Maria Stepanovas diktsamling Vinterrit 20/21 emanerar ur pandemiårens undantagstillstånd. Dess karnevaliska, samhällssatiriska drag får poeten Peter Mickwitz att återvända till Baron von Münchausens äventyr.
[Lyssna till recensionen? Klicka på länken!]Av PETER MICKWITZ
Maria Stepanovas diktsamling Vinterrit 20/21 är indelad i två avdelningar, båda försedda med motton tagna från Baron von Münchausens äventyr av Rudolf Erich Raspe (1736-1794). Raspe var en tysk författare som på grund av anklagelser för förskingring tvingades fly till England till en exil som skulle vara resten av hans liv. Den första utgåvan av Münchhausens äventyr kom ut på engelska i London och hade titeln Baron Munchausen’s narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia (1785).
Den fiktiva Baron von Münchausen är, som bekant, en berättare av de mest fantastiska och lögnmättade skrönor man kan tänka sig, Baron von Münchausens äventyr inordnar sig i lögnberättelsens tradition, en tradition med rötter i antiken. Münchausens karnevalistiska eller deliriska (välj själv) ljugande har också samhällssatiriska drag. Jag tror att det kan vara givande att hålla Münchausen i minnet när man går in i den expansiva och mångröstade bok Vinterrit 20/21 är; det finns en hel del münchausiania utspridd över sidorna i Stepanovas diktsamling.
Vinterrit 20/21 är en byggnad som språkligt, stilistiskt och tematiskt växer för varje läsning, ingångarna, rummen, förbindelserna, utsikterna med mera, blir fler och fler ju längre tid man tillbringar i Stepanovas diktsamling. Bland alla teman finns det dock två som dominerar: årstiden vinter och den romerska poeten Ovidius´ exil.
Redan det inledande münchausencitatet sätter tonen: ”Till Ryssland red jag. / Det var vinter. / Snön föll”. Sedan är det vinter boken igenom. Att Vinterrit är skriven under covidpandemin (därav tidangivelsen 20/21 i titeln) saknar inte betydelse för den vinter som råder i den, eller såsom Stepanova skriver i sitt förord till boken: ”det är som om hela den tiden / – – – / har dragits samman till en enda klump och täckts av en isskorpa, som om allt var en ändlös, gränslös, variationslös vinter” och ”Det var en tid utan tid, som en ö där vi plötsligt hamnat, och den var täckt av snö och is och omöjlig att lämna”. I en dikt i bokens andra del dras en liknande parallell mellan känslan av att vara övergiven och ö och vinter:
Jag vaknar i det vita, på den tomma, vita ö
Som är sängen du lämnat,
Och förstår att du lämnat,
Att det är jag som är en ö;
Den människa som sa att ingen människa
Är en ö låg aldrig lämnad i en tom säng,
Vars vita tyg förebådar vintern
/…/
Något av en ramberättelse utgör å andra sidan Ovidius – Publius Ovidius Naso – förvisning år 8 från Rom till Tomis vid Svarta havet i Mesien, nuvarande Rumänien. På ett plan är Vinterrit 20/21 därför rolldikt, Ovidius exil är ett tema som Stepanova beskriver och använder i en räcka dikter och verser skrivna i jagform:
Så för min inre blick jag ser den sorgliga natten,
När jag fördes bort från Rom: hur hjärtat hårdnade då,
Som i en föraning av allt det snart måste lära,
/…/
Exil är ett mångskrivet ämne och det vore lätt att läsa Stepanovas Ovidius som en parallell till Stepanovas egen exil (Tyskland). Men ovidiusjaget är inte enkelt utbytbart mot ett stepanovajag. I själva verket är det jag som talar som Ovidius i Vinterrit 20/21 ett vildvuxet obehärskat jag som är historiskt i en avsevärt vid bemärkelse: denna Ovidius sträcker sig genom och över tiden ända fram till vår egen tid. Stepanova har själv talat om att jaget för henne inte längre är diktens centrum utan dess radie. Kanske så, men om en radie är en sträcka från ett centrum till en periferi så är jagen i Vinterrit snarare än radier tredimensionaliteter i tid och rum.
I en av de dikter som avslutar bokens första avdelning möter vi än en gång detta ovidiusaktiga jag, men här befinner det sig i något som påminner om en modern passkö på väg att borda en färja, en färja som för sina passagerare på en sista resa:
/…/
Så blir det: min skugga skall skiljas från de andras,
Sväva fram till passkön med skylten
”För medborgare i RI”,
/…/
Här uppstår en parallell, typisk för Stepanovas författarskap: vi kan lika väl som det Romerska Imperiet tolka ”RI” som det Ryska Imperiet. Men det är inte bara i tiden Stepanovas Ovidius inte hålls på plats, han flackar även geografiskt:
/…/
Och självaste kejsaren, innan han går till sängs,
Frågade sin rådgivare: Något nytt om Naso [Ovidius]
Och vad han skriver där i sitt Voronezj?
Staden Voronezj, som har ca en miljon invånare, ligger i sydvästra Ryssland 250 km från gränsen till Ukraina. Igen tvingas läsaren fråga sig: vilken kejsare handlar det om, Roms eller Rysslands, tsar eller caesar? Och för att göra ett sidohopp – en av de metoder Stepanova själv frikostigt odlar – kan man notera att en av baron von Münchhausens resor går från Rom till Ryssland, vilket också är en av de resor Vinterrit 20/21 företar sig: en resa mellan Rom och Ryssland, över tid och geografi.
I en av Stepanovas tidigare diktsamlingar finns det en långdikt som heter ”Spolia”. Spolia är ett begrepp som handlar om att återanvända material från gamla byggnader; bygga byggnader på och i varandra, genom varandra, använda delar av det tidigare för att bygga nytt. Så är till exempel stora delar av staden Rom byggd av stenmaterial taget från antika byggnader. I en sådan återanvändning kan förutom stenar även hela väggar, rum, och ornament och dekorationer plötsligt befinna sig i nya byggnader och ha nya funktioner och betydelser. Stepanovas spolia i Vinterrit 20/21 består av berättelser och fabler från olika tider (igen: i första hand från antiken och från Ryssland) men också av språkliga register från olika tider, högt och lågt, gammalt och helt nytt:
/…/
Giaurro, Muscovit, Cosaque,
Pugatcheff, Calcun-tupp, Herr Pau,
Fjerranväga Katt, Gull-fasan,
Du Tiger, du Leijon i Wassen.
Dig finnes ingen Like, af ingen är du bunden.
Eller:
/…/
Så skrev messère Leonardo
I sin award winning moleskine.
/…/
Allt detta och mycket mera konstruerar en intrikat byggnad som den som läser Vinterrit 20/21 kan befinna sig i och röra sig i länge. Och eftersom jag tänker att outtömlighet är något som kännetecknar viktig poesi är den byggnad Vinterrit 20/21 formar sig till, ett ställe jag mycket gärna besöker.
I det som många anser vara Stepanovas viktigaste bok, essäromanen Minnet av minnet, finns samma spoliapoetik; det myckna, det måndgsidiga och den nästan överväldigande mängden material från olika tider och platser. För mig hotar dock textstrategierna i Minnet av minnet att ibland bli för mycket. För mycket är i sig en central del av poetiken i Stepanovas verk och någonting som på många sätt kan vara etiskt viktigt. Men frågan är om det inte också kan svämma över och kan någonting viktigt gå förlorat i sådana översvämningar? Vad händer om vi plötsligt när vi läser Stepanova upptäcker att vi befinner oss i kategorin ”för-mycket-av-för-mycket” och kanske till och med har svårt att ta oss bort, vidare, därifrån? Ställvis övergår Minnet av minnet i digression som jag inte alltid förstår vad intentionen med är eller om det alls är intentionen. Då är det lättare för mig att följa med Stepanova till Vinterrit 20/21. Jag kan röra mig friare i den stora och fantastiska byggnad som denna bok är; poesin i Vinterrit ger mig både plats och tid på ett sätt som jag inte alltid tycker jag får i Minnet av minnet.
En av de saker som fascinerar mig mest i Vinterrit 20/21 är det genomgående tema – det finns, som sagt, många av dem i den här boken – som tar avstamp i den kända passagen i Baron von Münchausens äventyr i vilket ett posthorns ljud fryser till stumhet och först senare, när det blivit varmare, långt efter att postkusken blåst i det, släpper ifrån sig ljuden han spelade. I Vinterrit 20/21 nämns inte denna passage explicit men den finns ändå närvarande genom hela boken. Främst i den fabel av vilken det förekommer fragment i bokens båda avdelningar; en reseberättelse som jag gissar att är skriven av Stepanova själv även om den framförs i kursiv och därmed ges status av citat. Det handlar om en segelfartygsexpedition till Novaja Zemlja (Nova Zembla på berättelsens eget språk). Under expeditionen observeras ett egendomligt fenomen:
/…/ Efter en tid kunde vi iakttaga, huru alla våra samtal voro underkastade en märkvärdig förvandling, hvarigenom våra ord hastigt blefvo allt mindre rediga: inte ens, när vi sutto runt lägerelden, kunde vi höra hvarandra. Förundrad insåg jag snart, att de ord, hvilka vi uttalade, helt enkelt fröso till i den iskalla luften, redan innan de hunnit fram till dens öron, till hvilken de voro rigtade. Min iakttagelse bekräftades, då kylans grepp hårdnade och hela vår besättning i ett slag blef förstummad, eller rigtigare bedöfvad; ty, som snart framkom, ingen av oss hade förlorat talets förmåga, men ljuden hunno knappt ut i sjelfva luften, förrän de stelnade till is och föllo till marken. /…/
I bokens andra avdelning följer en fortsättning på denna reseskildring och det är här det münchhausenska fenomenet träder fram:
/…/ slutligen skiftade vindarne, hvarvid sjelfva den luft, som omgaf oss, begynnte att töa. Snart fylldes våra kojor af torra knäppar och dunsar. Efter en tid begrep jag, att det, som hördes och som trillade ned öfver våra hufvuden, var konsonantljud, emellanåt åtföljda af ett lågt väsande, hvilket småningom identifierades som ess-ljudet, som ju så ofta förekommer i vårt talade språk. Sedan uppfattade jag intill örat något, som kunde ha varit en vindpust, men det var ljudet af en hviskning, som, i öfverensstämmelse med sin mer timida natur, smalt bort ännu fortare än allt annat tal, när den varma luftströmmen inträngde i våra kojor. Därefter följde en hel del stafvelser och kortare ord, slutligen äfven fullständiga fraser, hvilka nyss varit hårdt nedfrusna men som nu blefvo indragna in i en hastig afsmältning; och nu äntligen kunde vi höra allt det, som blifvit sagdt under de trenne veckor vi tillbragt i tystnad. Det var tidigt om morgonen, och till icke ringa förvåning hörde jag plötsligt: »Sir John, det närmar sig midnatt, hög tid för manskapet att koja.« Rösten kände jag igen – det var en af våra underofficerare. Efter en kort tids begrundan förstod jag, att orden torde ha yttrats några dagar tidigare, men jag hörde dem alltså inte förrän nu, när tövädret brutit in.
Det här är en poetisk och vacker beskrivning av språkets materialitet men också – vill jag tänka – av vad kommunikation är: tid. All kommunikations grundförutsättning och – problem: tiden det tar mellan att det som sägs sägs och att det lyssnas. Vad allt hinner inte hända under tiden mellan mun och öra, en tid som vi så ofta felaktigt uppfattar som kort, som ett förbiilande ögonblick om ens det, men som Stepanova med sin vidareutveckling av temat i Münchhausens fabel så träffande och vackert framställer som lång.
I bokens slut återkommer de frusna orden och bokstäverna än en gång, först i en dikt som inleds med orden ”det är alltid vinter när det sker / alla vägar leder dit” och i vilken en pojke möter en sagovarelse som förutom att hon kysser honom och ger honom frikostiga löften även ger honom
/…/
En viss mängd frusna bokstäver,
Skimrande blågröna,
En handfull infrusna röster,
/…/
Bara några strofer senare hittar en italienare en isbelagd sjö och
/…/ dem, som likt fiskar är infrusna i den:
Med fjäll av isade tårar,
Med ögonen täckta av utvuxna isnålar,
Med ord i munnen, otuggbara, aldrig tinade.
/…/
Bokens sista dikt lyder i sin helhet:
Innanför kinden
Smälter de främmande orden, som bitsocker.
Att det är främmande ord som smälter och ger sötma är en mycket tilltalande avslutning på Vinterrit 20/21.
*
Några ord om översättningen. Eller snarare några ord om avsaknaden av några ord om översättningen. Vinterrit 20/21 är den andra diktsamlingen av Maria Stepanova som Nirstedt/Litteratur ger ut. Den första, Kroppens återkomst, kom ut 2021. Båda dessa böcker har översatts av Ida Börjel och Nils Håkanson. I ingendera finns ett för- eller efterord av översättarna. Det är någonting jag verkligen saknar, för om man menar att en översättning också är en läsning så måste det ha varit ett fantastiskt läsäventyr att översätta just Vinterrit med alla dess språkanvändningar, former och allusioner i tid och rum. Jag skulle gärna ha tagit ens någon del av det äventyret i form av ett för- eller efterord. Jag menar inte att ett efterord av översättarna skulle ha behövt vara förklarande (för till exempel mig som inte kan ryska och endast har en fläckvis kunskap om rysk samtidslitteratur) utan snarare belysande: något om översättningsprocessen, något om de metoder Stepanova arbetar med och kanske en kort översikt av Stepanovas författarskap, med betoning på poesin, fram till nu.
_______________________
Maria Stepanova
Vinterrit 20/21
Nirstedt/Litteratur 2024
