och känns igen från delar av 2000-talets svenska poesi som gjort en dygd av att kasta om seder och stadgor så att de träder fram i deras fulla absurditet. I dikten rör vi oss från ett påbud (”Man ska”) och en överföring (”Min kropp är en deg”) till det potentiella (”Man kan”), det vill säga från det omöjliga till det möjliga, från regler till obundenhet. Samtidigt blir detta – det didaktiska raljerandet – snabbt igenkännbart eftersom så många dikter följer samma grepp och uppbyggnad. Därtill är boken en aning för stor fysiskt sett, med mycket tomma ytor under de korta stroferna vars typografiska regelbundenhet inte drar nytta av utrymmet.
Däremot finns det en behållning i den enkelhet med vilken Kitti rör sig. Allt i de avskalade stroferna förefaller självklart. ”Man skulle kunna tro att min bror är hel men han är halv. Det är min syster också. Kosmo var halv innan han fanns.” På så vis kan den här familjen betraktas som en grupp av halvsyskon, plastpappor och adopterade barn. Men det vore att tolka relationerna för bokstavligt, vilket också Kosmo(login) visar på genom att vara halv innan födseln i en karakteristisk omkastning av det familjära. Texten är allegorisk i den benjaminska bemärkelsen att det alltid finns ett annat betydelseplan som inte går att utan vidare fastställa, i stället glider det hela tiden ur sikte och bär sin annanhet som en slöja där nästintill allt kan projiceras. Att Kitti flyttar runt på några få element i ett ständigt föränderligt och oöverblickbart system för in en besjälad ådra i vad som verkar vara en inrutad tillvaro. Gral blir till kropp, kropp blir till deg, deg blir till skorpor, skorpor blir till sår.
Den grå vardagen är likväl grundfärgen, det fasta tillstånd som Jonathan Brott ironiskt omfamnar och som Melanie Kitti kokar gryta av. Det finns så att säga ingen väg ut ur den. På sin höjd går det att zooma in och ut, men det är alltid med en bismak av mer faddhet.
En liknande utgångspunkt ligger till grund för Sara Bergs Kvarlevor av dagen. Med en mängd facklitteratur, barnböcker och en diktdebut i nioårsåldern på samvetet kan hon knappast kallas oerfaren. Men detta är den så kallade vuxna debuten, en bok som i hög grad kretsar kring samma sorts genomlysta levnadsregler och didaktiskt raljerande som hos Kitti:
/.../
gå efter riterna
läs mellan raderna
kom genom rädslorna
dö ifrån reglerna
/.../
Gå, läs, kom, dö: så kunde formeln för både Berg, Kitti och Brott beskrivas, en föreskrift som är så basal eller banal som det går, ett kommando värdigt en algoritm eller en poet. Kanske belyser de det helvete som en sådan tillvaro utgör, men man anar också en njutning i det, en inte så obetydlig skönhet i mönster och ritualer som återkommer, speciellt i poesins form.
Berg är på ett sätt mindre konsekvent än Kitti och Brott, hon är mer flexibel och prövande, använder sig av allitterationer och rytm, kan vara både sorgmodig och uppstudsig. Hon uppehåller sig vid stunden före eller efter någonting som inträffat, som när det talas om att glassbilen fortfarande kommer på torsdagar men att ambulansen kommer oftare. I dessa torra vardagsutsnitt är Berg som minst övertygande eftersom hon tenderar att låta som en skrockande småbarnsförälder på en medelklassmiddag som inte vet hur hon ska bete sig ”inför människor som inte gillar koriander”. Det är som att det ligger ett ansvarsfullt filter över alla betraktelser kring vanemässiga mönster, även om tonen i många av dikterna tillhör barnets eller rättare sagt en vuxen i barnets klädedräkt, hälften barn, hälften vuxen.
En komisk ådra tittar fram i några avsnitt, som när diktjaget förargar sig över att någon klottrat ”T r u m p” på väggen till miljöstugan, och undrar: ”vad är det för fel på k u k”. Men det finns en överväldigande talspråkighet i dikterna som sannolikt kommer till sin rätt på scenen. Den tryckta boken känns inte som ett oumbärligt medium för dem. Man kan säga någonting snarlikt om Jonathan Brott, som inte försöker låta som om han är ung, han är ung mot bättre vetande och lyckligt vilse i halvtillståndet. Att han i ett avsnitt säger sig aldrig ha skrivit en dikt (”varenda ord jag producerat / har kommit direkt från munnen”) är väl inte helt osant då diktjaget tycks använda en röst-till-text-tjänst. Men Tristan Tzaras hundraåriga tes om att tanken föds i munnen är lika beroende av nedskrivningssystem som Brott och Berg är det. Även de behöver någon som lyssnar, någon som kommer ihåg, någon som kan återge vad de sagt vid behov. Poeter som Brott ger dock sken av att vi tar del av tanken medan den föds, i dess sköna meningslöshet. Att samtidslitteratur gärna nyttjar nonsens som för tankarna till icke-mänskliga aktörer har nog att göra med hur mångas vardag kretsar kring en algoritmiskt formad verklighet, en verklighet där man ofta undrar vem som egentligen lyssnar.
___________________
Kvarlevor av dagen
Sara Berg
Bokförlaget Faethon, 2025
100 dikter
Jonathan Brott
Kaunitz-Olsson, 2025
Hälften urna, hälften gral
Melanie Kitti
Ellerströms, 2025
