Den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudahs diktsamling […] är oundvikligt knuten till den palestinska erfarenheten. Men trots sitt förtvivlade ärende blir den varken till simpel appell eller anklagelse. Det menar Erik Lindman Mata som i sin text söker bena ut poetens särpräglade och djupgående poetik.
[Lyssna till recensionen Klicka på pilen!]AV ERIK LINDMAN MATA
”Dikten känner inget slitage, den närs av det. Dess nu har inget slut.”
Claude Royet-Journod, Poesi som preposition
1.
Det avgörande är tiden. Det kan man tycka är en truism. Men i dag (i denna tid) är tiden, motsägelsefullt nog, sällan betraktad som någonting väsentligt, utan bara som en besvärande, oavhängig förutsättning. Den ses som abstrakt, tom, och linjär, när den i själva verket är högst konkret, fylld, motsägelsefull, rumslig, och pressande, närmast akut. Vi tänker på saker i tid, på det vi ska hinna med, men inte på tiden i sig. Till exempel: när man skriver om en bok. Varken tiden det tar att göra någonting – läsa eller skriva någonting – eller den faktiska stund och tid man skriver eller läser betraktas som konstitutiva för boken i fråga. Och ändå är det just utifrån frågan om tiden som någontings väsen kan förstås.
I den amerikansk-palestinske poeten och läkaren Fady Joudahs diktbok […] finns det ingenting viktigare än tiden. De här dikterna från hösten och vintern 2023 är skrivna utifrån ett slags sorgens djupt klingande tid.
Och den här recensionen är skriven i ett tillstånd som också är format av tiden, på ett annat sätt. Det är punkterat, snubblande, dumt. Det finns ju någonting absurt med det hela. Vad ska jag göra med de här dikterna, nu? Med en kort deadline (som alltid), en kalender som drar i mig (som alltid), en liten hjälplöshet jag ständigt motar bort (som alltid) och som jag mutar med olika resonemang (som alltid). Jag har bara ett svar (som alltid): att börja, att fortsätta.
2.
När Joudah talar om titeln på sin bok, […], betonar han att titeln står för en rörelse bort från tanken på en boks namn och mot, som han formulerar det, ”ett piktogram”. Titeln kastar på så sätt ljus på det outsägliga. I essän ”A Palestinian Meditation in a Time of Annihilation” konstaterar Joudah: ”Att genomleva erfarenheten av kollektiv död i realtid är dock, trots mina ord, outsägligt.”
Men just de här tecknen, det här piktogrammet, används också på ett specifikt sätt, nämligen vid markering av ordbortfall i längre citat. På sätt och vis kan man säga att de här skiljetecknen […] (alltså inte titeln) först och främst kännetecknar ett slags utelämnande, en perforering av den citerade texten, som syftar till att göra citatet begripligt, närmast funktionellt i det nya sammanhanget. Vad för slags text är det Joudah citerar genom att skriva […]? Ett svar är: Den text som är den palestinska erfarenheten i en tid då denna erfarenhet är omöjlig att yttra (eller omöjlig att höra).
Vad innebär det att inte kunna tala om någonting? Vad innebär det här ”språkets död”? I många fall är jag övertygad om att det är en bra sak att inte tala. Det pratas mycket. Men tystnaden är en annan om det är någonting som döljs på grund av den, om det är någonting som aktivt täcks över, förskjuts, förnekas. Då är det döda, tysta språket bara frånvaron av berättigat motstånd.
3.
Talar man om språket talar man naturligtvis också om översättningen. De två poeterna och översättarna Athena Farrokhzads och Johannes Anyurus efterord lånar namn från en av Joudahs rader: ”Du är inte min översättare”. Men trots den här underbara omplaceringen av Joudahs diktrad är […] egentligen inte dikt som skyr översättning – åtminstone inte på det sätt som viss modernistisk poesi har insisterat på att belysa det förment oöversättbara (tänk på T.S. Eliots Om poesi). I stället handlar Joudahs rad om mötet med en annan, frågan om vad som så att säga går att säga å en annans vägnar, även om man delar språk.
Den här problematiken är Farrokhzad och Anyuru mer än väl medvetna om. Den svenska översättningen är verkligt fin. Den lyckas nämligen framställa det lilla torgmöte den faktiskt är; man hör utan problem både Farrokhzads och Anyurus röst i mötet med den engelska texten. Oftast hörs även Joudahs.
Men ibland slås jag av att vissa lösningar i den svenska texten är just lösningar, och inte helt speglar originalets dikt. Exempel som ”Alla katastrofer är naturliga” är så klart rimliga kompromisser, om än inte helt friktionsfria (en ”natural disaster” är visserligen inte ”naturlig” på svenska, men däremot är ”katastrof” mer kongenialt i sammanhanget än ”disaster”).
Från min översättningsteoretiska och poetiska horisont är dock betoningen på saklig, lexikalisk översättning, på bekostnad av en rytmisk återgivning, ändå, då och då, lite sorglig. Den förefaller inte alltid helt nödvändig. Ta till exempel raden ”They house your voice in glass”. Borde den inte bli: ”De har din röst i glas”, eller kanske: ”Din röst har de i glas”? Men i stället har Farrokhzad och Anyuru valt det sakligare: ”De förvarar din röst i glas.”
Här och var finns det också lexikala skarvningar som jag reagerar på (”skyddsänglar” motsvarar inte ”better angels”; och är inte ”spärras in” en väl frikostig översättning av ”jarring”, även om dikten har haft en ”jar” i föregående rader?) – men i ärlighetens namn: Vad för slags läsning kan fastna här? Är det det här jag ska göra med de här dikterna, nu, i dag?
4.
Man kan inte alltid lita på de citat eller motton som inleder diktböcker (eller andra texter). Ibland fördunklar de mer än klargör. Det citat som inleder […] är dock en nyckel, i så mån att det ringar in flera aspekter som är avgörande för bokens dikter. ”Jag vill att min tid ska skänka mig det tiden inte kan skänka sig själv”, som inleder boken, är ett citat från den arabiska 900-tals poeten Al-Mutanabbi, och ger oss framför allt två saker: tiden och hoppet.
Frågan om tid är komplex i […]. Det första som slår en är att tiden hos Joudah handlar om vetskapen om och förberedelsen inför ett Efter. Det här är delvis ren empiri: Har man redan överlevt flera krig vet man att detta efterlängtade Efter kommer att komma. Och det diktjag som finns i Joudahs bok är ett jag som utan tvekan har bevittnat början och slutet på ett antal attacker, krig, och bombningar; genom historien har Nakban, katastrofen, dragits ut, blossat upp, förnekats, men aldrig försvunnit.
5.
Frågan om tiden och detta Efter handlar också om oron för att solidariteten ska visa sig vara övergående. Joudah formulerar det så här:
Vad för slags glömska, trötthet och leda kommer att drabba den amerikanska pro-palestinska rörelsen efter massakern? Kommer palestinierna åter att degraderas till sin tidigare plats i offentligheten, underställda en temporalitet upplyst av sionismens moral?
Å ena sidan alltså oron över att världen återigen ska vända sig bort från Palestina. Å andra sidan den plågsamma insikten om att man, vad som än händer efteråt, kommer att behöva genomlida och uthärda det som nu sker. Vad innebär det att överleva det våld som palestinier i dag, runtom i världen, bevittnar i videoklipp, berättelser, reportage, och bilder från Gaza och Västbanken? I det för traumat så särpräglade högkänsliga tillståndet – allt liksom både imploderar och öppnar upp sig – blir vetskapen om att även detta kommer att ha ett Efter outhärdlig. Det är omöjligt att se de lemlästade kropparna – och det är lika omöjligt att tänka sig att även detta kommer att ta slut, och kanske till och med snabbt glömmas bort av dem som i dag helhjärtat uttrycker sin solidaritet med de lidande.
Joudah skriver: ”Jag flyger fram till framtiden // för att hämta hem mitt ödelagda nu / som ett läsbart förflutet. För att se // det som inte är svårt att se / i en värld som inte –”. Vad innebär det att flyga fram till framtiden för att göra sig ett läsbart förflutet? För mig låter det som den nyligen bortgångna litteraturvetaren Fredric Jamesons tanke om utopin som en ”framtida arkeologi”; ett slags förfrämligande av nuet för att få syn på någonting i ens egen tid. Det kan kanske liknas vid en flaskpost. Texten, dikten skriver sig bort från det outhärdliga nuet, och skriver så att säga utan adressat. Flaskposten kommer att läsas av någon, det vet vi. Men vi vet inte av vem. Och dikten, när den är som mest dikt, är den text som oftast kommer att kunna återuppstå och blossa upp igen, och i flest händer. I viss mån är detta Joudahs hållning i […]; blicken måste vändas bort, den får inte erövras av imperiet (eller imperiets egen antiimperialism), utan måste skrivas med ryggen vänd mot hoppet.
Kanske är också flaskposten det Joudah talar om när han talar om miraklet; ”Miraklet tillhör alla”, heter det i […]. För återvändandet av de fördrivna, av historiens ”förlorare”, syftar i de här dikterna inte till att vända på maktförhållandet, att ge igen för oförrätterna. Miraklet är i stället ett hopp om att kärleken, när den väl släpps ut ur flaskan, ska sträckas ut till alla som bor mellan ”floden och havet”.
6.
Hoppet är inte enkelt. Mer än att vara ett positivistiskt hopp om möjligheten för dikten att överleva sig själv och återuppstå i ett annat sammanhang, så är […] en bok som är upptagen av implosionen av tiden, och den därur (!) sprungna möjligheten till överlevnad. Som i den första dikten i den fjärde sviten i […]:
/…/
Plötsligt slutade
tiden dröja.
[…]
Min sista dikt
skrevs många år innan
min sista stund var kommen.
Plötsligt gav
min röst
som alla trott saknade röst
eftersom den var statslös
röst åt
en värld av oljud.
/…/
Just för att den tidsliga, kausala kedjan osäkras – linjen klipps och faller ihop – uppstår helt plötsligt nya luckor och möjligheter.
Den här komplicerade, överlagrade och delvis rumsligt orienterade förståelsen av tid är inte någonting nytt hos Joudah. Det är inte enbart på grund av det pågående folkmordet som den här traumatiska, surrande tidsuppfattningen har blivit ett tema i hans diktning. I förordet till Joudahs debut skriver poeten Louise Glück att ”de berättelser som Fady Joudah skriver är berättelser från ett ’alldeles nyss’, men ett nyss som, plötsligt och genomgripande, har blivit ett sedan länge förflutet och fjärran nu”. I debutdikterna, liksom i den senaste boken, är kropparna alltid sådana som minns, som är märkta, och som finns på och förhåller sig till särskilda platser. De är visserligen ”från ett ’alldeles nyss’” men är ändå bärare av någonting annat, de får näring från andra, mycket djupgående rötter.
Platsen som […] utgår från – USA, 2023 – får mig att tänka på Göran Sonnevi. Specifikt på hans bok Språk;Verktyg; Eld. Det är frågan om avstånd som knyter Joudah och Sonnevi samman, och det är också avståndet som visar på deras skillnader. I Språk; Verktyg; Eld inleder Sonnevi så här:
Såg ett folk som leddes till slaktbänken
utan vapen hade folket ingen chans
/…/
för att sedan, i den andra delen av dikten, med titeln, ”till den folkliga enheten, 1976”, konstatera:
härifrån, på avstånd
Vad är det möjligt
att göra?
/…/
På sätt och vis kan man säga att Joudah innehar samma position som Sonnevi: betraktarens. Men skillnaden dem emellan är ändå dramatisk. Vem är det som betraktar? Detta är det avgörande; inte bara vad, utan vem. Att som palestinier i dag bevittna den ödeläggelse av Gaza som utförts med bomber från det land man själv arbetar och lever i, är, så klart, någonting annat än att som svensk ta del av den imperialistiska aggressionen i Vietnam under 70-talet. Det är plågsamt, men på radikalt och dramatiskt olika sätt. Därför skriver Joudah också:
Varje dag vaknar du till dödandet av ditt folk, deras språk
brutet i din mors mjölk.
Varje dag vaknar du till dödandet av mitt folk. Gör du det?
/…/
7.
[…] är inte dikt som först och främst för fram en anklagelse, eller som ens är intresserad av att avslöja, belysa eller rapportera. Boken är inte någon appell riktad till amerikaner eller svenskar. I stället uppvärderas vändningen bort mot någonting annat. Joudah skriver: ”Trädgård, jag väljer dig. / Du är tiden / jag vill spilla.” Här är det visserligen omöjligt att inte tänka på Candides blick bort från världen och mot trädgården. Men det viktigare är att ”blicken bort” är synonym med en förtätande rörelse hos dikten; handen som både dras genom det vardagligas vass och samtidigt blöter ned sig i stjärnhimlens djupa vatten.
Den här förtätningen är, över tid, en alltmer tilltagande tendens i Joudahs författarskap. Ställer man de på amerikanskt poetiskt manér tillrättalagda och närmast teatraliskt lyriska scenerna i debuten The Earth in the Attic, från 2008, mot 2013 års Tethered to Stars och […] ser man en poet som har rört sig bort från den enkla, putsade och lättuggade bilden och mot någonting mer sammansatt. I stället för poängen träder konstellationen in.
Hur ser det här ut? Låt oss jämföra början av dikten ”Along Came a Spider” från The Earth in the Attic med sida 24 i […]:
På morgonen i detta flyktingläger,
när det regnat likt foten
på ett svampmoln,
slår spindlar ut var helst ett nät kan fästas,
och världen blir ett vindsrum.
Vid lunch har näten smält, av solen eller svälten.
Och jag undrar: hur gick det egentligen
mellan profeten
och den heliga spindeln
som spunnit sitt nät
tätt över grottans öppning; kvick-
silver gömde honom? Det undrar jag
med blicken på en svart fläck svävande i azurblått.
/…/
och ställ det mot:
/…/
Ditt fosfor lodar mig in i märgen.
Jag vet precis hur det kunde gå så här långt. Hur?
Snarare än ord talar du i tystnader
som förstärker de vita rum
i vilka vitt inte är vatten.
Det luktar. Jag kan känna smaken. Vatten är liv,
mer liv än jord och sten.
/…/
De här senare raderna är en mycket tätare diktning än ”Along Came a Spider”. Ärendet är någonting helt annat.
Men skillnaden mellan […] och The Earth in the Attic är inte bara att den förra har fjärmat sig från den tillrättalagda amerikanska stilen, utan också att läsaren kan skönja ett slags reaktion på en ordlöshet. För även i de böcker som Joudah skriver mellan debuten och […] finns det någonting pratigt; anekdoter, scener och minnen som inte bara skrivs fram, utan också är de ankare vid vilka dikterna är fästade. De tidigare dikterna är liksom dikter som inte helt förhåller sig till tiden de omgärdas av eller till tiden det krävdes för att skriva dem.
Fröet till den här framväxande ordlösheten kan man dock skönja även tidigare. I Tethered to Stars kan man till exempel enkelt tolka det upprepade och mot en annan riktade ”Att du inget har att säga” från dikten ”The Holy Embraces the Holy” som ett slags föregripande av den tystnad som har krupit in i Joudahs diktande. Alltså: både en ordlöshet, ett omöjligt tillfälle att skriva, och svaret på detta, förtätningen och blicken mot något annat än de strukturer, det samhälle, de människor som oupphörligen för vidare och förvärrar lidandet.
8.
Jag tänker att ’blicken bort’ och förtätningen har två huvudsakliga grundvatten: 1) arvet av det ”sufi-estetiska” täta och opaka (framför allt från den palestinske poeten Mahmoud Darwish) och 2) insikten, från filosofen Theodor Adorno, om att den positiva utsagan alltid enkelt kan övertas av det rådande (imperiet, kapitalismen). Den här tudelningen är naturligtvis en förenkling. Men den tjänar sitt syfte. Låt oss ta dem i tur och ordning.
9.
Det första, Darwish: Det som Joudah har fått – tagit – från Darwish är inte enbart en önskan om den mystiska dikten. Lika mycket handlar det om ett uppvärderande av det alldagliga, vardagliga, talade språkets möte med dikten (någonting som då och då skyls över i den svenska översättningen, till exempel i ersättandet av ordet ”iPhone” med ”telefon”). Så skriver Joudah i förordet till en av sina översättningar av Darwish, med titeln If I Were Another, apropå den utveckling Darwish poesi genomgår, att målet är:
att belysa den samtida sufi-estetiska metoden som det väsentliga i poetisk kunskap, i skärningspunkten mellan förnuft och det sinnliga, mellan föreställning och det verkliga, mellan det verkliga och dess försvinnande vid den punkt då ’jag’ är utbytbart med (och inte skiljt från) den andra
Det handlar om mötet mellan och sammanflätandet av det levda och det diktade, mellan jaget och den andra, det enskilda och det kollektiva. I sin ”sena stil” återvänder alltså Darwish, enligt Joudah, till det här alldagliga talet och uppvärderar det på nytt. Detta gör dikten tät. Någonting liknande syns hos Joudah själv; teknikorden och de medicinska termerna står bredvid havet, drömmen, och längtan, och gör att dikten blir sammansatt.
Men ett viktigare arv från Darwish vad gäller tätheten är förhållandet till kärleken – och intimiteten. För att vara en diktbok skriven under så katastrofala och obönhörligt nedbrytande förhållanden så uppehåller sig […] förvånansvärt mycket kring älskandet, kroppen, och huden. Det här är ett eko (och alla ekon är kärleksfulla) av Darwish.
10.
I min läsning är intimiteten först och främst svaret på en fråga. Den frågan är: Hur ska man skriva om kriget? Enligt Bertolt Brecht finns det bara ett svar (som går att läsa i Peter Weiss monumentala bok Motståndets estetik): ”Att tala om kriget under kriget […] är möjligt bara om ärendet är att utröna dess orsaker.” Det avgörande är alltså, för Brecht, att belysa de bakomliggande orsakerna, inte bara att rapportera om fasorna. I Joudahs bok är svaret ett annat.
Brechts kritiska blick ligger visserligen nära de tankar som Joudah för fram som essäist. I sina essäer lyfter han ofta fram och avtäcker strukturella problem hos, till exempel, den amerikanska solidaritetsrörelsen. Men i sina dikter låter Joudah någonting annat träda i förgrunden. Det är den ömma och ömmande, efterlängtade och längtande kroppen som tar plats. Och kroppen avtäcker aldrig någonting.
11.
Det som sker med kroppen i Joudahs dikter är inget ovanligt; den älskades kropp laddas med mångfaldiga betydelser. Kärlek är trots allt kärlek till många ting samtidigt.
Poängen med den här intimiteten och parallelliteten (som man kan skönja i dikterna
”Ode till en lök”, ”Kolibri”, och ”Maqam för aprikos”) är alltså inte att kroppen enbart är en metafor för någonting annat. Den älskande kroppen är inte bara en ställföreträdare för en annan längtan. Tvärtom handlar till exempel dikten ”Maqam för aprikos” utan tvekan om faktisk kärlek, om de älskande kropparnas pjoller.
Men samtidigt med pjollret sätter dikten igång andra läsningar. Längtan efter kroppen är också längtan efter hemlandet; i ”Ode till en lök” står till exempel diktjaget och förkunnar sin kärlek inför ett ”karamelliserat berg, dränkt i olivolja” (en översättning som möjligen döljer likheten mellan engelskans caramel och Carmel). I ytterligare en dikt skrivs förhållandet mellan det ockuperade landet och kroppen ut i ett samtal med den ockuperande: ”Ska jag fördöma mig själv lite / så att du kan förlåta dig själv / i min kropp? Åh, som du älskar / min kropp, mitt hus.”
12.
Poängen är tätheten, som med all god dikt. Och i Joudahs diktning sätts kroppen i rörelse på minst två ytterligare sätt förutom som land och älskare, nämligen 1) som bärare av minne och kunskap, och 2) som grund för ömsesidighet. Dikten ”Dedikation” inleds med följande rader:
Till dem vars minne, fantasi och kroppar är mitt minne, min fantasi och min kropp. Från kollektivet till den som är föremål för samma angrepp, oavsett var på jorden vi befinner oss. ”Våra kroppar har olika sätt att veta, men våra kroppar vet.”
Här är det visserligen palestinierna, i all sin brokighet, som står i förgrunden; betoningen ligger både på orden ”olika sätt” och ordet ”veta”. Men tanken om kroppen som någonting mer än bara enkel materia – mer än en behållare, en konstruktion – återkommer genom hela […].
Och den här återkommande kroppen är på sätt och vis oundviklig. Ibland låter det i det offentliga samtalet som om påpekandet att människor behandlas olika på grund av sina kroppar är ett snävt och fördomsfullt raster som åläggs en annars neutral verklighet. Men uppmärksammandet av kroppen är inte det första draget i spelet. Det är ett svar. Att däremot insistera på kroppens betydelselöshet, i en tid då kroppen är en (av flera) avgörande aspekter för vilka möjligheter du har att leva ett fritt och värdigt liv, är att fördunkla det rådandes strukturer. Det är analogt med att insistera på försoning i en oförsonad värld.
13.
Det här betyder inte att uppmärksammandet av hur olika kroppar behandlas är oproblematiskt eller enkelt. (Och här kommer vi till slut fram till Adorno, det andra grundvattnet). Tvärtom – och detta menar jag är avgörande för hur Joudahs poesi förhåller sig till frågan om kropp – är det enbart indirekt, i ögonvrån – eller (som Tethered to Stars är en inte helt oblyg blinkning till) liksom i en konstellation – som kroppen kan behandlas. För att undvika att tas över av de krafter den var ämnad att motverka och avslöja får dikten inte gå rakt på sak. Man måste bygga upp sin text likt en serie punkter.
14.
Någonstans mellan dessa punkter kommer själva saken att synas. Går man däremot för bryskt fram riskerar man att missa det väsentliga, eller orsaka en motreaktion.
Det avgörande är tiden. Vad gör man med den här tiden som är ens tid? Hur står man ut med sin tid, och hur använder man den tid man har? Vad innebär det att vänta eller uthärda i en tid som denna? Joudahs svar är, delvis, att inte ge ett enkelt svar, att inte ge någonting som direkt kan vändas mot dem som redan lider.
15.
Så hur ser det här indirekta hanterandet av kroppen, tiden och lidandet ut hos Joudah? Jag har två exempel: 1) dikten ”Sandra Bland, Texas” från Tethered to Stars, och 2) Joudahs val av förlag. Det förra – dikten om den svarta kvinnan Sandra Bland som, efter att ha blivit gripen för en trafikförseelse, hittades död, hängd, i sin cell – är inte enbart en enkel solidaritetsförklaring mellan en förtryckt och en annan. Tvärtom insisterar Joudah, för att kunna närma sig, på skillnaderna dem emellan:
På motorvägen hem i går
dök du upp igen mittemot dit jag åkte,
så säg mig, var det
en cigarett som störde fångvaktaren så?
(Mig släppte de den gång jag blåste rök
i soldatens ansikte.) På bilderna
din sista revolt. Jag stod framför dig
mer än en gång, mer än kön
och hudfärg skilde oss, och varför
skulle du se läkare som fränder, Sandra Bland,
/…/
Det här är ett försök att både skriva in en önskan om solidaritet mellan utsatta, och omedelbart göra denna önskan komplex, att förskjuta samstämmigheten. Lite senare i dikten skriver Joudah: ”Vilket ’vi’ är det vi talar om?”. Hur kan vi tala om ett vi, när vi drabbas på så olika sätt? De här frågorna, och det här omständliga, är, tror jag, ett sätt att göra solidariteten uthållig.
Det andra exemplet på den indirekta, konstellationsartade hanteringen av kroppar hos Joudah är rent strukturellt. Det handlar om pengar och om litteraturbranschen (ett slags eko, kanske, av Joudahs eget konstaterande, apropå […]: ”’Hur ska titeln uttalas?’ eller ’Hur ska man hitta boken på nätet eller i en bokhandel?’ [är] frågor som har att göra med kapital, publik, kulturindustri.”) Exemplet handlar om Joudahs amerikanska förlag, Milkweed editions, som beskriver sig själva så här:
Milkweed Editions är verksamt i Bdé Óta Othúŋwe (Minneapolis) i Mní Sota Makhóčhe, det ursprungliga hemlandet för Dakotafolken. Bosatta här sedan urminnes tider betraktar Dakotafolken fortfarande Mní Sota Makhóčhe som sitt hem […]. På grund av att konsekvenserna av kolonisering, folkmord, och tvångsförflyttning fortsätter att påverka samhället är generationer av Dakotas fortfarande berövade sitt hemland.
Hör det här till texten eller går jag bortom mitt uppdrag som recensent? I någon mån måste jag kanske det. Dels eftersom Joudahs dikter i dag, i den här tiden, kommer att gå bortom sig själva (eller slitas ut i världen). Dels eftersom det här mötet med andra kroppar (och solidariteten alla förtryckta emellan, oavsett plats, religion, eller kropp) är avgörande för Joudahs diktning.
16.
Joudahs betraktelser från Darfur, som utgör stoffet för några av debutens dikter, har en annan svalhet – och är skrivna från en annan plats – än […]. Debuten visar på ett annat, mindre intrasslat och sårigt förhållande till solidariteten. Den senare boken har kommit att i högre grad insistera på ömsesidighet och beroende, inte minst över olika konfliktlinjer, till exempel den mellan solidaritetsrörelsen och palestinierna, eller den mellan förtryckare och förtryckt.
Och det här svårt för mig. Hur ska jag – som står bredvid och tolkar, som försöker fläka ut de här dikterna, och förklara dem – egentligen förhålla mig till det ”igenkännbara och oigenkännbara, det översättbara och det oöversättbara palestinska köttet” (som det heter i dikten ”Dedikation”)? Finns det något sätt att ta sig an detta utan att också göra skada, om än så liten?
Kanske handlar det, väsentligen, om kärlek. Det är kanske mystiskt, kanske banalt. Men miraklet måste, i sinom tid, och alltid, tillhöra oss alla.
17.
Nu måste jag avsluta den här texten. Det blir med två slut. Det första är ett citat från Joudahs förord till If I Were Another, apropå detta att miraklet tillhör oss alla. Det andra slutet är en hel dikt från Joudahs […], den för mig allra ömmaste dikten.
I båda dikterna skriver Darwish emot de oupphörliga brott som människan begår mot mänskligheten och mot jorden, med hopp om att de här brotten inte ska fortsätta upprepas. Darwish klamrar sig fast vid al-Andalus dröm (om samvaron och det ömsesidiga blomstrandet mellan främlingar och urinvånare), även om han ifrågasätter den här drömmens verklighet […]. ’Granada är min kropp’, sjunger han, ’Granada är mitt land. / Därifrån stammar jag.’ Det här ”härstammandet” ska inte förstås som om ”Araben” gör anspråk på fjärran länder och ett storslaget förflutet – en klichéartad kommentar. Det är i stället en väldig upplysning satt i verket emot ”utrensandet” av den andre; av hämnd eller av andra skäl, i det förflutna eller i framtiden. Den här upplysningen förkroppsligas i al-Andalus dröm, som inte kunde rädda sig själv från historiens fasor.
Och så, den allra ömmaste sidan:
Din lever brinner. Det är inte
för att du dricker
som din lever brinner.
Din själ är i din fiendes knytnäve
och han vägrar släppa ut den.
Djupt inne i fångenskapen vilar en törstig berghöna
i ditt hjärta. Då och då minns hon
en bäck, slår med vingarna, sparkar och klöser.
Ett fritt hjärta i ett inburat bröst är fritt.
__________________________________________
[…]
Fady Joudah
Norstedts, 2024
Översättning: Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru
Foto: ej namngiven
Översättningarna av utdragen ur The Earth in the Attic, Tethered to Stars,”A Palestinian Meditation in a Time of Annihilation”, och förordet till If I Were Another är gjorda av Erik Lindman Mata.
