I Maria Bodins debutsamling Kristinafragment fogas drottning Kristinas kvarlevor samman, fragment efter fragment i ett slags sökande som till del handlar om den mytomspunna monarken, men också om den beskådande bakom glaset. Magnus Williams Olsson möter en genomarbetad och egensinnig diktsamling om identitet och skillnad som lockar till medtänkande.
[Lyssna till recensionen. Klicka på pilen!AV MAGNUS WILLIAM-OLSSON
Få klassiska svenska författare ter sig idag lika ljuvligt otidsenliga som drottning Kristina. Hon avböjer radikalt de kommunikativa påbud som vår tid självklart ålägger författare. Inte genom att skriva svårbegripligt utan genom att vara otillgänglig. Dunkel? Inte alls. Men ouppnåelig, upphöjd.
Kristina är läsbar inte trots, utan i kraft av denna skillnad. Hon talar till oss bortom identifikationen. Sin egen oförliknelighet tar hon för given och sätter aldrig ifråga. Det finns över huvud taget inget skrytsamt i hennes texter, tvärt om. Men den som för ordet i dem är självklart exceptionell.
Kanske är det ett av skälen till att hennes liv lockat så många författare och dramatiker till ambitiösa men nästan alltid misslyckade gestaltningar.
Maria Bodin, som i höst debuterar med den mycket övertygande diktsamlingen Kristinafragment, försöker emellertid varken förstå eller ens framställa Kristina. Hon använder henne, tvärt om, för att poetiskt undersöka identitet och skillnad. De fragment titeln syftar på härrör heller inte ur Kristinas texter. Den refererar till de femtiotre textil- och hårfragment från hennes grav i Rom som finns i Livrustkammarens ägo.
Redan här visar Maria Bodin sin särart. Den historicitet hennes diktning så påtagligt trevar efter och prövar är materialistisk. Den står i relation till sakerna själva, snarare än till idéerna om dem.
Bokens urscen framställer ett jag som betraktar något bakom ett glas och som därvid såväl är sedd av den implicita betraktaren, författaren och läsaren som av sig själv i glasets spegling. Det är ett redan i utgånspunkten komplext motiv som därtill vecklas in snarare än ut i boken. En av dikterna som gestaltar det, lyder i sin helhet:
I skyltfönstret – en skyltdocka
i glaskista, som en prinsessa.
Svart spets avdelar den blanka huden
som ståltråd ett ägg.
Jag står utanför i täckjacka
en stubbig skugga,
en kanin upphittad i gräset
avbiten på hälften.
Man har tecknat mig utan att se på pappret
utan att släppa blicken från henne.
Dikten återger alltså en teckning vars fokus är skyltdockan, men där jagets överkropp finns med, slarvigt avbildad men igenkännlig. Liknelsen med hur ståltråd skär ett kokt ägg och metaforen med den avbitna kaninen är viktig. Igenkännandets ”det samma”, idem, är aldrig helt, alltid kluvet. Jag kommer att tänka på en annan av 1600-talet stora kvinnliga författare, Sor Juana Inés de la Cruz, och hennes kritik av identiteten, när hon i sonettform kommenterar ett porträtt av sig själv:
Det du här ser, en färgglad villa är
där konsten prålat med sin färdighet
och falskt summerat färgers värdighet
till skicklig sinnesvilla, en chimär;
denna bild, i vilken smicker provat på
att tidens obönhörlighet beveka,
att årens fasansfulla gång förneka
och triumfera över glömskan spår:
en omsorgs tomma konstgrepp är den
en blomma, tunn och späd i vinden
ett lönlöst värn mot ödet tiden
den är begär, men skröpligt, blint, ett
tarvligt flit, och se – för skärpta sinnen:
ett kadaver, stoft, en skugga, intet.
[min övers.]
Det är inte i likheten, utan i skillnaderna mellan jag och framställningen av mig som man – möjligen – kan känna igen sig. Den tanken ältas och prövas från olika vinklar också i Maria Bodins bok.
Främst är det till könets och dödens skillnader hon vänder sig, men också till de mellan inre och yttre, mellan innehåll och form. Allt tänkande kring identitet rör sig förstås mellan det samma och det andra, mellan idem och alter. Men i enlighet med sin materialism vänder sig Bodin i dikterna mot skillnaden som sådan, som gräns, barriär. Och i synnerhet är det genomsläppligheten, läckaget, som intresserar henne. Följaktligen är huden, öppningen, glaset, centrala element i boken. Men också bilden. Inte egentligen i egenskap av efter- eller avbildning, utan som förmedlare mellan verkligheter.
Därför förvånar det inte att just den kristna bilden, och i synnerhet ikonen, står i centrum för Maria Bodins poetik. Ikoner syftar ju inte främst till att framställa det de beskriver, utan till att sätta betraktaren i förbindelse med undret och det heliga. Det taktila poängteras framför det cerebrala. Läsakten består inte sällan rent av i att kyssa bilden, så som sker var dag i ortodoxa kyrkor. Bakom detta beteende, denna religiösa estetik, ligger den skillnad mellan dyrkan och vördnad som Johannes av Damaskus teoretiserade redan på 700-talet: Den som dyrkar bilder, förtingligar, och sluter dem därmed. Men för den som förmår vända sig till bilden i vördnad, öppnar den sig och blir ”liksom levande”.
Jag tänker mig att Maria Bodin syftar till något liknande när hon vänder sig mot gravfragmenten, snarare än till maximerna eller breven för att liksom sträcka sig genom historien och träda i förbindelse med Kristina.
En annan av bokens dikter, ”Jairos dotter” lyder:
Över dig gudomligheten
som en hand på pannan
fem tjocka, veckade strålar.
Att till och med det heliga
du tilldelats är kött.
Din herre står med ansiktet ur bild
som en annan betraktare
genom det smutsiga fönstret,
det här rökelsestrimmade rummet.
Du blev ingen Lasaros – som om namnet
gled ur handen när du lyftes ur döden –
du var dotter när du föddes, som dotter dog du,
trefaldigt när du föddes på nytt
av den evige sonen,
som om dubbelnaturen vore enklare att fatta
när det gäller gud och människa.
Talita, koum! (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!)
(det betyder: undret är i språket jämte könet)
Dikten återger en bild, kanske en ikon, som i sin tur avbildar ett skeende i Markus 5:2. En flicka uppväcks från döden. Till skillnad från Lasaros, som också grundligt omskrivs i Bodins bok, namnges flickan inte annat än som sin fars dotter. I gengäld lockar hon fram Jesus direkta tal – ett av mycket få ställen i evangelierna där hans egna ord skrivs ut, de ord vilka hans läppar, stämband och tunga faktiskt formade, på arameiska. ”Talita koum!” Läs orden högt. Ta dem i munnen. Det är nästan som att få en kyss av Kristus!
Att Jesusgestalten spelar en viktig roll i boken beror, tror jag, inte så mycket på att tron intresserar Bodin, som på gestaltens paradoxala och icke-identiska väsen – sann gud, sann människa. Flera sådana gestalter ryms på bokens knappt sextio sidor. En annan är den beryktade massmördaren Richard Speck, kring vilken en svärm av rykten om könsförblanding surrar.
Könets skillnad, den materiella, till exempel mellan att ha och att röra vid en penis eller en vagina är för alla som vågar närma sig den en uppenbarad gåta. Den gåtan glöder stilla tvärs igenom hela Bodins vackra bok.
Men könet är ju också socialt och identifierande. Det är kanske framförallt av det skälet som Maria Bodin vänt sig just till drottning Kristina. Så som självklart exceptionell inkluderar knappast Kristina sig själv när hon tänker över kvinnan. Ta till exempel den berömda maxim som lyder: ”Att se alla dessa inspärrade unga kvinnor, som är sina egna övervakare och nödens martyrer snarare än dygdens, det är att se ett nödens underverk.” [övers. Horace Engdahl] Här, som annars, talar hon med självklarhet om ett kön hon själv inte tillhör. Men vilket kön tillhör då Kristina?
I en av dikterna som hänför sig direkt till Livrustkammarens samling av reliker skriver poeten:
Udda, jämna siffror, stickor
Två kön: grammatiskt och semantiskt
Två grupper av substantiv: levande och ickelevande
Liket räknat till det levande
Hårlocken till kategorin som rymmer päls och animalier
Dikten svarar genom att erbjuda en annan utgångspunkt för frågan.
Jag befinner mig då och i situationen att jag ska tala om den ”nya svenska poesin” inför en publik som bara har en vag aning om Sverige som något kallt och kanske jämlikt uppe i ena hörnet av Europa och som i bästa fall har hört talas om Tomas Tranströmer eller Edith Södergran. När så skett under det senaste decenniet har jag tryggt kunnat referera till det de flesta poesipubliker har lite koll på i vår tids globala och sorgligt ensartade poesikritiska diskurs, USA.: I början av 10-talet slog alt.lit.poesin igenom i Sverige med förebilder som Tao Lin, Steve Roggenbuck och Ariana Reines. Nästan samtidigt kom en våg av narrativa, ofta vittneslitterära, dikter med ett tydligt ärende. Den närdes av översättningar av moderna klassiker som Audre Lord och Adrienne Rich, men också av nutida poeter som Ocean Voung. Båda rörelserna fann originella uttolkare och utvecklades i egensinniga riktningar på svensk grund. Har de något gemensamt? Ja, de försköt båda den poetiska händelsen i riktning mot utsägelsen. Budskapet, gesten, poeten fick större vikt på bekostnad av uttolkningen, läsakten och läsaren.
Det är förstås att dra på tok för stora växlar på en knappt sextio sidor lång debutdiktsamling. Men klart är att Maria Bodins Kristinafragment inte får plats i det grovt generaliserade schemat ovan. Boken har ett kunskapsteoretiskt anspråk som gör läsaren till medtänkare snarare än mottagare.
Kristinafragment slutar med en innerlig kärleksdikt. Jag läser den som riktad till den andre i mig själv. Men den inbjuder också läsaren till att pröva såväl jagets som duets plats i den oförsonliga dans kring skillnaden som klyver och för sanningens skull måste klyva varje försök till idem och varje alter, i ett ambi – på en gång ”både och” och ”antingen eller”.
/…/
Och när jag älskar dig finner jag mig själv
bli mera kön, bli rundare om magen, låren
(delvis för att du lagar så pass mycket smörsås)
– du vet, det händer inte män,
och inte heller djur – ni blir bara större,
större män, hundar, uttrar, capybaras
utan att bli extrema, ni slipper
stå i svindeln av er ytterlighet, perversion,
och explodera i det tyngdlösa.
Varför berättar jag det här för dig?
Jag älskar dig. Du är mitt symeonska ljus och död
mitt språk och Kaspar Hauser-kön.
_______________________
Kristinafragment
Maria Bodin
20TAL Bok, 2024
