Det sköra och förgängliga i tillvaron står åter i centrum i Kåta blommor, Axel Winqvists tredje och senaste diktsamling. Sofia Roberg läser en poet vars depressiva utblick färgar av sig på verket som helhet. ”Jag ställer mig frågan om det helt enkelt är ett grepp från Winqvists sida, att han skriver medvetet halvdålig dikt för att understryka den förfallstematik som genomsyrar samlingen”, skriver hon.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV SOFIA ROBERG
OBS! PGA TEKNISKA KOMPLIKATIONER PUBLICERADES UNDER ONSDAGEN EN OFULLSTÄNDIG VERSION AV TEXTEN. DETTA HAR SEDERMERA ÅTGÄRDATS.
”Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under solen?” Predikarens tidlösa fråga kommer till mig när jag läser Axel Winqvists nya bok Kåta blommor, och det är inte en helt sökt koppling. Sedan debutboken Det vackra och det fula (2021) har Winqvist utforskat det sköra och förgängliga i tillvaron, ja, jag skulle säga att hans poetiska projekt drivs av ett begär att benämna och fånga in den förgängliga världen. Om Det vackra och det fula dröjde vid detta begär – ”man måste älska allt, minnas allt” – , och Den sista människans leende (2022) fortsatte med detta i en postapokalyptisk setting där benämnandet sker i imperfekt – ”det är ett sorgearbete att minnas världen som den en gång var” – så är Kåta blommor mer depressivt inriktad på det fåfängliga i samtidsmänniskans strävanden. Allt kött blir hö och blomstren dö, huden får rynkor och håret tunnas ut, och vad är väl ett toppjobb i mediabranschen? Vad förmån har vi egentligen av vår möda?
På många sätt liknar Kåta blommor sina föregångare; det är nästan att jag läser böckerna som en trilogi, vilket säkert påverkas av den sammanhållna, samtidssnygga formgivningen. Visserligen lånade Winqvist i Den sista människans leende ut sin röst till en Orlando-figur som talade från andra sidan undergången, men bildspråk, röst och form är ändå tydligt besläktade i de tre samlingarna. Det är en lång dikt utan titlar eller indelningar annat än strofens och sidans, ett närvarande och tämligen poröst diktjag och en karaktäristisk mix av urbana motiv och naturskildring.
Den nya bokens titel skvallrar om en ansats att zooma ut och sätta människans fåfänglighet i ett om inte kosmiskt så biosfäriskt perspektiv. Sedan Linné talar vi om blommornas sexualliv, kan vi då säga att de är kåta? Men om man förväntar sig lektioner i naturkunskap väntar man förgäves. Här är det istället jaget och dess varierande grader av utmattning som breder ut sig och sätter samman världen i drastiska metaforer vars mening man ofta får famla efter. Vad betyder det att ”livet är en rullstol”? Eller att ansiktet faller ihop ”som en pilbåge”? Ja, i det senare fallet är det kanske inte svårt att förstå vad som åsyftas, anspänning och avslappning, men att säga att en pilbåge faller ihop är att tänja väl mycket på metaforens elasticitet. Så här är det ofta, i min läsning: att jag stannar till och undrar vad jag ska göra med alla löst konstruerade bilder som kastas mot mig. ”sprid ordet som en flygande maskrosboll!” heter det på ett ställe (med en bild som faktiskt är högst greppbar) men jag vet inte om maskrosens spretiga förökningsstrategi fungerar här.
För medan medan jag i debuten upplevde Winqvists bildspråk som uppfriskande sinnligt, slås jag nu av hur det pendlar mellan det banala och det surrealistiska på ett sätt som inte alltid landar väl. Som i strofen:
/.../
om det gick av en bomb
och dina kroppsdelar regnade som konfetti
skulle jag spara dina ögon
som tablettaskens tuggmotstånd
och salladsbarens anorektiker
som hänger på låset
till min stuga
/.../
Visst får (ska!) poeter laborera med språket, men jag har svårt att läsa första raden som annat än en oreflekterad anglicism — sen när går bomber av —, och vad innebär det egentligen att ögon ska sparas ”som tablettaskens tuggmotstånd”, och vart tar egentligen den där bilden vägen? Kåta blommor är en rastlös diktsamling som hela tiden hetsar vidare, som vore den orolig för stilleståndets tystnad, och kräver att läsaren också ska göra det — för synar man sömmarna faller dikten ihop liksom diktjagets åldrande ansikte. Dikten faller dessutom ofta in i klichéartade formuleringar, som när diktjaget ”funderar över tillvaron/ i takt till den stegrande paniken –”, i en dikt som inleds ”jag ligger här och skriver en dikt —”. Jag ställer mig frågan om det helt enkelt är ett grepp från Winqvists sida, att han skriver medvetet halvdålig dikt för att understryka den förfallstematik som genomsyrar samlingen. Befinner sig diktaren själv i degenerationens rörelse bakåt och inåt? Har utmattningsdepressionen börjat lösa upp den språkliga hantverksförmågan?
Raderna ”jag har löpt linan ut. / projektet var en missbedömning” ska då kanske läsas som en kommentar till hela poetkarriären, i ett anfall av självtvivel av frödingska mått. Det är också till stor del en depressiv tillvaro som gestaltas i dikterna, ”jag står inte ut med mig själv / jag tillhör världen som en blindtarm” heter det på ett ställe. Ansatsen att älska världen genom språket verkar om och om igen grusas av denna mörka, trötta utblick. Jag funderar en del över förlagstexten som ackompanjerar dikterna:
Under den geologiska perioden »Devon« kravlade de första ryggradsdjuren upp på land. 370 miljoner år senare kan berättaren i Axel Winqvists dikter knappt kravla sig upp ur sängen. Vad är meningen med det? Kåta blommor handlar om evolutionen och det orimliga i att allt bara pågår.
Detta grepp, att rama in dikter som i sig själva är ganska vaga och öppna med en ramberättelse eller ett förtydligande av tematiken användes även i Den sista människans leende. Men här tycker jag att paratexten lovar mer än den håller. Som jag nämnt så går dikterna inte direkt i dialog med naturhistorien; de är strösslade med de pliktskyldiga maneterna och nässeldjuren, ett sandslott utsatt för naturens krafter, och så vidare, men något mer utförligt nystande i relationen mellan människa som biologisk och kulturell varelse finner jag inte. Allt jag ser är dessa markörer för en dekadent och skräckblandad fascination inför naturens utveckling och det mänskliga samhällets inveckling. Jag anar en dröm nästan lika gammal som evolutionsteorin, om att liksom försvinna bakåt i utvecklingen och bli ett blötdjur, fritt från människans tvång till val och moral. ”Den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”, som det heter i predikaren. Fråga bara Fröding, som i sin sena diktning levde sig in i sniglarnas liv.
Samlingen genomsyras av en samtidströtthet och vag civilisationskritik som även den är lite banalt gestaltad. Det är spikmattor och invasiva reklambudskap, en blonderad hjärna, verksamhetsberättelser och botox. Ibland blir det klaustrofobiskt i självföraktets jagupptagenhet, men ibland lyckas Winqvist formulera något kännbart sant: ”jag åstadkommer ingenting /jag bara springer, med långa ben mot gud”. Och ibland bränner det till, som i det ständiga återkommandet till barn och barnlöshet, som jag — på grund av den evolutionära inramningen — läser i ljuset av det sena 1800-talets föreställningar om degeneration: ”jag har inga barn / men jag rullar min barnvagn till systembolaget” heter det, och
/…/
jag lever ett stillsamt liv på essinge brogata 33
kvinnorna flockas runt min homosexualitet
nästan alla har barn nu
nästan alla har det bra nu
och jag kanske landar ett toppjobb om inte dårhuset går sönder
I rytmiskt sammanhållna rader framträder här det utanförskap och den ensamhet som bildar en återkommande smärtpunkt och som hänger samman med barnet som figur — både den förflutna barndomen ärrad av homofobi och det framtida eventuella barnet, som fungerar som en symbol för framtiden i sig. Reproduktionen, komplicerad av det samkönade begäret, ekar som en fråga i dikterna. Är blommorna kåta för att de vill föröka sig, eller förökar de sig för att de är kåta? Går det att skapa sig en mening bortanför biologins och samhällets enade reproduktionslinje? Jag ser dock att Winqvist hade kunnat göra mer av denna tematik, som liksom det mesta i dessa dikter är undflyende som en deprimerad människas blick.
Det finns också ett bombastiskt anslag hos Winquist som jag kan uppskatta: det är inte direkt en duktig och formalistiskt fläckfri poesi, och i det finns en nerv. Men det är en svår balansgång, och medan det lite högtravande anspråket fungerade i Den sista människans leende känns de återkommande anaforiska avsnitten, inte sällan med halvcitat från Inger Christensens Alfabet, som tomgångskörning. Vid sidan av det bombastiska finns det ett lakoniskt, ironiskt och lekfullt drag. Jag föreställer mig att dikterna är skrivna med en Inger Christensen-ängel på ena axeln och en Kristina Lugn-djävul på den andra (eller om förhållandet är tvärtom). Den senares lågmälda folkhemstragik ekar i rader som ”jag har gjort fint i det gemensamma utrymmet / jag har inget gemensamt med någon –”. Spår av båda stråken finns i dikten där Winqvist apostroferar Sverige (en parafras på Athena Farrokhzads parafras på Allen Ginzburgs ”America”?):
sverige, är allt som det ska?
dina barska hälsningsfraser
dina välutbildade praktikanter –
du ligger utslagen
som stormen efter ett fritidsliv
i det döda, varma gräset
/.../
Men behöver vi fler öppna brev i diktform? ”min kärlek är som ett brev från postnord”, skriver Winqvist, ”bortkommet och ofrankerat / på väg mot främmande städer”. Tja, medan jag i hans tidigare samlingar upplevde begäret till världen och till orden som innerlig och omedelbar, når Winqvist inte riktigt fram denna gång.
___________________
Kåta blommor
Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur 2024
