Ordet ark är centralt i David Zimmermans nya diktsamling med samma namn. Men vilken sorts ark rör det sig egentligen om, undrar Arne Melberg. Och vad är det som döljer sig bortom dikternas motsägelsefulla utsagor?
[Lysna till recensionen? Klicka på pilen!]AV ARNE MELBERG
När jag läste David Zimmermans förra diktsamling, Ljus och strålning, fastnade jag i denna dikt:
luft viks varsamt in i hjärtat när jag vaknar
jag hatar att vakna men vaknar
vi säger ingenting under dagen
det börjar blomma
kalken inskrifter sälta
en pion ja blommar
Söker man sammanhang, eller om man försöker lappa ihop en berättelse, så hopar sig problemen. Möjligen kan man skymta att något händer i de tre första raderna: där finns ett jag som vaknar, ett vi som ”säger ingenting”. Men vad betyder sammanställningen ”luft” och ”hjärta”? Hur kan luften vikas? Och vad är förbindelsen till den andra treradingen? Hur hänger de tre orden ”kalken inskrifter sälta” ihop? Hur förhåller de sig till den första treradingens uppvaknande?
Man förväntar sig förstås ingen berättelse av en modern dikt. Men någon slags trovärdig förbindelse mellan orden vill man nog ha. Någon sådan lyckades jag inte hitta. Och kom fram till att jag måste acceptera bristen på sammanhang och istället försöka se hur orden öppnar för det oväntade: kanske ”kalken” – blomkalken? – är ett slags ”inskrift”? Med ”sälta”?
I den nya samlingen, Ark, uppstår ett liknande problem redan med titeln: ”ark” kan syfta på pappersark men likaväl på Noaks ark. Under samlingens gång dyker ordet upp i båda versioner och samordnas dessutom med ”ask”. Som kan syfta på ”ask” som låda eller som träd. Och som dessutom skrivs ihop med ”aska”. Orden dyker upp här och där och i dikten på näst sista sidan samlas varianterna i kursiv: ”arket, arken, askan, asken”.
Nu ska det sägas att läsaren får betydligt mer hjälp här i Ark än i Ljus och strålning. I den förra samlingen användes ett enda skiljetecken: ett kommatecken här och var. Skiljetecknen är ju skriftspråkets verktyg för att tydliggöra den kommunikation som muntligt görs med gester, rytm och tonfall. Nu, i Ark, finns det inte bara kommatecken utan också punkter och något frågetecken, tankestreck, kolon, inskjutna rader, dessutom kursiver: skriftspråkets version av muntlig emfas. Zimmerman tar till grafiska medel, vilket ju är standard i modernismens dikt. Det är nästan som han ville kommunicera! Dessutom ger han sin läsare en liten ledtråd: längst ner på den allra sista boksidan får vi veta att en av dikterna är ”efter en dikt av George Oppen”. Jag letade fram en liten samling av Oppen i bokhyllan, ”Diskret serie”. Originalet publicerades 1934, översättningen i Lyrikvännens ”lilla serie” 2020 – och Zimmerman har ju varit en ypperlig redaktör för Lyrikvännen. Översättaren, Peter Thörneby, förklarar i sitt efterord att titelns ”diskret” syftar på den matematiska innebörden: ”åtskild”. Oppen ville göra en ”seriell” komposition, kanske med musikalisk inspiration: varje sats (varje enhet) skulle vara en självständig och sann utsaga oberoende av sitt sammanhang.
Jag tror väl inte att Zimmerman har försökt sig på en genomfört ”seriell” komposition -men han kanske skriver ”efter” Oppen. Vilket skulle betyda att det inte lönar sig för läsaren att leta efter syntaktiska sammanhang. Istället får man försöka läsa partikulärt, så att säga: varje ord eller ordsammanställning för sig. Skulle sen nya ordmiljöer uppstå, så: desto bättre!
Jag vet faktiskt inte om det är möjligt att läsa på det sättet: åtminstone jag kan inte låta bli att tänka helhet och sammanhang. Men när jag letar i mitt diktminne efter något liknande kommer jag att tänka på Hölderlin: när hans kryptiska manuskript började dechiffreras och ges ut på 1910-talet beskrev utgivaren Hölderlins poetiska diktion som byggd av ”hårda fogningar”. Som när Hölderlin i en överarbetad version av elegin ”Bröd och vin” skriver om ”anden” att den ”förtärs av hembygden / kolonier älskar” … Det är den brutalt kiastiska konfrontationen av motsatser (förtärs / älskar, hembygd / koloni) som kan kallas en ”hård fogning”. Vilket betyder att motsatsparet inte låter sig försonas eller gå upp i en gemensam mening: det råder istället en ”diskret” förbindelse, där enheterna är kategoriskt åtskilda. Men ändå så att säga krockar, med ett nytt slags mening som följd.
Uttrycket ”hård fogning” kom från antikens poetiska diskussion och syftade till att karakterisera Pindaros – som (liksom Hölderlin) med sådana ordsammanställningar siktade till det häpnadsväckande och sublima. Och därmed är det slut på mina associationer: för Zimmermans ofta förbluffande ordkonfrontationer syftar knappast till det sublima. Ark som pappersark är ett högst alldagligt fenomen, likaså ask som en liten låda. Fast kanske arken och askan signalerar något bortom vardagen?
Samlingen inleds av ”fördikt”, avslutas av ”slutdikt”, däremellan huvudavsnitten: det första kallas ”arket, asken”, det andra ”askan, arken”. Här finns ett tydligt ”jag”, småningom ett ”du” och ett ”vi”, senare också ”barn”. Skymt av familjeliv och vardag – men med många inskott och sidospår. En vardaglig ton – som dock bryts av och i plötsliga möjligheter. I avsnittet ”arket, asken” börjar en dikt så här:
När vi kliver längre in
hörs inte trafiken
Under högar och kransar
av små och svartnade blad
ligger tystnader talrika,
de bor i stenar under starka träd.
Den här världen står på Något
i grunden oreglerat
av parkförvaltningen
/…/
Här finns ett ”vi” som hör ”trafiken”: det råder vardag. Som följs av något annat: blad, tystnader, stenar, träd. Och så ett plötsligt lyft till ytterligare en annan dimension (och med hjälp av en versal): till ”Något”. Som genast tas ner av det vardagliga ”parkförvaltningen”. Varefter dikten fortsätter med sju rader där det finns ”Hon” och ”vi”, ”oss båda fast åtskilt” – därefter mellanslag och två fristående ord till avslutning: ”urna, källa”.
Här finns således ett ”vi” korsat med något oåtkomligt: ”tystnader talrika”. Ett lyft: till ”Något”. Nedtur till ”parkförvaltningen”. Och så dessa mystiska slutord: ”urna” (med association till död), ”källa” (med association till livets uppkomst).
Dikten gör mig osäker: hur hänger den ihop? Vilket också kan sägas som att den består av åtskilda element, löst sammankopplade, med oväntade resultat.
I den andra delen, ”askan, arken”, fäster jag mig vid en dikt som börjar:
Inte regn men regnets känsla.
Som att röra vid den kalla luften
vid sidan av
Det stabila –
/…/
Här finns ju nästan ett sammanhang, skymten av en berättelse – som dock kompliceras av den opåkallade versalen (”Det”) och tankestrecket. I fortsättningen vill ett Jag ”tänka på Det tänkta” och fråga sig: ”borde / något stabilt vara möjligt”
Varpå dikten avslutas ”mellan tankens regn och regnets tanke.” Den avslutas således med en kiasm där de två orden tanke / regn spelas ut mot varandra. (Ungefär som ”hembygd / koloni” i Hölderlin-exemplet). Kan det tänkas vara en dementi av den förhoppning som skymtar i dikten: att både uppleva ”regnets känsla” och ”något stabilt”? Ungefär som när en av dikterna i sektionen ”slutdikt” – en dikt där jaget frågar sig om ”dessa bilder har med mig att göra?” – avslutas med två ord: ”Nej Ja”
Jag vågar påstå att det pågår ett slags polemik i dessa dikter: mellan jaget och de(t) andra. Mellan vardag och något annat. Mellan språk och verklighet. Mellan arken och arket. Asken och askan. Polemiken går syntaktiskt till: ord korsar varandra. Hårda fogningar. Meningar dementerar varandra. I enlighet med George Oppens program är allt sant. Och inget hänger samman. Den näst sista dikten i hela samlingen – där de kursiverade nyckelorden arket, arken, askan, asken delar dikten på mitten – avslutas med två strofer som verkar bekräfta polemiken:
/…/
och att i det öppna och omarkerade vandra
från vartsomhelst till vartsomhelst
Det är inte jag som skriver detta
Det är inte du som ser detta tänkas
Dikten insisterar: den leder ”vartsomhelst”. Den är ”inte jag”, ”inte du”. Den vill inte förse läsaren med en sammanhängande mening. Den använder språket mot språket.
När jag försöker se samlingen som helhet skymtar jag ändå något slags sammanhang, möjligen också en utveckling: avdelningen ”askan, arken” avslutas med en dikt med rubriken ”(ark)”. Jag tror den kan läsas som kulmination: en lång dikt över fem sidor med många kursiver som ger eftertryck. Där spelas ”natten” och ”mörkret” och ”hästarna” och ”träden” ut mot varandra. Där böjer ”han” sig mot ”pojken”. ”Han” blir ett ”jag” som hör röster och rösterna bildar en kör:
Och Kören säger
Han mumlar i huvudet och stirrar i mörkret
men inget han säger, tänker fäster
vid fåglarna, inte vid havet
mineralerna träden
eller gravarna, vid gator vid
tak, rännorna dalarna, inte
det samlade vattnet
Inte vid malarna
Se på det noga nu
se på det mycket noga
Fram till den avslutande tvåradingen verkar dikten bekräfta det jag kallade polemik: inget hänger samman, minst av allt språket och verkligheten. Men slutradernas uppmaning – se noga! – tyder ändå på att där finns möjligheter. Ser vi länge och noga skymtar det oväntade. Ser vi noga på ”havet” och ”gravarna” kanske vi påminner oss slutorden från en tidigare dikt: ”urna, källa”. Vilket betyder att vi ser död men också födelse. Och jag vill tro att sådana möjligheter öppnas när ask blir till aska och ark blir till arken. Det går väl inte att skriva dikt om aska idag, efter Celan, utan att det oundvikligen förknippas med grav, intighet, med Förintelsen. Ark kan vara vilket ark papper som helst. Medan arken kan utlova överlevnad efter syndafloden. Arken kan rentav kan syfta till metafysikens arché: själva urämnet, ursprunget, källan.
Därmed är det sagt att Zimmermans Ark öppnar för associationer. Hans skrivsätt utmärks av hårda fogningar som blockerar varje syntaktiskt sammanhang. Här finns inte tillstymmelse till berättelse. Men i gengäld skymtar det oväntade.
________________________
Ark
David Zimmerman
Albert Bonniers, 2025
