Eva Stina Byggmästars Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken är dikt som sträcker sig efter den vilda natur som ruvar utanför den konforma samhällskroppen. Roberg slås av poetens lyriska schwung och höga lägsta nivå, men förvånas av den oväntat lite buttra tonen.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV SOFIA ROBERG
Under några år levde jag tillsammans med en vallhund. Han kom från Irland och hade blivit övergiven, jag bodde i en liten etta i Stockholm och kände mig också övergiven. Jag ville spegla mig i en annan varelse, men helst inte en människa. Så jag adopterade en hund. Det gick inte så bra. Den första tiden var visserligen ljuvlig, men så småningom började han bita människor som kom för nära och trots att jag gick till hundpsykologer och tränare och la all min tid på att stimulera den lilla besten så slutade han inte avsky andra människor, eller mopeder för den delen. Jag köpte en bil och åkte ut i skogen, vandrade och tältade, låg vaken och lyssnade på vildsvinen som bökade utanför den tunna duken när vi tvingats ta tillflykt till ett kalhygge då rastplatsen tagits över av mopedåkande ungdomar. Den hunden lärde mig mycket om instinkter. Och kanske något om speglar. För egentligen var det väl jag som ville fly civilisationen, men inte riktigt vågade stå för det. Hundar är praktiska på det sättet, man kan skylla på dem.
Jag tänker mycket på den perioden i mitt liv när jag läser Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling, Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken. Här fungerar hunden som en portalfigur mellan det tämjda och det vilda, en möjlig spegel för diktjaget som – typiskt för Byggmästar – vantrivs i civilisationen. En av samlingens fyra sviter utspelar sig i Australien och inleds med raderna: ”Tidigare hade jag en hund / en australian shepherd / som hette Boo / / men hennes vallhundsinstinkt / var alltför stark för staden”. De flyttar ut i bushen och uppgår i en omgivning av vilda djur och vidsträckt himmel. Det dunsar och piper i mörkret utanför husvagnen. Bushen blir i Byggmästars gestaltning hemlighetsfull, genomsyrad av myter, och som en negation av staden: ”här finns / inga irriterande telefoner”, heter det, och inte heller pengar, kaféer eller souvenirbutiker: ”det är bara jag och hunden – / bara hunden och jag”.
Inte för att Byggmästar egentligen behöver en hund att skylla på för att uppsöka det vilda och ociviliserade. Ingen annan svenskspråkig poet intar med en sådan självklarhet det naturlyriska fältet utan att skämmas; både det ljusgrönt pastorala och det mörkgrönt vilda klär hennes diktarpersona. I bortåt trettio diktsamlingar har hon sedan 1980-talet utstakat sig ett alldeles eget territorium i den svenskspråkiga poesin – en plats befolkad av djur, naturväsen, mytologiska varelser, kärleksobjekt och kufiska naturlyriker iklädda nävertofflor eller vandrarkängor.
”Får man verkligen skriva så här”, utbrast jag första gången jag läste Byggmästar. När andra poeter började skriva en klimat- och formmedveten ekopoesi med tungan rätt i mun, ofta kritisk mot naturbegreppet och den pastorala traditionen, fortsatte bara den finlandssvenska poeten göra vad hon gjort i årtionden: dikta en civilisationskritik helt befriad från ressentiment, en affirmativ och glädjefull kärlek till floran, faunan, kvinnor och språket. För Byggmästar låter sällan den där vantrivseln i civilisationen ta över dikten, istället rör hon sig mot det hon älskar. ”Byggmästar står på egen hand för det samlade jublet i svensk poesi”, som Athena Farrokhzad så träffande skrev i en recension. Byggmästar räds inte klichéerna utan utnyttjar dem och driver dem rakt in i kaklet. Hon är den enda som i en dikt kan skriva att skogslivet är en ”vitamininjektion” och få det att låta sant.
Med det sagt så är Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken mer nedtonad och sober i sitt poetiska uttryck än exempelvis Vill du kyssa en rebell? som kom häromåret. I detta vansinnigt produktiva författarskap (de senaste åren har Byggmästar i snitt gett ut 1,5 diktsamling om året) ryms även en mer kontemplerande linje som tar överhanden i denna diktsamling. Därmed blir stilen mer korthuggen, och de annars så vanliga utropstecknen lyser med sin frånvaro. Den dikotomi mellan stad och land som i många av hennes diktsamlingar tycks övervuxen av lager av mossa – inte riktigt synlig, och inte heller relevant när diktjaget och -duet är lika mycket natur som omgivningen – kommer här fram i ljuset. Den nya diktsamlingen kretsar kring två sammanvävda teman: dels relationen till hundar och den avoghet mot civilisationen som de representerar, dels tiden. Byggmästar frammanar en klangbotten i den klassiska grekiska filosofin: Diogenes, cynikern (från grekiskans ord för hund-lik) som vägrade uppföra sig enligt seder och bruk, samt Herakleitos som är mest känd för sina reflektioner kring tid och förändring. Det där om att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, ni vet.
I samlingens första svit, ”Ankomsttid noll”, säger en naturlyriker till diktjaget att hon skriver för att glömma den ”kronologiska fixeringen”. Skrivandet blir alltså också en metod för att avsäga sig modernitetens – och den patriarkala ordningens – struktur för att istället närma sig en mer queer, ickelinjär temporalitet. I den ovan nämnda sviten som utspelar sig i Australien sker ett skifte från den inledande diktens imperfekt – ett återberättande av en tid som varit – till ett presens, en närvaro som sedan breder ut sig i sviten. Här refererar Byggmästar också till drömtiden, ett namn för en mytologisk tid i den aboriginska tron. Där existerar inte tiden som en rak linje utan i en vertikal relation till nuet.
Denna kritik av det moderna tidsbegreppet och framstegstron går igen på många ställen i diktsamlingen. Sviten ”Tiden och hjärtat går sällan i takt” inleds med hunden som samhällets negation, och först av allt är det tiden som vänds ryggen, eller svansen:
Hund har ingen väckarklocka
hund svarar inte i telefon
hund lyssnar inte på radio
hund har ingen almanacka
hund har inget bankkonto
hund läser inga böcker
hund läser inga brev
hund går inte i kyrkan
hund går inte på bio
hund går i skogen
hund går på fjället
hund vandrar över
den frusna slätten
jag vill bli mera
som hund
Den lakoniska tonen, kombinerad med upprepningens form, är typisk för samlingen. Att ”hund” står i singularis utan pronomen signalerar att det inte rör sig – åtminstone inte endast – om en specifik hund, men kanske inte heller hunden som art – jag känner trots allt en och annan hund som skulle ogilla att gå över fjäll och frusna slätter. Det är hundar som min och hennes vallhund som åkallas, de som fortfarande har instinkterna i behåll. De som inte riktigt är vargar men inte heller riktigt kultiverade. De som vägrar anpassa sig till människans tid och platser. Det finns en – i mina ögon lite tröttsam – tendens här att idealisera hunden, stoiskt samlad fungerar den som diktjagets zenmästare. Men också, mer prosaiskt, som ”bodyguard” och ”personal trainer”.
Typiskt för Byggmästar sker i dikten också överskridanden mellan det mänskliga och det mer-än-mänskliga. Skogen är ett omklädningsrum där diktjaget ”byter till duvhökens / pojkaktiga skrik och hermelinens / drömska vithet”. Evolutionen blir ett annat sätt för Byggmästar att ifrågasätta våra föreställningar om tid; den tas som intäkt på att vi bär andra livsformer inom oss, evolutionen förstådd som en överlagring snarare än en pil mot framtiden. Hon skriver om en ”evolutionens tidsficka” i vilken dagdrömmare dröjer sig kvar. I en expanderad metafor blir dagdrömmare salamandrar och lungfiskar, och
/.../
i dagdrömmarens sällskap
är det som att gå och fiska –
man känner något stort
röra sig
under ytan
Jag kommer att tänka på en annan filosof som reflekterat över både tid och evolution: fransmannen Henri Bergson, som förstår intuitionen som människans sätt att återvända till den kreativa impuls som är grundläggande för allt liv. Intuitionen förbinder intellekt och instinkt; den verkar genom sympati. Intuitionen kan, till skillnad från intellektet, säga oss något om livet självt, eftersom det präglas av kontinuitet och sammanbundenhet till skillnad från intellektets analytiska sönderdelande. Det är, skulle man kunna säga, denna intuitionens kraft som är det verkande medlet i all betydande konst. I dikten för handen blir det en fråga om yta och djup, att känna sig fram till lager av tillvaron som aldrig riktigt försvinner i denna livets långsamma utveckling från lungfisk till människa, men som riskerar att glömmas bort. Att vara dagdrömmare är, om inte likställt med, så en förutsättning för att vara konstnär.
I Hundarna sover i mitt hjärta tenderar dock Byggmästar att fastna i grubblerier och då kan poesin plötsligt kännas platt. I en dikt som börjar som en kritisk parafras på Descartes berömda maxim om existensen – ”Jag snörvlar och snyter mig / alltså finns jag” – frågar sig diktjaget om inte vår ”så kallade utveckling / gått för långt då vi kan stava till / ord som massförstörelsevapen”. Denna teknologikritiska tanke har uttryckts betydligt mer elegant av andra poeter. Här blir det lite väl plakatpolitiskt, och dikten förlorar sitt schvung. Men på nästa sida är jag med på noterna igen, när diktjaget ser sig själv i badrumsspegeln ”en kylig morgon / i februari” och upptäckte att hennes
/.../ filosofskägg
hade vuxit en halv
meter under natten
fullt tillräckligt
för att jag med
lite god tur äntligen
skulle kunna fastna
med det i brevlådan
Där kommer humorn och det liksom lite gulliga anslaget och räddar situationen. Vem blir inte lite cynisk (hund-lik!) i februari, när solen knappt träffat ens ansikte på månader och våren ännu känns långt borta. Eremit-draget, som egentligen inte är nytt för Byggmästars poetiska universum, får i denna diktsamling bre ut sig när åtrån till ett du har bytts ut mot ett kompanjonskap med hundar.
Jag får erkänna att jag i Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken saknar den energi som är unik för Byggmästars affirmativa kärleks- och naturlyrik. Det här är inte en av hennes starkaste och mest minnesvärda diktsamlingar. Men det säger lika mycket om den höga kvaliteten på hennes författarskap i stort som om denna diktsamling. Och även om hon här satt på sig filosofskägg och tagit sig en något mer butter ton än vanligt, är det till sist ändå det poetiska språkets inneboende glädje som lyser igenom:
Poeten är
adjektivens skrothandlare
en inbiten outsider som gått
vilse i naturlyrikens skräpmarker
och verbens allt glesare glesbygd
poeten är prepositionernas
hippolog och hästhandlare
pegasens butler och passopp
språkets sjuksköterska
sopåkare och
begravningsentreprenör
Byggmästars tro på samhällets framsteg är minimal, men hennes tro på poesin är desto större: genom det kondenserade språket och metaforernas språng får man syn på andra sätt att tänka än de linjära, analytiska. Plötsligt står minnet av en annan tid framför en som om man vore där: i Australien, i den nordskånska skogen, med en vallhund som med sin intensiva närvaro ifrågasätter människans så kallade framsteg.
_______________________________
Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken
Eva-Stina Byggmästar
Schildt & Söderströms, 2025
