Den världsberömda Svindlande höjder är Emily Brontës enda roman, vad färre verkar känna till är att hon också skrev poesi. Ett mindre antal av dessa dikter utkommer i år på svenska, uttolkade av Isabella Nilsson. Men varför så få, undrar Maria Bodin, som har svårt att få fatt i poeten, bortom myten.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!AV MARIA BODIN
Emily Brontës roman Svindlande höjder är ett kanoniserat verk som också har haft stort populärkulturellt genomslag, tänk kostymdrama, tänk Kate Bush. Som poet är Brontë långt mindre presenterad och representerad. Den första svenska översättningen kommer först nu med Ellerströms urvalsvolym Min själ är inte vek. Det är en nätt bok, så tunn att den skulle kunna passera som medlemsgåva i en bokklubb – 19 dikter på originalspråk och i Isabella Nilssons svenska tolkning.
Isabella Nilsson är en sådan författare och översättare som upprätthåller en liten mystik kring sig själv bara genom att inte bo i Stockholm. Bland hennes tidigare titlar finns sjukdomsskildringen Nonsensprinsessans dagbok och en Alice i Underlandet-anknuten bok. Bibliografin alluderar till en ömsom mörk, ömsom romantisk flickvärld där Emily Brontë också passar in som hjältinna.
För nog är det en mytologiserad person som gestaltas i paratexterna till Min själ är inte vek. Redan flikens text ger en indikation på det: ”Systrarna Brontës liv på den vindpinade heden i Yorkshire har fascinerat generationer av läsare.” Josefin de Gregorios redovisande förord ger en hastig levnadsteckning, lite receptionshistoria och tolkningsuppslag och landar sedan som i en saga: ”Kanske visste hon att hon skulle dö ung. Kanske är det den vetskapen som gör hennes poesi så akut närvarande och angelägen. /…/ I dag är hon världsberömd, älskad och mytomspunnen, vilket hon förmodligen aldrig kunnat föreställa sig där i huset på heden.”
Formuleringen om akut närvaro och angelägenhet citerar förlagets beskrivning av Brontë-urvalet och den svenska tolkningen. Personligen upplever jag det mer som en läsanvisning än som en beskrivning. Denna paratext manar mig att möta dikterna som samtida, att bortse från den vindpinade heden, all tuberkulos, och de hundratals år som skiljer oss åt. Ja, kanske utan det mytspinnande som utgåvan ändå deltar i.
Möjligtvis finns en läsanvisning också i bokens disposition. Till skillnad från vanliga flerspråkiga utgåvor är original och översättning inte satta på samma uppslag, parallella, utan först kommer hela det svenska sjoket följt av det engelska. Översättningen får därför tala mer för sig själv, läsaren uppmuntras inte av formgivningen att strängt granska varje rad.
Ett sådant upplägg tycks ha blivit allt mer mainstream alltsedan Augustpriset år 2021 gick till Nils Håkansons översättningsessä Dolda gudar, som bland annat ger fina riktlinjer för att recensera översatt litteratur. Märk inte ord, utan se till helheten, till exempel. Att jag förresten använder ordet ”översättning” känns inte helt rumsrent i sammanhanget. Förlaget väljer smakfullt ordet ”tolkning”, som särskilt i lyriksammanhang används för att betona översättarens kreativitet och relativa självständighet i förhållande till originalverket. Syftet är att vara transparent inför den läsare som inte behärskar båda språk, att inte vilseleda om att översättningen skulle återge originalet 1:1.
Dispositionen i Min själ är inte vek med svenskan och engelskan åtskilda verkar däremot vara till översättarens fördel, på läsarens bekostnad. I somliga strofer känner jag behov av att läsa samma dikt på båda språk, att stötta dem mot varandra för att förstå scenen. Det blir lite bängligt när de inte är parallellställda. Ta till exempel denna inledningsstrof till dikten 68:
Var var ni alla? var var du?
Jag såg ett öga klart som ditt
Men mörka lockar skymde nu
ett okänt i pupillens mitt
/…/
I den svenska tolkningen rör det sig om en mycket inzoomad bild. Jaget betraktar pupillens själva mitt. Det är ett minimalt fokus. Samtidigt är pupillmitten skymd av mörka lockar. Hur kan lockar endast skyla pupillen? Medan ögats klarhet går att se? Bilden känns omöjlig, vilket för mina tankar till metaforiska tolkningar, som att jaget ser lockar speglas i pupillen, eller att lockarna syftar på något annat än hår. Den engelska dikten är i jämförelse mycket konkret:
Where were ye all? and where wert thou
I saw an eye that shone like thine
But dark curls waved around his brow
And his stern glance was strange to mine
/…/
Här framträder mer omedelbart den enkla bilden av en brunhårig man med lugg.
Kanske låter min läsning av den svenska tolkningens bild väl bokstavlig. Men även i diktens handling, eller relationen som gestaltas, pekar översättningen och originalet åt olika håll. På svenska lyder texten: ”Jag bad honom, med darrig röst, / att avslöja sitt rätta namn”. Formuleringen ”sitt rätta namn” för mina tankar till magi och sagoväsen, där myten brukar ge att kunskap om det rätta namnet leder till maktövertag. Tillsammans med det skymda okända i hans pupills mitt skapas intrycket av ett nästan demoniskt möte mellan jaget och duet. I den engelska dikten är mannens blick mer stel och främmande, och jagets handling är: ”And trembling yet to hear his name / I bent to listen watchfully”. Dessa formuleringar klingar långt mer mondänt än i den svenska tolkningen.
Ett genomgående spår i Isabella Nilssons tolkning är att den känns snäppet mer utsmyckad än originalet, vilket gör dikterna mer komplexa, for better and for worse. I sitt förord beskriver Josefin de Gregorio utgåvans titeldikt ”Min själ är inte vek” som en nyckeldikt. ”Här finns motståndet och upproriskheten, upptagenheten med döden (och livet!), kärleken som skapande kraft och berättelsen om ett universum där ljus och mörker står i ständig strid med varandra.” Kanske skriver jag det här för att poesi som fenomen fortfarande förstås så mycket utifrån romantiken, men karaktäriseringen av Brontë låter i mina öron lika generell som att säga om dikt att ”här finns versalen och gemenen, skiljetecknet och blanksteget tillsammans”.
Så lyckas dikten bli akut närvarande och angelägen? Jag undrar om jag är fel målgrupp eftersom jag, ska erkännas, inte läst Svindlande höjder, om utgåvan riktar sig till de redan frälsta. För Brontës original känns ganska stumma och enkla, där Nilssons tolkningar är ornamenterade och flerlagrade. Hos Brontë strömmar fågelsången fram i en sommardikt, motsvarande, kommer hos Nilsson, lärkans drill som gåva ”från en rosenfingrad hand”. Hos Brontë är solskenet solsken, hos Nilsson är det ”ett soligt skratt”. Ingetdera blir särskilt akut. Nilssons tolkning drar mot det svårfattliga, Brontë mot det historiskt-specifika, i och med de nästan tvåhundra år som skiljer oss åt. Med det senare menar jag att det är poesi som är bortom rådande standarder, som specificitet, oförutsägbarhet, sammanhängande tematik – måttstockar så som jag hört dem beskrivna på skrivarskolor och i respons på spontaninskick.
Så ekar mitt intryck av Min själ är inte vek ironiskt nog av ett återkommande omdöme jag har som redaktör och lektör av helt nya, unga, samtida svenska poeter: Jag vill ha mer. Urvalet känns för tunt för att jag ska få en känsla för poetskapet. Brontës samlade dikter verkar sträcka sig till 152 sidor, enligt Adlibris. Varför presenteras hon för första gången på svenska i en så anspråkslös volym? Branschskadad som jag är föreställer jag mig att Isabella Nilsson, i egenskap av Ellerströms-författare, har kommit till förlaget med förslaget om att ge ut ett fåtal Brontë-tolkningar, varpå förlaget har följt hennes idé, utan att tänka på vad mer en sådan volym skulle kunna ge svenska läsare, litteraturhistoriskt och ur ett rent nöjesperspektiv. Den bristen på publiktillvändhet är förstås en lyx som man gärna kan unna små, kvalitetslitterära förlag som Ellerströms.
Självklart finns i det smala urvalet några dikter som stannar vid mig. Som dikten där Hoppet cyniskt personifieras som en omöjlig vakt vid jagets fängelsecell: ”Like a false guard, false watch keeping, / Still in strife, she whispered peace; / She would sing while I was weeping; If I listened, she would cease.” eller i Nilssons tolkning: ”En otäck vakt! Försåtligt god! / I stridens hetta sa hon Fred … / En utmärkt ansvarslös metod, / Hon jollrade när världen led.” Denna dikt, som avslutas med att Hoppet helt sonika flyger sin kos, är så rolig i sin motsägelsefullhet, trots den lite stela allegoriformen, med Hoppet som aldrig skänker något hopp men ändå i dikten får bära det namnet.
En annan favoritdikt är den varifrån citatet ”ett soligt skratt” är hämtat. Jaget frågar sig här, i min tolkning, varför hennes gitarr lyckas uppväcka känslor i henne, trots att mannen som gav upphov till dem inte längre är i hennes liv. I Nilssons översättning:
/…/
Det är som om ett soligt skratt
i någon dal har dröjt sig kvar
när mörka moln och nermörk natt
har lagt sig runt den sol som var –
Det är som om en spegling än
av gyllne säv finns kvar i ån
när liars slag för länge sen
har kapat sävens mjuka strån
/…/
Det är en kittlande, magisk bild, där intrycket finns kvar fast dess upphov är borta, en försiktigt naturnära representation av konstens mirakulösa kraft. Det är Pusjkins Exegi monumentum utan det ryskt messianska och monumentala. Det är inte heller som hos Pusjkin poetens egen beständighet det handlar om, utan minnet av kärlek som dröjer sig kvar, inte oändligt, men lite till. Det är en tankefigur som jag här stöter på för första gången. Dikten avger vittnesbörd om vad det är att skapa och dikta, inte någonting som varar för alltid men åtminstone lite längre. Här känner jag faktiskt det angelägna och akuta, när dikten besjunger sig själv: inte som övermänsklig och riktad mot evigheten, utan som mänsklig konstform med makten att ge oss något utöver det förväntade i våra annars så begränsade liv.
_________________________
Min själ är inte vek, dikter i urval
Emily Brontë
I tolkning av Isabella Nilsson
Ellerströms förlag, 2025
