Linus Gårdfeldts är tillbaka med en spritindränkt landsortsfresk där det värmländska idiomet åter står i centrum. Evelina Stenbeck har läst Brorsan, Krabban och Lädret och blir varse sitt eget skratt i läsakten.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen]Av Evelina Stenbeck
Märkligt nog tänkte jag aldrig på råttan i Linus Gårdfeldts förra diktsamling Den råttan från 2019 som en allegorisk figur. Det är först nu, efter att ha läst hans senaste diktverk Brorsan, Krabban och Lädret som jag kan se hur det avskydda lilla djuret förebådade en fullskalig retorisk vändning i hans poesi. Från vardagens leda och vämjelsens poetik, som Hanna Nordenhök så träffande kallade det i sin recension här på Örnen och kråkan, till något som närmast påminner om en medeltida ballad omskriven av Brecht.
Diktsamlingen Brorsan, Krabban och Lädret är uppdelad i åtta delar och utspelas någonstans i den svenska landsbygden i närheten av Vänern. Dikten sjungs fram av en för dikten central figur som kallas för Brorsan. Vid ett par tillfällen upplåter Brorsan sin röst åt andra figurer som kallas för Lädret, Krabban, Fyllot och Spöket. På medeltida vis förkroppsligar de var och en ett abstrakt begrepp: Lädret personifierar skaparkraften, Krabban festens upproriska väsen, Fyllot förgängligheten och Spöket ödmjukheten inför allt detta.
I den första delen, ”Brorsans intro”, introduceras vår bard. Brorsan är en helig dåre, en skälm som sjunger om ”Ett språk av skinn å ben / som burits / Genom allt detta brustna”. Här, i inledningen, sjunger han med en röst som är igenkänningsbar som nyktert lyrisk, om än med vissa föraningar om den (fylle)-sång som komma skall. Inte minst eftersom han berättar att världen är stadd i förändring. Han befinner sig på ”En plats av upplösning / Och förunderligt ljus”.
Inledningen skiljer sig från de andra delarna genom att vara mindre ordrik, ligga på en högre stilnivå och ge uttryck för en mer direkt formulerad metapoetik. Språket beskrivs här som ”en hud skalad / från djurets kött”. Det är materiellt, kroppsligt och mycket långt från elfenbenstornet. Det är som om skaparkraften har frigjorts när köttet skildes från sitt skinn och gavs en ny språklig form.
Efter den metapoetiska expositionen ökar tempot i de följande delarna markant, inte bara rytmiskt utan också innehållsmässigt. Nu börjar dikten fyllna till, och befolkas av vänner och närboende. De super och eldar:
Allting ska brinna, sa Brorsan och spruta Vätskan i virvlar på böset Å brinden den brann när spånet tog fyr I virvlarna där som flagorna yr Och det grottiga gräv som har gnagats Medan solljuset långsamt försvagats Kommer markägarn tungt över marken Det är en grej som ska lagas Men ur rundkylen plockas det fram Å kvällningen föll som ett lamm Å ur huvudet lossnar det lätt
Mitt på diktens gungande golv står Brorsan fast och stadig. Kaos och fylla och obegripliga beslut att flytta skit hit och dit hindrar inte honom från att stämma upp i sång. Nej tvärtom, det är här, i festens mittpunkt som han finner sångens källa. Nu släpper världen från sitt fäste, nu vänds den upp och ned och ut och in:
Ett ögonblick här Bland allt detta vackra Sa Brorsan och borra i tanken Spände ögat i natten och slet Ett sänke upp genom marken Och nu Och nu, sa Brorsan Detta glänsande nav som går av
Härifrån tar festens egen ordning fullkomligt över. I det omvändas logik blir språk och ande till kropp och sång. Det upphöjda profaneras och det vardagliga, fula och groteska blir dikt. I den tredje delen, ”Brorsan sjunger”, finns diktsvitens svarta pärla, fyllesången ”Nu så vill jag vara din krabba”. Jag citerar ett långt stycke ur dikten för att visa hur Gårdfeldt låter Krabban personifiera festens väsen genom dikten:
Genom kräkvattnet musslor och rester av räkjord Det är så jobbigt att bära dessa mörkröda hinkar Snälla sluta prata om soldränkta klippor Här i skymningstången är stanken förfärlig Simtagen ekar mellan sundet och krabbön Molnen hårdnar mot den rykande ytan Du flipprar med ett sjökort som det där fyllot har ritat Uppvridna måsansikten flaxar och faller Ett myller av fjädrar och näbbar i håret Vattnet liknar ett vätskefyllt sår Lederna knäcks och köttet blir synligt Det finaste köttet där längst in i klon Det är så stenigt längs den steniga stranden Och det händer ibland att armar böjs bakåt Ostronens skal är verkligen vassa Men innanför skalet är ömheten stark Krabbsåret bultar på insidan låret Lanternorna lyser på väg genom sundet Någon på båten sjunger om räkor Han träffas av stenar och faller i vattnet
Att använda sig av skaldjur som primär motivkrets är både komiskt och suggestivt. Ord som ”räkjord”, ”krabbön” och ”krabbsår” väcker djupa känslor av obehag inom mig, samtidigt som jag blir full i skratt. Submarin regression kallade Ingemar Algulin det när poeten dök ner under havsytan för att hämta sina bilder i Den Orfiska reträtten om svensk fyrtiotalslyrik.
Nog är han på reträtt, Gårdfeldts orfiske Brorsa, han har dragit sig så långt tillbaka i sitt skal att han vänt ut och in på sig själv. Allt är ur led där festens logik råder.Tiden är upphävd: ”Spår av dygn / Som vridits ur sina fästen”. Inte heller platsen är sig lik:
/…/
Det är nåt med platsen
Som stiger och vrider
Allting till speglar och fönster
Den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin skrev i boken Rabelais och skrattets historia om hur folkkulturens skratt, uttryckt i karnevalsformer som riter och skådespel, vänder upp och ned på rådande ordning. Som litterär figur gestaltar festen en reva i normaliteten – en reva som förstås är helt nödvändig för att upprätthålla samma normalitet och makt som den tillfälligt upphäver.
Jag skrattar åt att Gårdfeldt i ”Krabbans låt” låter skicka poeten över bord – den som sjunger om räkor träffas av en sten och faller i vattnet – men skrattet är alltid ambivalent. För var i består den normalitet som Gårdfeldt överger? Jag vet inte, men jag uppfattar den här diktsamlingens ärende som en uppmaning att ställa sig frågan om diktens normer. Vad förväntar jag mig av diktjaget? Förväntar jag mig meningsskapande tystnad i ordkarg dikt eller musikalisk lek med rim och rytm? Förväntar jag mig överensstämmelse mellan form och innehåll?
Gårdfeldts dikt visar hur festens upp-och-ned-vända värld, där skrattet, grotesken och överdriften för en kort och avgränsad tid blottlägger våra föreställningar om dikt och diktare i dag, också kan sägas ge uttryck för en livshållning. För när dikten fungerar som bäst påminner metoden om Brechts främmandegöringseffekt. Genom att peka på dikten som just dikt med hjälp av ”låtar”, rim, dialektala inslag och allegoriska figurer som Lädret, Krabban, Fyllot och Spöket tvingas jag som läsare att upprätta en kritisk distans till det jag läser. Jag ska helt enkelt inte sitta passivt bakåtlutad och låta dikten göra hela jobbet. Det är jag, som läsare, som med mitt skratt ”förnekar och bekräftar, begraver och pånyttföder på samma gång”, som Bachtin skriver.
Skrattet är en glänta som öppnas i mötet mellan dikten och läsaren. Där finner jag ett rum som tillåter mig njuta av diktens lekfullhet, dess musikaliska kvaliteter och dess upprorsanda. Genom skrattets främmandegörande kraft kan också jag öppna mig för festens mer existentiella dimensioner. Då blir festens alla profana delar ett led i förberedelserna för en ritual som renar och möjliggör pånyttfödelse. Gårdfeldt skriver:
Och nattsänket går genom bygden Satelliter och stjärnor som blinkar Allting är upplöst, allting är rent I smutsen som sköljer allt rent
Vad är det dikten renar oss från? Jag tror att vi ska lyssna efter svaret i Lädrets och Spökets låtar som besjunger förgänglighet, förändring och frammanande av skaparkraften. Lädret sjunger:
/…/ Lyssna nu när lädret lossnar Språket är ett splittrat djur Lossnar lätt från lädertungan Ganska sexigt eller hur /…/
Och Spöket svarar med ett mystiskt, metapoetiskt memento mori:
/…/ Visst kan vattnet flöda fritt ur källan Men i källaren finns spöket kvar Vrider med sin spökhand kranen Tills inget flödar utanför
Pendelrörelsen mellan form och innehåll stannar aldrig upp. Efter en stunds kontemplation på verandan får Brorsan visioner om Lascaux-grottornas målningar. Över trädtopparna hörs festens larm som en både lockande och hotfull möjlighet om något annat, något obestämbart och kanske djupt ursprungligt.
I dagsljuset låg allting upplyst Allt var kantstött men flöt som en sång Med stukad rytmik Ett slags utspridd musik Som pulserade fram över nejden
___________________ Brorsan, Krabban och Lädret Linus Gårdfeldt Albert Bonniers förlag, 2024 Fotograf: Märta Thisner
