Ingela Strandberg är tillbaka med en ny diktsamling där hon sin vana trogen rådbråkar livets kärva villkor. Den här gången är det förlusten av ett husdjur som bildar fond för verket. ”I sättet på vilket Strandberg nagelfar överordning och underkastelse, makt och slaveri, framträder en egensinnig, etisk poetik”, skriver Hedvig Ljungar.
[Lyssna till recensionen. Klicka på pilen!]Isbjörnens huvud vilar tungt mot golvet. Käken öppen, nosen torr, nacken stel framför det vitlurviga skinn som ligger utsträckt baktill. Intill skinnet står ägaren, Jan Guillou, inramad av en vägg av jakttroféer. Bilden publiceras i en intervju i morgontidningen i samband med att författaren fyller 80. Två saker är alltså gemensamma mellan Jan Guillou och poeten Ingela Strandberg: båda fyller 80. Båda befattar sig med döda djur.
Ingela Strandberg, fjolårets pristagare av Sveriges Radios Lyrikpris och årets mottagare av Svenska Akademiens nordiska pris, har sedan debuten som poet 1977 skrivit femtontalet diktsamlingar. Hon har översatts till engelska, franska och arabiska, och hennes senaste diktsamling När jag var snö börjar i en återhållen vrede över ett älskat husdjur som dött.
Med den döda katten i baksätet kör vi genom landskapets lögnaktiga ljus Körsbärsträden står i bröllopskläder Lönnarna lockar skamlöst med socker Katten betraktar med vidöppna ögon dödsängarnas klöver Naturen har lyft på kjolen Hon är inget annat än en hora Inbjudande till lidelse och lidande
Tillsammans med en kamrat gräver diktjaget ett hål i marken som blir kattens grav. Hon rättar till svans och tassar, täcker kattkroppen med en broderad duk och skyfflar över jord. Hennes oförmåga att acceptera kattens död utvecklas snart till ren oförsonlighet: ett febrigt fuck off till alla som försöker trösta en sörjande människa med argumentet att döden skulle vara naturlig. Döden är obegriplig. Det finns ingenting naturligt med döden. Ingenting som pekar mot utveckling, kretslopp, rörelse.
Diktjaget vandrar och vandrar och en dag har det gått hundra dagar sedan katten dog. Ansatt av sorgens egendomliga kombination av upplösning och skärpa fäster hon passager av ett långt liv vid bilder – ”flyr in i såret”:
Jag förflyttar mig hela tiden mellan mina inre hem Till det stora bondköket i öster där planeterna varje natt samlas för att äta och dricka Till det lilla rummet vid vägkanten där allt sker en enda gång Till det kala rummet i dödshärbärget där det förflutna tvättas och stryks och läggs i lådor för att användas på nytt Till tomrummet på kyrkogården Lagom stort för en hund
Djuren och naturen tillhör den Strandbergska grundmyllan, och därmed också förfallet, tiden, döden. Ofta återkommer hon till den falska motsättningen mellan yta och innehåll, som hon effektivt punkterar. Som i den inledningsvis citerade, allra första dikten, där försommarens prunkande växtkraft slår till som en smocka – och löftet om evig skönhet visar sig vara grym förgänglighet. Eller som när kattlikets fortfarande öppna ögon i en annan dikt beskrivs som ”små brevpressar av glas”.
Utöver katten, som fortsätter att hemsöka henne om nätterna, förekommer – och återkommer – domesticerade djur som kalv, ko och gris. Efter begravningsritualen möter diktjaget en bil fullastad med grisar som kör förbi där hon står vid landsvägen, och det heter: ”Jag ser ett ansikte bakom gallret / Det liknar en människas”. I oktober månad är det dags att skilja ko från kalv, och här krockar Strandberg de närmast klichéartat lyriska naturbilderna från inledningen – körsbärsträden i bröllopsskrud, lönnarnas lättjefulla sötma – med en metallisk och klar råhet: ”Dödscontainrarna väntar / Brutna käkar / Söndertrasade kön / Golv brämade av blod och mjölk”.
Med sin starkt ljudande effekt knäcker den här passagen diktens tidsmässiga kronologi som en gisten trädgren. Den onomatopoetiska dimensionen av orden löser upp tidslinjen, kastar om den väntade ordningsföljden och skapar ögonblick vi annars skulle ha missat. Ungefär som när man spolade tillbaka en videokassett och fångade en rörelse i flykten. Lyssna igen: ”golv brämade av blod och mjölk”. Trots att den frasen utspelar sig i ett efteråt – efter slakten, i tystnaden – förflyttar den med sitt kladdiga råmande läsaren tillbaka till de djuriska avgrundsvrål som ägde rum innan dödsögonblicket. Greppet förekommer på fler ställen: förutsatta sakförhållanden klipps sönder, rivs itu, berättelsen vänds till sin avigsida. Pausknapp. Stillbild. Punkter vi annars hade rusat förbi i vår upptagenhet vid händelseförloppet, hur det skulle gå, får skärpta konturer. Här framträder, i sättet på vilket Strandberg nagelfar överordning och underkastelse, makt och slaveri, en egensinnig etisk poetik.
Brutaliteten gentemot djuren når sin kulmen i dikten ”Dödandets hjältar” ur diktsamlingen Blues för snöigt landskap från 1994, där en älg blir villebråd för ett jägarlag. Dikten är uppbyggd i scener, den första efter att mordet är fullbordat. Det är skymning och i den kalla tystnaden gnisslar en flakvagn medan jakthundarna skäller. Älgkroppen skumpar, huvudet hänger utanför kanten på vagnen och jägarna, som i dikten kallas just dödandets hjältar, förvandlas till sheriffer i månljus. I scen två rinner djuret ut på ett betonggolv. Köttet ryker och det frasar om slemhinnorna ”som av tygstycken / som rivs itu”.
Den tredje scenen utspelar sig tidigare samma dag, då älgen passerade en rågåker och rörde sig mot en sjö. Medan näckrosor smälte i hans mun ylade hundarna från klippan. Jägarna lyfte sina vapen och fylldes, med diktens ord, ”av glädje inför dödandets sötma”. Men de missade sitt mål, älgen dök – ”och på morronen var han framme vid myren”.
I sista scenen klipper Strandberg åter till betonggolvet, som långsamt förlorar blodets värme i väntan på den slutgiltiga styckningen. Det är natt, och ”Dödandets hjältar sover tungt / med sina kvinnor, tömda och tämjda /…/ Den digitala tiden är 22.35. / Djurens tid är ingen.”
Det är en grym saga Strandberg skriver fram i dikten om älgen, där djurets villkorade samröre med människan också förstås som sprungen ur en våldsam maskulinitetsnorm. Så kan den omisskännliga etiken se ut, och den som kan sin Strandberg känner igen de återkommande referenserna till köttindustrin. I fjolårets diktsamling Ingenstans mitt segel hette det till exempel ”I natt hörs skriken tydligt / Det är varmt i djurfabrikerna / Kor tämjda till ting råmar sorgset hungrigt”.
Ändå är det varken fråga om aktivistisk dikt – eller estetiserande slaktscenarier. Var dikten har sin lojalitet går inte att ta miste på, men den politiska potentialen visar sig i självrannsakan snarare än giljotin. Istället för att vända förövaren ryggen kryper diktjaget nära, som vore hon forskarkollega till Gunnar Ekelöf:
”Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra.”
Tydligt till uttryck kommer detta i den underbara diktsamlingen Nattmannen från 2020. Nattmannen, eller rackaren, var i Fattigsverige den som utförde det allra lägsta: han som begravde självmördare och tömde latriner. I diktsamlingen inkarnerar nattmannen det ociviliserade och fördömda men blir också en projektionsyta för diktjaget, som växelvis avskräcks och fylls av ett måttlöst begär. Nattmannen fyller döda munnar med jord. Han slaktar en häst av pur vrede eftersom det fanns ett grönt skimmer i hästens ögon ”som lyste / på den bitande eggen”. Nattmannen tål inte skimmer. Därför börjar han gråta, varpå hästen börjar tala. ”Döda mig, sa hästen, så ska jag aldrig överge dig”.
Det är så brutalt, så barnsligt, så hopplöst. Nattmannen är ju lika styrd av maskulinitetens skådespel som hästen är kontrollerad av kniven. Och till detta växelspel av makt och maktlöshet dras diktjaget, trots att hon känner den skeva utgångspunkten. Ideligen uppsöker hon situationer som innebär att hon säkert kommer att bli lämnad: ”Så lyfter han upp mig / och bär mig / Nattmannen bär mig / varligt till lägret / Där är jag ett djur ett barn / som vilar / i en total och allt omfattande ansvarslöshet”.
Underkastelsen är trygg och laddad – växelspelet mellan makt och underordning en erotisk motor. Vem förför vem, vem förstör vem? Efter läsningen har jag samma påträngande känsla av avgrund som när man missar en avfart på motorvägen och får en impuls att tvärköra över heldragen linje för att så snabbt som möjligt hantera kontrollförlusten. Tankens tröghet, motorvägens dån. Hur avståndet accelererar. ”Det enda riktigt gudomliga”, skriver Strandberg, ”är att vara uselhetens mästare”.
Hennes sätt att idka fältstudier i dyn får mig att tänka på författare som Sara Stridsberg och Anne-Marie Berglund. I förordet till Strandbergs samlingsvolym Vid oro skog: dikter i urval från 2016 kallar Göran Malmqvist henne för en sentida romantiker. Det stämmer på sätt och vis, men i dragningskraften till mörkret finns också en genomgripande civilisationskritik.
På det sättet kan man lika gärna läsa Strandberg i dialog med en författare som Judith Schalansky, som i flera böcker, nu senast i Vacklande kanarier,ägnar sig åt raffinerad essäistik om antropocen. Eller med en filosof som Martha Nussbaum, som i Justice for animals från i fjol argumenterar för att djur bör behandlas utifrån samma definition av rättvisa som gäller människor. Lika lite som vi har rätt att äga varandra har vi alltså rätt att äga djur. Ur ett sådant perspektiv är förstås även husdjur ett problem – ett faktum som gör frågan om makt i När jag var snö än mer intrikat.
Katten dog, en diktsamling tog form. Det är ett vidsträckt nät av spörsmål om överordning och underkastelse som Ingela Strandberg väver i När jag var snö. Förtätat, sinnligt, och som alltid hos Strandberg: tydligt. I några fall även i mindre lyckad bemärkelse – som när Nietzsche plötsligt dyker upp i dikten. Istället för att ge resonans åt poesin blir han mest stående som en farbror en bit bort. Strandbergs dikter behöver förstås inte åberopa några auktoriteter. För den som känner sug efter manliga övermänniskoideal räcker det som bekant att läsa morgontidningen. Eller så struntar man även i den. Och ägnar sig åt att läsa Strandberg.
________________
När jag var snö
Ingela Strandberg
Norstedts förlag, 2024
Författarporträtt: Annika Karlbom
