Blir vi någonsin vuxna? Frågan ställs i Agnes Gerners nya diktsamling Tulpaner där förlusten av en mor sammanblandas med det egna moderskapets existentiella våndor. Paul Eneqvist ömsom frustreras, ömsom ger efter för dikternas vilja att berätta.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Paul Eneqvist
Den sista, välkända paragrafen i Wittgensteins Tractatus lyder: ”om det vi inte kan tala måste vi tiga”. Det är en måhända sliten men fortfarande eggande sats eftersom den tycks oscillera mellan filosofi och poesi. Satsen står på en ensam rad, själv invirad i den tystnad om vilken den talar. Å ena sidan kan den läsas som en ansats att logisk ringa in det möjligas hägn, å andra sidan som ett poetiskt försök att i samma andetag visa på det som ligger bortom detta möjliga. Paragrafen tycks kalla uppmärksamheten till det som inte kan omtalas just för att den inte talar om detta.
Vad är det som avgör om en tystnad blir vältalig, eller stum? Om den blir en gest i riktning mot det språket inte kan nå eller bara en yteffekt, en mystifikation? Agnes Gerners senaste diktsamling Tulpaner väcker dessa frågor i mig. För det är en diktsamling som härbärgerar mycket tystnad.
Diktsamlingen är Gerners tredje, efter Skall och Sus, och i likhet med dessa är det fråga om förhållandevis korta dikter, utan titlar men sammanbundna av ett övergripande tema. En påtaglig skillnad gentemot de båda tidigare består i dikternas mer varierade typografiska uttryck – somliga dikter har indrag i vänstermarginalen och vissa dikter består av en ensam rad.
Samtidigt sticker inte Tulpaner ut som särskilt ordkarg – och mycket tystnad är kanske rent av symptomatiskt för poesin som genre. Så vad är det som får tystnaden att verka så tät här? Eller rättare sagt vad är det som gör mig frustrerad när jag gång på gång törnar emot den?
Jag kommer på mig själv med att försöka tolka textens handling, det vill säga klargöra och lägga samman de mer eller mindre explicita händelser som dikterna refererar till, och deras inbördes relationer. Den sortens tolkningsförfarande är inte alltid påkallad, men något i Tulpaner verkar styra mig i den riktningen. Och det låter som att det är därifrån diktens tystnad försiktigt pyser.
Dikterna kretsar kring två tydliga motiv, eller rättare sagt relationer – den ena till en hädangången modersfigur, den andra till diktjagets egna, nyfödda barn. Saknaden efter modern är ett i högsta grad öppet sår som bultar genom verket.
Man skottade aldrig igen hennes grav,
det är ett hål
som i en tand, mer ilande
än ekande
Finns möjligheten fortfarande
att jag växer upp och blir
en människa?
Jag kommer att tänka på ett annat citat, vars källa jag nu inte kan hitta, om att man blir vuxen i samma ögonblick man inser att det egentligen inte finns några vuxna. Det är en fantasi vi upprätthåller för barnens skull, att samhället består av dessa självständiga varelser som travar omkring och tar ansvar utan problem, som har hittat hem i sig själva.
Tulpaner är en diktsamling som breder ut sig mellan å ena sidan en längtan efter att ta om hand, att bli vuxen och besitta kunskap, och å andra sidan en blottad sårbarhet vi vanligen förknippar med barndomen.
Frågan i ovanstående citat om att växa upp och bli en människa tycks här korrespondera mot den där föreställningen om den självständiga vuxenvarelsen. I dikten på följande sida förstärks denna förbindelse:
Trettiotre år senare
rör jag mig fortfarande
inuti henne,
den sista fisken
i hennes hav
/.../
Anledningen till att jag dras mot en narrativt fokuserad läsning är alltså delvis att det uppenbarligen finns ett stoff som pockar på uppmärksamhet. Dikterna tycks upprätta en lojalitet mot ett sammanhang bortom orden på sidan. Dessutom finns det en kronologisk utvecklingskurva som dikternas inbördes ordning förhåller sig till – sorgen efter modern dominerar den första delen, medan den avslutande delen kretsar kring barnet och slutligen mynnar ut i en form av beslutsamhet. Som det heter i ett särskilt vackert parti:
Jag tar mig in under din t-shirt pressar huvudet mot din mage Andas din hud och päls som luften i en syrgasmask, som om vi hade störtat nu och det var dags att överleva
Ytterligare en anledning till varför min läsning glider mot det gestaltade händelseförloppet, storyn, ligger i rytmen, som är liksom tung och dunsande. Det finns en tendens i Tulpaner att låta radbrytningar bestämmas av de semantiska enheterna, så att en rad utgör en sats. Också detta känns igen från Gerners tidigare alster, men tycks mer accentuerat här. Resultatet blir att man inför varje versrad samlar sig som inför ett språng och sedan faller mot radens semantiskt definitiva slut. Mönstret sätter sig i läsaren, raderna får då en tyngd, upprättar tystnader omkring sig som ekande resonanslådor. Det är alltså inte fråga om versfötter eller accenter i egentlig mening, utan musikalisk takt, det vill säga tiden det tar att läsa varje versrad. De längre raderna med en mer vardaglig, prosaisk rytmisering, sätter ett mått även för de kortare raderna – man vill helt enkelt gärna ägna varje versrad lika lång tid.
Det gör i sin tur att de kortare raderna blir långsamma, tunga och fyllda med tystnad.
/.../ Bergen står stilla trots att jag gnuggar ögonen mot dem Jag ser dina fötter mot det vita golvet, du kanar som på nyis Under natten hände vintern i vår lägenhet
Ytterligare ett återkommande mönster finns bland motiven. Den som läst Gerners båda tidigare diktsamlingar känner igen den rika förekomsten av djur. Ofta tycks de åskådliggöra en brist på kontroll eller kanske transcendens, ja ett slags mer egentlig tillvaro. Det är lätt att ömma för den kringirrande fisken i sitt hav av sorg, ett hav som omsluter inte bara kropp utan även tanke. Djuret verkar på så vis fungera som en reduktion, samla människodjuret tätt intill sin kroppslighet. Framförallt sker detta i förhållande till reproduktionen och familjebildandet. Gerner skriver:
Min värme, mina gråtmilda spenar
Deras enda önskan:
att bräddfylla en mun
att mötas
av en större hunger
Att en gång i livet
inte vara
glupskast
Det egna barnets behov ska tränga undan diktjagets hunger, reducera diktjaget till blott kropp. Det är som att dikten säger: ”kan man inte bli en vuxen människa, så vill jag åtminstone sluta vara ett längtande barn”.
Stundom blir djurmetaforiken effektiv, då den med enkla medel förskjuter vårt perspektiv, ger en distans till det mänskliga vi betraktar, en distans i vilken ömsinthet tycks sippra in, som i fallet med sorgehavet. Andra gånger får jag en känsla av att sakledet blir för dominant i förhållande till bildledet. Djurens konturer blir emellanåt tunna, helt enkelt väl instrumentella, på ett sätt som får den metaforiska ansatsen att bli iögonfallande.
En skata flyger ovanför kyrkan, säger att vintern är här, och snart våren att vissa av oss kan flyga medan vissa har händerna fulla med marken
Den flygande skatan blir ett tecken som inte verkar ha en särskilt intim förbindelse med just skatan. Jag önskar ibland att Gerner hade stannat kvar i vissa metaforer, låtit motiven utvecklas, kanske varit mer följsam mot dem.
Jag vill föreslå att det finns i huvudsak två typer av tystnader – de som är taktiska, det vill säga tystnader som omhöljer sådant som i princip kan vetas, och sedan de tystnader som är en hänvisning i riktning mot det ovetbara eller outsägliga. Båda varianter, men den senare i synnerhet, behöver frammana vissa förväntningar för att därefter kunna göra avstick från dem. Risken är annars att det stannar vid just yteffekter och mystifikationer. Kanske kan man formulera det som en fråga om verkets interna logik, eller koherens, – utifrån en sådan logik kan läsaren förlita sig på att tystnaderna formas under trycket av en nödvändighet. Gesten mot det outsägliga får då precision.
Vad det gäller Gerners diktsamling märker jag att jag blir osäker på vari verkets inre logik består. Vad är det som ger upphov till stumheten? Handlingen binder den samman, håller ihop de formmässigt olikartade dikterna, och den semantiskt bestämda radbrytningen förstärker ytterligare fokuset på stoffet. Men betraktad som en berättande text är samtidigt lakunerna påfallande djupa. Rytmiken tycks signalera någon form av blockering, men är samtidigt inte konsekvent nog för att ge en föraning om det där inför vilket orden kommer tillkorta.
Vad är det outsägliga som dikterna böjer sig runt? Det är sant att inte alla dikter behöver arbeta med just det ”outsägliga,” men som läsare söker man då efter andra förklaringar till varför dikten inte säger allt det den trots allt talar om.
Tystnaderna pressar samman dikten, bildar förtätade kristalliseringar, med anspråk på en overdersäglighet. Personligen tycker jag att detta är något som ger poesin sin lyster, men det gör den också bräcklig. När jag inte finner den där precisionen i Gerners tystnader börjar jag tvivla på om orden verkligen pressats ända till gränsen för vad de förmår, helt enkelt om tystnaderna verkligen är nödvändiga. Utan en sådan tilltro riskerar dikterna att låta en aning högtravande, som om de vill proklamera allmängiltiga sanningar med stöd i tystnadens emfas. Ett stycke från diktsamlingen får illustrera saken:
Våren blåser upp mitt ansikte på vid gavel Jag köper tulpaner på pin kiv, för att säga att rädslan inte dödar Att vi som inte redan är döda ännu lever
Det som börjar i en effektfull bild med det öppnade ansiktet sluts snabbt i och med diktens egen tolkning, som förankrar öppenheten i en bestämd betydelse, och låser läsningen till denna. Radbrottens tyngd cementerar då ytterligare den tolkningens auktoritet.
Som starkast blir istället Gerners dikter när de avhåller sig från att tolka sig själva och röjer väg mot en centralt belägen öppenhet. Det åskådliggörs kanske främst i de korta dikterna, jag citerar: ”Navelsträngen vitnar, saxen biter av”. Här finns en intensiv lojalitet med själva bilden, hur den levandegörs av rytmen. Själva raden ligger där avbiten och blek som navelsträngen, till hälften avknipsad av en cesur mellan ”vitnar” och ”saxen”.
Eller i en annan dikt, som även visar prov på Gerners förmåga att kratsa fram välfunna bilder: ”Hungern morgonen efter, / bred och ren som en nyskottad väg”. Här blir diktens tunga kliv ett sätt att rekrytera tystnaden till ordens sak. För vad dikten talar om är en saknad, en svårfångad negativitet i form av en blottad hunger, och den nyskottade vägen ger den där saknaden en bestämd riktning ut i tystnaden.
Kanske handlar det om vuxenheten igen, fast på modusets nivå. Alltså om att det tunga sanningssägandet, för att bli trovärdigt, måste rikta sig mot en inre öppenhet eller osäkerhet. För att det finns en ambivalens i allt verkligt. Som i insikten att det inte finns några vuxna.
/.../ Jag har bestämt mig för att inte dö För att mödrar inte dör, för att mödrar dör för att det kan hända att du vaknar hungrig /.../
_______________________
Tulpaner
Agnes Gerner
Albert Bonniers förlag, 2024
