Stillheten som ett förebud? Mariam Naraghi till synes fridfulla vardagsbilder manar till eftertanke. Det menar Clara Diesen som har svårt att skaka av sig poetens senaste diktsamling Jägmästarna säger.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]Av Clara Diesen
Skulptören Duane Hanson (1925-1996) avbildade människor skalenligt, i färg och med förbluffande detaljrikedom. Helt vanliga människor, stående i ett gathörn, i mysbyxor på en amerikansk diner. Varför föreviga något så vardagligt? kanske någon frågar sig. Men borde inte frågan hellre vara: Varför inte? Den som en gång har sett Hansons skulpturer glömmer dem inte. Inte heller går det att glömma Naraghis poesi.
Under läsningen av Mariam Naraghis senaste diktsamling Jägmästarna säger återvänder jag till ett par av de tidigare böckerna, den förra med den anspråkslösa titeln Dikter (Norstedts, 2021) och den ännu tidigare Bild som händer (Trolltrumma, 2017). Diktsamlingarna liknar varandra till formen med tydliga rubriker och en liknande disposition. Och Naraghis stil är omisskännlig.
Naraghis poesi tycks tidigt ha funnit sin form. Det är poesi som närmar sig prosalyrik, men som kränger som om själva innehållet försöker slita sig loss från det mycket exakta och beskrivande språket.
Titeln i ovan nämnda diktsamling Bild som händer kan ses som ett slags programförklaring till hur Mariam Naraghis texter verkar i världen. Även i Jägmästarna säger är dikterna just bilder som händer. De liknar stilleben med disparata element på en och samma bild, vilket gör att bilden kan röra sig i olika riktningar tematiskt. Konsthistoriens stillebenmålare skapade arrangemang att avmålas med precision: döda föremål, eller mat som kanske började ruttna lite i kanten. Tidens gång och vanitas: fåfängligheten i att försöka hålla någonting kvar, är påtagliga teman i Naraghis poesi. De objekt som blev uppvärderade till att få bli avmålade – mat, frukt, kött, saker: en kanna, en kopp – påminner om diktens blick och val av motiv.
Inledningsvis möter vi ett citat av Carl Michael Bellman (1740-1795).
Mörka valv och heta skurar Brylla ögat på allt sätt.
Citatet är hämtat från ”Ack vad för en usel koja” (Epistel n:o 34). De många egennamnen och detaljerna i Bellmans epistlar korresponderar med Mariam Naraghis diktvärld. För Carl Michael Bellman var ingenting för profant att inte diktas om. En och samma epistel kan rymma nordisk mytologi, referenser till andra diktverk, vänner, gatuadresser. De fattiga, de försupna. Alla får plats.
Naraghis dikter plockar in vår tids profaniteter, objekt så välbekanta att vi knappt lägger märke till dem. I en av Naraghis tidigare dikter skymtar ett barns ryggsäck. Hörlurarnas sladd ringlar sig ner i den. Men det tar mig en stund att se, för barnen hemma hos mig har nu mera Air pods och bilden av sladdar till lurarna har redan blivit förlegad. Dikterna får mig att minnas vad som var här nyss.
Naraghis poesi är komplex: den är sparsmakad och exakt. Och samtidigt väljer den stundtals analogier så egna att de är svåra att omedelbart följa. Det är ett säreget sätt att se, och det tar en stund att gå med på överenskommelsen om ett helt eget diktuniversum.
I en märkvärdig stillhet skildrar dikterna skeenden eller objekt, rörelser, allt frammanat med en detaljskärpa som gör att händelserna i dikten tycks fångade som på ett fotografi. Språket är precist, skickligt, reducerat tills bara en solid stomme återstår. Dikterna väljer noga bland de mest prosaiska företeelser. Ett Oreokex kan bli en kommentar till vithet och ett politiskt motiv anas. Samtidigt som referenserna duggar tätt till varumärken i Jägnästarna säger råkar just Oreo bara inte vara en kaka, utan även ett amerikanskt slanguttryck för en icke-vit person som har omfamnat den vita medelklassens alla attribut.
Dikten frågar: ”Vem är jag att döma? ”
Naraghis poesi handlar i hög grad om ett seende. En blick som varken upphöjer eller utesluter vare sig logotyper eller komposter. En demokratisk blick, om man så vill.
/…/ Du kom långsamt cyklande på Dragarbrunnsgatan med rull- korgen från Hemköp /…/
I en dikt står:
/…/ Det är första torsdagen i Marshmallow /…/
Stundtals känns Naraghis oväntade vändningar långsökta. Dikterna pekar i olika riktningar som en spretig koreografi med skiftande rekvisita, eller ett slags objektens teater där associationerna inte följer någon förväntad logik.
Texten bjuder motstånd genom att osäkra scenerna den bygger upp. Mycket är igenkännbart. Det är det som får mig att söka efter en logisk läsart, men min strävan kommer på skam – med följden att texten blir surrealistisk. Så fort jag som läsare hittat en ledstång att hålla mig i, svänger jag om ett hörn och ser någonting jag inte riktigt förstår. Ofta får jag gå tillbaka och läsa om. Vad såg jag?
Italo Calvino (1923-1985) utmanade genom att upphäva prosans logik, till exempel genom perspektivskiftena i romanen En vinternatt en resande. Men den text jag främst kommer att tänka på när jag läser Jägmästarna säger är Calvinos novell ”Den argentinska myran” från 1952. Ett gift par är entusiastiska över huset de nyss flyttat in i – tills de upptäcker myrorna som vandrar över väggen. Snart är myrorna överallt, även hos grannarna. Karaktärerna har olika strategier för att hantera situationen. En bestämmer sig för att ignorera myrorna, någon annan vill förvilla dem, men det finns ingen lösning på situationen. Textens lakoniska stil och exaktheten i det skildrade i kombination med bristen på upplösning eller logiskt förfarande skapar känslan av surrealism. Det är frustrerande. Det finns inget förlösande slut. Det finns inte ens ett logiskt slut. Läsaren kan tolka myrinvasionen som en allegori, eller kapitulera inför en mer konkret läsarts utslagning av logiken. Texten säger inte vad den är. Den bara är.
På liknande sätt lutar sig Naraghis poesi mot en språklig precision som lockar mig till tolkningar och tvingar mig att brottas med egna förväntningar. När jag i själva verket behöver släppa taget och låta mig falla genom dikternas labyrinter.
Naraghis landskap, en urban socialrealism med surrealistiska förtecken, väcker frågan vilka scener och objekt dikten väljer att zooma in. Dikterna ser. Men vems är blicken? Är det en distanserad eller en ömsint blick? Jag vet inte. Men texten oroar, kräver min uppmärksamhet. Betraktaren i Jägmästarna säger ger sig inte till känna, även om ett ”vi” någon gång dyker upp, medan motiven, objekten i texten, exponeras. Det skapar en sårbarhet hos objekten och människorna runt dem. Dikterna är lokala. Ortsnamnen haglar, McDonalds är i det närmaste arkaiskt. En känsla av obehag smyger sig på, även i de idylliska bilderna, där barndomens rekvisita ryms: frisbees, lekkamrater och landskap med cyklar, skräp. Citygross.
I en dikt har det allra mest vardagliga runnit ut och bildat ett landskap. Här anas en metamorfos, någon sorts förvandling:
Kompostkärlet sprack och dess väldiga gula flöt ut över uppfarten för att bilda ett nytt Norden, marmorerat av filmjölk, kompakt gryning, havre, Bregott. Efter några dagars sol har vätskemassan torkat till ett fjäll, troget sitt förflutna, /…/
På liknande sätt lyfter Naraghis registrerande blick upp det ”fula” och glanslösa, och i upplyftandet sker en förvandling. Skrivandet är performativt. Men rösten avstår från att tolka. Istället är det upp till oss att falla. När jag accepterar den läsarten kan jag ge mig hän åt Naraghis formsäkra, insisterande poesi, där tiden upphävs och det logiska tänkandet måste ge vika:
/…/ När din bil korsar det tomma övergångsstället kan skolklassen fortfarande vara på väg över för fem minuter sedan. Nuen glider in i varandra, en mjuk katastrof. /…/
Naraghis diktvärld korresponderar med en känsla hos mig. Vi befinner oss dagen före apokalypsen. När allt är på väg att gå under upplevs varje levande ögonblick som akut.
_____________________
Jägmästarna säger
Mariam Naraghi
Norstedts, 2024
