Begär och sorg står sida, vid sida i Marie Silkebergs diktsamling Hjärta, jägare. Evelina Stenbeck läser dikt som vibrerar av liv och skaparlust och reflekterar över kommatecknets laddning, inkilat mellan kärlek och död.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EVELINA STENBECK
Det är ingen hemlighet att skiljetecknet är ett av poetens viktigaste verktyg. Utan kommatecken är det svårt att rubba på den syntaktiska ordningen – alldeles oavsett om man som poet exempelvis låter subjektet utebli. Står det ”älskar” så är det nästan omöjligt att tänka bort att det är någon som utför handlingen och står det ”dör” så undrar man vem som lämnar och vem som blir kvar. Vill man osäkra ett uttalande lägger man till ett kommatecken eller skjuter in en bisats eller ett småord. Jag älskar dig, nu.
I Marie Silkebergs nya diktbok Hjärta, jägare skildras sorgen efter den döda vännen Beate Grimsrud. Samtidigt tar en ny kärleksrelation upp stora delar av boken, med passion och därefter smärta när den når sitt slut. Det är två starka krafter som dominerar dikten – sorg och begär – och så läsarens tredje, frågan på vilket sätt de hör samman.
Sorgen är det första som möter läsaren i dikterna ”Grav”, ”Midsommarnatt”, ”Bly” och ”Sammanflätning”. I den magnifika ”Midsommarnatt” är diktjaget på väg till ett midsommarfirande när hon får ett telefonsamtal:
Jag gick ut ur tunnelbanan
Efter telefonsamtalet
Rulltrappan stod stilla
Vi hade fått gå upp hela vägen
Trappsteg för trappsteg
För att komma ut på gatan
Jag kunde knappt höra vad hon sa
Så långt under jorden
Jag tror hon gjorde något så absurt
Som att tacka mig
Men jag hörde inte
Visste inte vad jag skulle svara
/…/
Exakt vad vännen Beate säger i telefonsamtalet får läsaren inte veta. Man förstår ändå när man några rader längre ner möter ordet ”Dödscancerluften”. Det dubbla radavståndet mellan diktraderna spänner tystnaden hårt om de få ord som pressas fram som låg de begravda under en enorm tyngd. Himlen välver sig över diktjaget som fortsätter röra sig upp och ner i tunnelbanan, till och från festen. Måsarna och svalorna far fram över himlen. Det som sagts i telefonsamtalet har bildat ett hål i universum.
Vännen dör och sorgen försvinner inte. Hålet är kvar. Ändå är Hjärta, jägare en bok som sjuder av livsenergi, eller libido om man så vill. I en av många dikter om den nya kärleksrelation som diktjaget inlett efter vännens död, ”Vit aura”, står sorgen och begäret sida vid sida. Dikten inleds med sorgens språk – de korta, av tystnad omgärdade raderna liknande dem i ”Midsommarnatt” – och följs därefter av ett kontrasterande lidelsevarmt prosalyriskt stycke:
Vit aura
Som natten kan kännas vit
Smärta, morfin
Vit häst i vit dimma
Man kan be mig om nästan vad som helst när jag ätit ostron säger hon
Jag skulle kunna ge bort allt jag har. Ostronskalens vita pärlemor. Det salta
havsvattnet. Det osynliga saltet. Hon går för att köpa kaffe. Kommer tillbaka
Är det sant? frågar jag. Kan jag be dig om vad som helst? Ja skrattar hon. Ja
Och om jag frågar kan vi åka hem till dig nu? Direkt? Ha sex resten av dagen?
/…/
Den här dikten är ett tydligt exempel på hur tid och rum sammanfaller i Silkebergs dikt, i såväl Hjärta, jägare som i tidigare diktsamlingar. I en intervju med David Zimmerman i Lyrikvännen (2024:2-3) får Silkeberg en fråga om de berättande dragen i hennes poesi. Hon invänder mot beskrivningen och svarar att poesin inte nödvändigtvis är berättande bara för att det finns en, eller flera, berättelser i den. Dikt förhåller sig till tid och rum på ett annat sätt. Den är ”en konstellation av klanger, heterogena och överraskande, som inbördes förstärker varandra och skapar mening och hänvändande energi. Intensiv och vibrerande.”
I Hjärta, jägare ställs aldrig begäret mot sorgen. Diktjaget uppslukas av sin passion men glömmer inte för ett ögonblick sin förlust. Den tomhet och tystnad som ”Midsommarnatt” skriver fram tycks inte tömma diktjaget eller hennes värld på mening, även om sorgen när som helst kan bryta in i dikten. Som här, i dikten ”Gul aura”:
Jag kom på grusvägen och såg Beate och bredde ut armarna och hon bredde ut sina och började gråta. Vi ökade inte takten. Solljuset silades och glittrade mellan de höga tallarna. Som harsyra; friskheten, det strömmande ljusgula sensommarljuset. Vi gick mot varandra med öppna armar, omfamnande tiden vi inte hade setts Fick den att krympa till ingenting, inget, inget avstånd, ingen tid alls, närmare närmare
/…/
I den berömda texten ”Sorg och melankoli” från 1915 gör Sigmund Freud skillnad på två olika sorters förluster. ”Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt”, skriver han. Freud noterade i sin praktik att den som led av melankoli – ett begrepp som är liktydigt med det vi i dag kallar för depression – undan för undan utsätts för ”en oerhörd jagutarmning”. Självkänslan töms, källan sinar. Melankolikern lever i sin egen öken. Sorgen kan däremot, förutsatt att man utför sitt sorgearbete och accepterar smärtan, så småningom bli en källa för skapande. Först förlorar man sitt intresse för världen och vänder sig inåt, mot allt det som man förknippar med den förlorade. Man ger sig hän åt minnen, känslor och tankar som hör till den man saknar. Det är den rörelsen inåt som ”Midsommarnatt” fångar på ett så förunderligt vis eftersom den samtidigt öppnar upp för det som kommer sen – när jaget återvänder till världen.
Sorgearbetet innebär att ”alla de minnen och förväntningar som varit libidinöst bundna till objektet aktualiseras och överladdas och med hänsyn till detta äger sedan libidons frigörelse från objektet rum”, skriver Freud. Alltså: all den psykiska energi som var knuten till den man älskade kan nu flyttas över till en annan människa eller till en annan aktivitet. Energin försvinner aldrig, den byter bara plats.
Silkeberg är inne på något liknande i sitt svar i Lyrikvännen när hon talar om hänvändande energi. I Hjärta, jägare visar dikt på dikt på den här rörelsen, från sorg till begär, från vänskap till kärlek, från tystnad till dikt. Jag tror inte att jag har läst en så uppriktig skildring av det här tillståndet av att vara mitt i omfördelningen, vara i sorgens hänvändande energiflöde.
Hur uttrycker man det tillståndet språkligt? Silkebergs dikt placerar sig på skiljetecknets plats, närmare bestämt kommatecknet mellan kärleken och döden. Så här låter det i ett prosalyriskt stycke i dikten ”Kobolt, blå”:
/…/
Har du varit här förr frågar hon. Jag svarar inte. Många gånger. Är sanningen.
Men det är för sent att säga den. Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden
känner den. I kroppen. I varje cell. Skillnaden mellan henne och hålet i universum
Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och
döden, jag kan vara, men inte teckna.
/…/
Kommatecknet i titelns Hjärta, jägare fungerar på samma sätt. Det skiljer och för samman den som jagas med den som jagar. Jägaren jagar sitt byte men inte bara för att lägga ner det, jakten är en njutning i sig. Kommatecknet ger utrymme för övergången mellan det ena och det andra tillståndet, för de rörelser som uppstår genom begäret och genom sorgen. Silkebergs dikt uttrycker ofta starka begär genom den sexuella åtrån, men de visar också hur mellanrummet är begärets förutsättning. Som i dikten ”Hjärta, byte” där den älskade beskrivs kroppsdel för kroppsdel, som vore helheten för överväldigande:
N a c k e n
En nacke
Det har börjat nu
De såg ut som vi
Hon såg ut som du
Jag kysste dina bröst
Din hals
Öronlob
Ah ah
Ja, du fattar
Det kommer att finnas bevis
/…/
Mellanrummet mellan bokstäverna i det första ordet, nacke, läser jag som en grafisk manifestation av allt det vi själva fyller på med när vi älskar, så att den älskade slår en ögla mellan vår fantasi och det den faktisk är. I dikten ställs den begärande blickens utvalda objekt ”N a c k e n” mot dess grundform, ”En nacke”, konkret, opersonlig, en kroppsdel bara. Får man syn på den så som den ser ut har den kanske inte särskilt mycket med begäret att göra. Denna åtskillnad kan tyckas oöverbrygglig, som en avgrund mellan oss.
Men när begärets rörelse är i gång, när energin flödar och den förälskade blicken börjar betrakta sitt kärleksobjekt från en beslöjad position utifrån, då blandas allt samman igen och nya mellanrum uppstår. Nya mellanrum att fylla. Att älska är att vara det kommatecknet mellan hjärta och byte.
________________________
Hjärta, jägare Marie Silkeberg Albert Bonniers, 2024
