I både Du är eld och kärlek av Alda Merini och i Bokstavstro av Johanna Larsson tematiseras en livsomstörtande gudskärlek som gränsar till galenskap. Den kristna kontexten och martyrgestalten är centrala i båda, men Andrea Lundgren noterar intressanta skillnader i författarnas syn på språk. Merini skriver från den gudomligt inspirerade poetens position, medan Larssons bok visar hur översättningar av heliga texter oundvikligen förskjuter språket och lämnar läsaren på ett gungfly.
[Lyssna till recensionen? Klicka på länken!]AV ANDREA LUNDGREN
Postmodernistiska författare kännetecknas av sin misstro mot språket. Detta märks i deras olika försök att dekonstruera det – bryta upp och vända det ut och in. Idén om att orden skulle ha en inneboende essens ifrågasätts: vi borde därför akta oss för att slappna av. Språket betraktas som lömskt och fullt av sprickor. Men den italienska poeten Alda Merinis (1931-2009) poesi vittnar om något motsatt, en tilltro. En övertygelse om att språket fungerar, att det kan bära mening lika effektivt som en injektion rätt i blodet. Åtminstone att den visionära poeten, den utvalda, kan förmå detta.
/.../
Alla frågar hur man skriver en bok. Man närmar sig Gud och säger
till honom: Befrukta mitt sinne, lägg dig i mitt hjärta och för mig bort
från de andra, kidnappa mig.
Så föds böcker, så föds poeter.
Här har vi alltså en diktare med stort D som tappar sin lyrik direkt ur guds stora bag-in-box, och därför snarare diktar i en romantisk tradition. I sitt gedigna efterord skriver Marie Tonkin, som tillsammans med Susanna Mattei utgör en av verkets två översättare, att Merini kallades ”den galna”, ”helgonet” och ”den profetiskt besatta” redan av sin samtid. Hon föddes 1931 och blev en sensation när hon debuterade, sexton år gammal, introducerad av bland andra Pier Paolo Pasolini. Därefter upptogs hon i Milanos poetkretsar, men diagnosticerades ungefär samtidigt med bipolär störning. Hon kom att vistas på mentalsjukhus under stora delar av sitt liv och fick flera barn som hon tvingades leva separerad från. Under två decennier skrev hon ingenting, men återupptog poesin på 70-talet och fick successivt ett brett genomslag. Idag betraktas hon som en av Italiens främsta 1900-talspoeter, två gånger nominerad till Nobelpriset.
Du är eld och kärlek är en översättning av det postuma verket Tu sei fuoco e amore (2018). Den innehåller ett urval dikter från Merinis sena samlingar samt dikter och brev ur boken Lettere a dottor G som gavs ut 2008, men som skrevs (utan att någonsin skickas) under en sjukhusvistelse 1965-1972. Den enda bok som uteslutits bland de sena böckerna är Fransiskus – Den skapades sång, eftersom den redan getts ut på svenska, i översättning av John Swedenmark. Båda på förlaget Lejd.
Merinis tro på språkets förmedlande kraft innebär inte att hennes poesi är enkel. Hon skriver, eller snarare: besjunger, iklädd en katolsk språkdräkt som oundvikligen bottnar olika djupt beroende på läsare. Merini arbetar metodiskt, bok för bok, med välkända bibliska gestalter (Jungfru Maria, Jesus, änglarna) och teman (korset, evangelierna). I Corpo d’amore. Un incontro con Gesù (2001) för hon dialog med Jesus och i Magnificat. Un incontro con Maria (2002) diktar hon i rollen som Jungfru Maria. Ofta är det ett mycket starkt jag som talar, från en plats utanför tid och rum, riktad mot ett du, i intim förtrolighet. Hon går in och ut ur sina olika roller, anslaget är upphöjt och passionerat.
Dessa gestalter, samt vissa religiösa uttryck och begrepp, kan lätt upplevas som lite klichéartade för en oinvigd. Jag studsade redan på bokens titel. Den är så kompromisslös, så dramatisk: Du är eld och kärlek. Det är vidunderligt anspråksfullt att som Merini vada till midjan i ord som litteraturhistorien (och populärkulturen) nött lena och fria från minsta hulling, ord som blomma, själ, ljus, bön, moder, Gud, kärlek, eld. Eller:
/.../
Jag älskar stjärnorna och natten,
men du är min morgons sång.
/.../
Eller
/…/
Flyg i Guds armar
/…/
Men det är här Merinis tilltro till språket kommer in. Här finns ingen vilja att ifrågasätta det. Hon förväntar sig, nej, kräver av läsaren att hen ska ta orden på orden. Föreställ dig att din älskade är eld och kärlek. Gör det nu.
Kanske måste man gå in i rollen som helig dåre för att uppbåda modet att skriva så? Få andra ord duger för Merini än de ursprungliga, än källorna. Hon kallar själ för själ.
/.../
Tro mig, aldrig var ett barn
törstigare efter Gud än jag /.../
Merini har dock en fin förmåga att göra sin högstämda åkallan köttslig, ofta erotiskt laddad och hemlighetsfull. Resultatet blir då intensivt, mörkt besvärjande.
I alla lemmar,
trots att du var helt naken
eller helt dold eller helt galen,
har jag sett dig klättra
på mitt ursprungs höjder
och jag vet inte
som den äkta älskare jag är,
hur du känner mig
och vem som fäste dig inuti mig.
/.../
Hon mixar in vardagsdetaljer ibland, det gillar jag, särskilt effektfullt blir detta i Lettere a dottor G, där de sakralt klingande stroferna kontrasteras mot den utsatta patientens vädjan om att slippa fler elchocker. Namnen på läkemedlen blir en sorts demoner. Hon är förälskad i doktorn; han skildras som en frälsare, och fångvaktare. I genombrottsboken La Terra Santa (1984) diktade hon också om mentalsjukhuset och övergreppen som skedde där. Platsen och sjukdomen kom att bli betydelsefull för den marginaliserade och marterade position hon skrev ifrån.
När sjukdom senare i livet försvårade skrivandet dikterade hon istället för en vän, som sagt att hon i dessa stunder befann sig i ett tranceliknande tillstånd. På Youtube kan man höra intervjuer med henne där hon liknar ett delfiskt orakel i klass med Marguerite Duras, men det är först när jag hör henne läsa (fjärrskådande, rösten skrovlig av cigg) som jag börjar förstå. Jag får ett jesusben kastat till mig.
/.../
Och detta är tron, och detta är han,
som söker efter dig överallt
även när du gömmer dig
för att inte synas.
De bästa dikterna i Du är eld och kärlek ekar av Rainer Maria Rilke och Federico García Lorca, ibland även av Alejandra Pizarniks blodiga nätter (särskilt L’animata innamorata, 2000). Merinis genomstrålade vidöppenhet inför gud skapar då ett underligt tryck i dikterna. Det finns något andlöst över fraserna. Jag är inget vidare på italienska, men hör ändå det italienska originalet genom Marie Tonkins och Susanna Matteis översättning. Hur går det till? Ingen aning. Men det är bra gjort.
Inte bara Merini hyste en stark tilltro till ordens förmåga att bära mening. I Johanna Larssons (f. 1989) debut Bokstavstro är just gudstro, språk och översättning bärande pelare. Även här finns en helig dåre, fast i form av en karaktär. Bokens huvudperson är den amerikanske missionären John Chau, som 2018 tog sig via båt till ön Norra Sentinel i Bengaliska viken för att frälsa urbefolkningen och rädda dem från Satan. Det blev stora rubriker i världspressen när han efter några försök till kontakt blev ihjälskjuten med pilbåge. Kommentarsfälten bågnade av hån. Om sentinelesernas språk och levnadssätt vet vi inte mycket, ön påstås ha varit nästan helt isolerad i femtiotusen år (!). De är ökända för att vara fientligt inställda till besökare och indisk lag förbjuder numera tillträde till ön. Men Chau for dit i smyg. Med sig hade han en vattentät bibel och gåvor bestående av fisk.
My name is John and I love you and Jesus loves you
Hur skulle de ens kunna förstå honom? Chau hade förberett sig med bilder och ett gäng immuniseringar för att minska smittrisken, ändå var det – minst sagt – komplicerat. Larsson skildrar honom utan att döma, samtidigt rymmer boken en välavvägd humor.
missionsskolan erbjuder kurser i lingvistik
john är en medelmåttig student
/.../
Larsson använder Chaus spektakulära, idiotiska och rörande historia som en nod, och runt den vecklar hon ut sitt resonemang om översättningens praktik. I Bokstavstro misstänkliggör Larsson, i motsats till Merini, orden som förmedlare av sanning. Översättning, skriver hon, är alltid en perversion. Och just översättning har ju varit, och är, avgörande för Bibelns spridning: det är budskapet som är heligt, inte språket i sig.
översättaren drar upp båten och kliver iland på en ny kontinent
med nya växter och nya djur
och jesus, guds lamm
blir guds säl, guds lilla renkalv
/.../
Det kallas mangoproblemet, berättar Larsson. Bibeln är full av oliver, men dessa växer bara på en begränsad del av jordens yta. Där måste översättaren göra ett val: låta oliven fortsätta vara oliv, eller översätta oliven till något motsvarande som fler läsare kan relatera till. Som ja, en mango. Svårare blir det att översätta abstrakta ting (särskilt när man inte kan ett enda ord på mottagarens språk …).
säg mig john, hur
ska jordanflodens vatten kunna nå dem
där inga floder finns
peka på en sten, en fågel visst
men peka på kärlek
peka på jesus
/.../
Ön blir i Bokstavstro en symbol för de ännu ofrälsta. Det heliga ordet är havet som omger. Våg efter våg slår in över öns stränder, men den står emot, vägrar låta sig döpas och därmed behärskas. Kapitlen i boken har titlar efter olika vattendrag, som Genesarets sjö, Jordanfloden, Nildeltat. Via bäckar och floder sipprar gudsordet in i världens alla hörn. Eller ja, nästan.
Som helhet är Bokstavstro oupphörligt intressant, koncis och enkel att följa trots sitt faktaspäckade material. En hybridbok, där korta dikter växlas med essäistiska stycken och insprängda citat – en rolig metod som påminner om poeter som Judith Kiros och Channa Riedel.
Larsson ställer citat ur olika bibelöversättningar bredvid varandra och illustrerar hur språket förskjuts och förvrängs. Inom judendomen missionerar man inte, tvärtom ska novisen enligt judisk tradition nekas tre gånger innan hen accepteras, men i Nya testamentet (Matt 28:18-20) återfinns den så kallade missionsbefallningen. De tidigaste nedteckningarna av Jesus egna ord skedde långt efter hans död, på ett språk han inte talade. Bara kopior återstår, ingen är helt lik någon annan. Det avgörande verbet i fråga, på koinégrekiska: μαθητεύσατε, blev i tidiga översättningar en uppmaning om att lära ut Jesus ord, men övergick i senare varianter till det mer imperativa: att göra lärjungar. I ett trollslag fordrade nu Bibeln att icke-kristna skulle omvändas till kristna. Det är hisnande att tänka på konsekvenserna. Jag har sällan läst en bok som på ett lika tydligt sätt visar den avgörande betydelse en översättning kan få för människans agens i världen.
Larsson fortsätter med att visa likheter i olika kulturers myter, det vill säga, hon sätter fingret på frågan om hur hela berättelser kan ha översatts från en kultur till en annan, vilket i förlängningen blir ett ifrågasättande av religionernas ursprung. Finns det ens ett original? Myten om den stora floden som utplånar mänskligheten är ett exempel på en berättelse som finns i olika variationer i flera mytologier, en av dessa återfinns i Gamla testamentet. Här väver Larsson vackert ihop bilden av vattnet som guds ord, med vattnet som övermannar och utplånar.
Även om Bokstavstro innehåller märkligt lite våld för att skildra den kristna missionshistorien, förekommer koloniala antydningar av det här slaget. Om hur andra kulturer och religioner trängts undan. Men känslan kvarstår, av att Larsson fått skölja bort rätt mycket blod från sitt material när hon gjorde urvalet. Det omfattande grepp hon ju valt gör frågan än mer påträngande. Men som helhet är Bokstavstro ändå ovanligt välkomponerad, på få sidor vävs ett luftigt och samtidigt komplext resonemang.
Det kan vara både roligt och knäppt att ställa två olika diktsamlingar intill varandra på detta sätt. Även om gudskärleken är ett gemensamt tema, är böckerna mycket olika. Merini förkroppsligar sina gestalter, tar på sig deras lidande och tvinnar ihop det med sitt eget för att krampa ur sig sin sakrala bön om befrielse. Även om Larsson emellanåt går mycket nära John Chau, förblir hon en ömsint, men distanserad, betraktare. Här finns en lätthet, prövande och nyanserad. Bokstavstro är dessutom en väv, ett bygge, som bör läsas som en helhet för att inte förlora i komplexitet, medan många av Merinis dikter kan läsas separat och ändå rymma en bit av samma märg. Jag kan ofta bli trött på poeter som är för cerebrala, det kan finnas en feghet i det: man vill impa, samtidigt dölja sig bakom teorier och metoder. Därför är det extra roligt att läsa Larsson, hon visar att det går att vara stringent och ändå sinnlig, genomtänkt utan att bli otymplig. Vad gäller Merini så förblir vissa av hennes dikter för pompösa för mig, men jag uppskattar risken hon tar med sin hudlösa kompromisslöshet. Hon går all in för att vara ett jesusfreak. Och går du inte all in som poet, kan du lika gärna göra något annat. Men håll dig, för guds skull, borta från ön Norra Sentinel.
____________________
Du är eld och kärlek
Alda Merini
Översättning: Marie Tonkin & Susanna Mattei
Lejd, 2024
Bokstavstro
Johanna Larsson
Ellerströms, 2024
