Hur kan man som förläggare, översättare och läsare förhålla sig till rysk litteratur efter invasionen av Ukraina Och vad talar vi om när vi talar om ”rysk” litteratur? Kring dessa frågor kretsar veckans Örnen och kråkan-pod, där jag samtalade med Tora Lane, forskningsledare vid Södertörns högskola och översättare från ryskan, och översättaren och förläggaren Mikael Nydahl.
[Lyssna till poden? Klicka på pilen!]Samtalet, som ägde rum i Tranströmerbiblioteket den 2mars, kom i mångt och mycket att kretsa kring hur vi egentligen kan tala om och ge ut rysk litteratur i ljuset av det senaste årets krig, och hur det inre motståndet ser ut på den litterära scenen. Utgivningen är fortfarande relativ fri i och utanför Ryssland, menade Tora Lane, medan Mikael Nydahl pekade på att det finns en rädsla hos ryska författare kring vad som kan uttryckas i romaner och poesi i takt med att censuren tilltar.
Båda deltagarna var också överens om att det är svårt att bortse från invasionen i mötet med rysk kultur.
– Jag känner starkt att så länge kriget i Ukraina pågår så måste varje sak jag gör börja och sluta där, allt behöver ställas i relation till att det pågår ett folkmordskrig i Europa – inte bara ett krig mot Ukrainas väpnade styrkor, utan mot folket, språket, och själva idén om att det ska finnas någonting som är ukrainskt. Det går inte att börja en diskussion utan att förhålla sig till det, sade Mikael Nydahl.
Angående frågan om motståndslitteratur frågade sig Tora Lane, som under våren utkommer med två översättningar av Marina Tsvetajevas dikter på Ellerströms förlag, vad man väger in i själva begreppet:
– Jag vet inte om jag håller med om att det är så svårt att skriva motståndslitteratur i dagens Ryssland. Om man ser till den postsovjetiska litteraturen har så den hela tiden behandlat samhällets utveckling ur ett kritiskt perspektiv. Dels problemen med det sovjetiska förflutna, dels den fruktansvärda samhällesutvecklingen efter Sovjet, med dess fattigdom och korruption. Allt det där finns kvar idag, även litteratur som vänder sig mot kriget – där finns också litteratur mot kriget, även om den självklart inte skrivs omedelbart. Liksom med revolutionen är händelsen en chock: det handlar om att få tid att förhålla sig till och förstå vad som sker.
Därtill kom en del av samtalet att handla om svårigheten att ringa in en nationell, kulturell rörelse. Den ryska litteraturen är mångskiftande och exilens diaspora utspridd efter kriget. ”Inför den ryska litteraturen måste man ställa sig en annan typ av frågor”, som Mikael Nydahl konstaterade.
Ni som väntar på att Poesiåret 2022 ska anlända. Ha lite tålamod. Boken är just sänd till tryck och om fyra veckor hoppas vi att den är ute hos prenumeranterna.
Henrik Sahl Johansson
