Förälskelsens omvälvande kraft står i centrum i såväl Kajsa Sundins Hennes affär som Caroline Ringskog Ferrada Nolis Den förlorade sonen. ”Man kan som kvinnan i Sundins diktsvit bära på en diffus längtan eller som Ringskog Ferrada-Nolis diktjag säga sig ropa efter den. Bägge blir mirakulöst nog hörda”, skriver Sara Nyman.
AV SARA NYMAN
Kerstin Thorvall, den svenska litteraturens grand old lady när det kommer till dåliga mödrar, skriver en av de hetaste skildringarna samtidigt som hon uttrycker en oroväckande krass förståelse av förälskelse. I Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat avbryts Signes oförklarliga dödsångest på tåget från Paris till Stockholm av att ett gäng glada och berusade läkarstuderande dubbelbokats i samma kupé som hon. Upplivad av sällskapet och sinnesstämningens tvära skiftningar föreslår hon då det är dags att sova att de alla bäddar ner sig i en stor gemensam bädd på golvet – vilket resulterar i att hon, fullt påklädd, ligger där kropp mot kropp med den tystlåtne Jens. Närvaron är påtaglig då en hand söker en hand och det är omöjligt att sova. De stiger upp, äter frukost under tystnad, borstar bort smulor från den andras ärm, smeker en kind, vilar huvudet mot en villig axel innan Jens stiger av på sin station och Signe fortsätter resan hem till man och barn med sorgen över den dörr som öppnats och stängts.
Till Alberte skriver Signe inom parentes; ”(Det skulle dröja ännu några år innan jag hittade kopplingen mellan dödsångest och förälskelse. Att kättjan skulle visa sig vara det bästa motgiftet. Inget läkemedel utskrivet av doktorn kunde mäta sig med det.)” Till skillnad från Jens kliver inte dödsångesten av på en station i Danmark, den dras hon med hela livet. En likadan konstant blir dörren till berusningskammaren – den förblir på glänt.
Både Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Den förlorade sonen och Kajsa Sundins Hennes affär är diktsviter som, om än stilistiskt väldigt olika, tematiskt tangerar varandra, i rörelsen bort från en tillvaro mot en annan. I denna rörelse utgör förälskelsen i varierande utsträckning rollen som katalysator. Ringskog Ferrada-Noli sammanbinder förälskelsen med sorgearbete och existentiell kris, medan Sundin undviker att förankra förälskelsen eller sorgen över den, då den gått förlorad, i yttre omständigheter. Förälskelse – man kan som diktjaget i Sundins diktsvit bära på en diffus längtan eller som Ringskog Ferrada-Nolis diktjag säga sig ropa efter den. Bägge blir mirakulöst nog hörda.
Förälskelse mellan vuxna är ju en våldsam och hänsynslös kraft med kapacitet att ge livet en ny riktning – en riktning som sällan inbegriper barnen. Detta faktum blir tydligt i både Ringskog Ferrada-Nolis och Sundins diktsamlingar. Barnen är konstanter vilka bägges verk uppehåller sig kring – ser, tappar bort och återkommer till. De står utanför rörelsen, men måste på något vis hänga med då moderns tillvaro skiftar.
För den som läst Caroline Ringskog Ferrada-Nolis prosabok D e kroniskt från 2022 kommer diktjaget i diktsviten Den förlorade sonen att kännas mycket bekant. Också här är hon rasifierad på vita mediafester och i det vita radhusområde hon bor i som är både medelklass och vänster. Hon har en familj, make, två barn som skulle ha varit tre. I diktsvitens inledning föder hon ett dödfött barn. Hjärtljuden hörs inte längre. Hon vet att det är en pojke hon krystar ut i floder av svart slem. Då ingen människa kan ge honom varken hjärtljud eller skrik önskar hon att sjukhuspersonalen slänger ”apan” i sopkorgen. Själv vill hon bara ha sjukhusets pastelliga filtar och smärtlindring – ”skicka inga hjärtan jag vill ha morfin”, petidinet ”som Tove Ditlevsen blev torsk på” och benzo.
Jag får inte ta benzo för jag älskar benzo.
Den är en solfjäder över en soptipp!
Jag tog en nu.
Det är otroligt att även en överviktig kropp kan skaka. Leka flicka.
En psykkärring som visar läderhuden.
/…/
Tonen är kännspakt uppriktig, dråplig och skoningslös – hänsynslös mot sig själv. Ringskog Ferrada-Noli som är skicklig på att skriva fram alla de sorger, smärtpunkter och motsättningar som kan rymmas inom en och samma människa, låter i detta verk bägaren flöda över – smärtorna, såväl själsliga som fysiska, hålls inte längre inom radhuslägenhetens väggar. Genom sjukhusmiljöer, iakttagelser av radhuslägenhetens vanskötta trädgård och resor till och från dagis med lokaltrafik får läsaren följa med hur allting brister.
Efter förlossningen av det döda barnet aktualiseras tanken på att lämna familjen, ”Liksom kliva ur den. Den har alltid varit för fin för mig ändå.” Glädje är till för att delas, medan sorgen bärs. Sorg river upp andra sorger – och begär. Att ”kliva ur” sin familj framstår som ett alternativ då inget barn ska behöva bära de vuxnas sorger – men det är också en traditionellt gubbig förenkling av svårigheten att hitta in i ömsesidig intimitet. Likt en lidande manlig konstnärskliché är diktjaget oförmöget till närhet och sticker då livet blir svårt.
Jag minns att jag i en kurs i moralfilosofi förväntades förhålla mig till följande dilemma; En man lever med sin fru och sina barn. Han älskar dem, men känner att han bara förstör för dem – vad borde han göra? Dilemmat var en spinoff på filosofen Rush Rhees återberättande av ett tema han diskuterat med Ludwig Wittgenstein. Att det i originalversionen var cancerforskning som representerade lockelsen bort från frun eliminerades i föreläsarens försök att uppdatera exemplet till det verkliga livet.
Men det finns inget dilemma – den krisande i exemplet befinner sig redan annanstans. Det är det som är det tragiska. Det samma gäller för diktjaget i Den förlorade sonen. Och då gör det varken från eller till om subjektet är kvinna, rasifierad eller gubbfilosof. Diktjaget tar sin tillflykt till barer och fyllor, fantiserar om dödens befrielse – både för egen hand och av andras händer. Och så plötsligt infinner sig Kärleksdikt, en kort rad som drunknade i den första läsningens myller;
”Jag ropade på dig och du kom.”
Likheterna mellan smärtstillande läkemedel och den gudomligt sköna alkoholiserade yngling diktjaget förälskar sig i verkar lika uppenbara för såväl läsaren som för diktjaget själv. Både i erotiken och i sorgen uttrycks en totalitet – en rad som ”Mitt kön är mörkrött och fruktigt som fruktkött” kunde lika gärna vara inspirerad av en gammal herrtidning som av Höga Visan. Orden manar till andakt ”I den svarta jorden finns någon du älskar”.
Jag tänker inte sticka under stolen med att jag älskade D e kroniskt, Ringskog Ferrada Nolis roman, från förra året – det är en berättelse som får sin näring utifrån sin egen kontinuitet, livet fortsätter trots att verket har en sista sida. Ringskog Ferrada-Nolis förmåga att uppmärksamma just livets drastiska vändningar är utmärkande – i skildring av kaos förlitar hon sig på att en skruvad självförståelse kan samexistera med en klarsynthet. Detta grepp upprepas i Den förlorade sonen. Jag är oförmögen att se diktsviten som något annat än en fortsättning på den föregående romanen. Vardagen som följer i förälskelsens kölvatten brukar ofrånkomligt framstå som blekare, men det är inte bara förälskelsens närvaro som grusar romantikerns längtan efter ännu en fortsättning på den berättelse som påbörjades i D e kroniskt. Då döden och livet vällt ut i grälla färger aktualiseras också frågan om framtida perspektivskifte i författarskapet – är Ringskog Ferrada-Noli färdig med denna ömsom lidande, ömsom självupptagna, kvinna?
I likhet med i Den förlorade sonen kretsar berättelsen i Kajsa Sundins Hennes affär också delvis kring de avstånd både en förälskad mamma och en sörjande mamma upprättar mellan sig själv och sina barn. Där tar också likheterna slut. Det finns ingen bakomliggande tvåsamhetstillvaro som framkallar flyktbehov, inte heller tidigare sorger eller trauman framträder mellan raderna. Framträder gör dock en avskalad tillvaro berättad i tredjeperson – hon och barnen. Hon och han, som framträder som en älskare, i den affär där de inleder sin affär. Det är en ordlek jag verkligen uppskattar då den medför en känsla av alienation. Vem har en affär utan smussel och rött läppstift? I denna affär riktar sig otroheten mot barnen.
Som kulisser fungerar ett hus av vit betong, stranden, skogen – och så hennes affär. Denna avgränsning är effektfull och ger berättelsen ramar – och förstärker en känsla av instängdhet.
/…/
De kunde leva tillsammans.
De saknade något eller något ibland men kunde inte säga vem eller vad.
Saknade de ett mönster inom sig?
Eller en del av ett mönster och vilket?
De tittade och lyssnade.
/…/
Så beskrivs en mammas och hennes barns liv tillsammans innan hon inleder sin affär. Middagar tillreds och äts, kläder sorteras och barnen beger sig till och från skolan. I sig är det en tillvaro som kunde uppfattas som både harmonisk och meningsfull om det inte var för den av livsleda anfrätta tonen; hon och barnen ”behövde varandra som sömnen” och strofer som ”Ja, vad skulle hända härnäst? Alla skulle väl fortsätta leva.” Vardagen med barnen ges en brist som inte är lika självklar som tvåsamhetens ibland övertydliga våndor, och läsaren måste bemöda sig för att försöka se vad den handlar om.
I inledningen görs paralleller mellan förälskelsen och ”något som liknade en häst”. Då livets övriga trådar ligger dolda måste jag nöja mig med att det enda bakomliggande sår Sundin vill belysa måste vara moderns egna fantasier om tvåsamhet. Swept away. Head over heals. Otillfredsställelsen är en sträng som såväl populärkultur som frikyrkopredikanter spelar på – du saknar något i ditt liv, du kan bli uppfylld och hel. Som existentiell angelägenhet är det tunt, det vet de flesta. Ändå ertappar man sig själv i tvsoffan eller mitt i shoppingturen obegripligt stärkt av denna skitdröm.
Det är intressant och egensinnigt att Sundin i Hennes affär undviker de narrativ som ibland slentrianmässigt används för att förklara och tillrättalägga en moders irrfärder in i förälskelse och bort från barnen. Då hon sveps iväg är det inte fysiskt – det finns ingen risk för orosanmälningar, men ändå;
/…/
De lärde sig saker från poddar.
De lärde sig om samhällsplanering och geografins avgörande punkter.
Rädda våtmarkerna och trädgårdsodling.
De lärde sig om böcker, om stenar och om drömmarna som fött maskiner
och om sport.
Man klarade sig tillsammans och ensam på olika sätt, det lärde de sig.
De talade med varandra.
/…/
Att diktsviten nästan uteslutande har formen av en saga vittnar om att den på något plan kanske vill försonas och försöker vända sig till barnen genom att förklara den förälskelse och förlust som ett barn inte ska bepripa. Allt det som ett barn både kan se och lida av utan att dela moderns erfarenheter. Sundin tar till omskrivningar och omständlig symbolik. Vardagslunken blir bestick som ordnas och tappas bort. Den kärleksdrabbade kvinnokroppen representeras av affären som säljer ädelstenar och mineraler (och har lagret i en källare) och en trasig rock får symbolisera älskarens trasiga kärlek. I detta poetiska förtingligande av känslor som borde vara både svåra och svallande har även jag svårt att hitta fäste.
Förälskelse tenderar att förvändlas till ett sår, ett sår att söka sig till och riva upp gång på gång. Därför tror jag inte Thorvalls Signe är helt uppriktig när hon skriver till Alberte. Då det i henne har uppstått ett ständigt behov av förälskelsens dämpande effekter vittnar det både om ett försök att rekonstruera en svunnen tågkupé där dödsångesten överrumplats av livsglädjen och traumat att väcka den potentiella älskaren Jens till liv. Signe ”blev torsk” på förälskelser.
Då både Thorvall själv och hennes karaktärer dämpade sin dödsångest med frekventa rymningar från man och barn kan man tala om bekännelselitteratur. Bottennoteringen blir Svart resa (1987), i vilken en äldre kvinna finner en plats för sin sinnlighet och njuter av uppmärksamheten från svarta män ”i Afrika”. Det är både uppriktigt och blint rasistiskt då möjligheterna till livsinjektioner förändrats med tiden, livssituationen och åldern. Det kan väcka frågor om vad ett missbruk gör med omdömet, men då det finns uppenbara likheter mellan Thorvalls eget liv och huvudkaraktärens misstänkliggörs även verket i offentlighetens ljus.
I likhet med Thorvall finns det en uppriktighet och något plågat (ja, det är svårt att leva) hos Ringskog Ferrada-Nolis diktjag – något omättat som inte skyr att kännas vid det omättade, utan snarare både undersöker och vältrar sig i det. Eftersom Ringskog Ferrada-Noli i likhet med diktjaget själv genomgått en separation blir det därför begripligt att hon i offentligheten betonat att det i verkligheten inte fanns någon älskare. Det är lika begripligt att någon undrar. Den som skriver nära livet tvingas ständigt tampas med sin persona. För Sundin aktualiseras inte samma problematik – men då läsaren inte bara måste kämpa för att se, utan stundvis verkligen inte ser livet framträda mellan raderna, går något förlorat. Som en integritetssköld kring försöket att skildra något som kanske var stort och därför kanske var värt att skydda fungerar Hennes affär därför utmärkt.
_______________________
Hennes Affär
Kajsa Sundin
Norstedts, 2024
Den förlorade sonen
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Albert Bonniers Förlag, 2024
