Helga Krooks nya bok rymmer en enda lång dikt i korta strofer om två eller ibland en enda rad. Titeln, Sten, är såväl material som tillstånd och metafor. Minne, petrifiering, yta, ursprung, död, gåva och löfte. Edith Söderström läser boken mot bakgrund av poetens hela verk och påminns om sin egen tyska familjebakgrund, inlindad i tystnad, skuld, önskan och oförmåga att glömma.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]AV EDITH SÖDERSTRÖM
Jag var tio år gammal. Vi befann oss ensamma i mitt föräldrahem, jag och min farmor, när hon plötsligt ropade mig till sig. Hon ville berätta något. Något av vikt. Tonen gick från vardaglig till högtidlig: ”Jag röstade på Hitler”, sade hon och såg mig stint i ögonen. ”Det vill jag att du ska veta”. ”Ja, ja” svarade jag undanglidande. Förtroligheten gjorde mig förlägen. Jag var ett barn, oförmögen att ta in vidden av hennes bekännelse. Ändå kunde jag, någonstans, ana den.
Kriget och dess fasor berördes normalt aldrig i min farmors sällskap. Varken av henne själv eller av oss andra. Men de var likväl ständigt närvarande. I sättet hon slickade sin tallrik efter varje måltid eller stoppade i sig mögligt bröd med allvarsam uppsyn. Jag tänker också på hennes jovialiska umgänge med grannfrun Maja och hennes nye kärlek Walter som var förintelseöverlevare. Den där uppsluppenheten som omgav dem, hur den vägdes mot det onämnbara.
Detta var 80-talet, knappt fyrtio år hade förflutit sedan nazismens illdåd. Det andra världskriget var för oss barn en saga, en urmyt. Om än populariserat och förhöjt genom Hollywoods sätt att göra underhållning av det, så fanns kriget där. En grundval i vår världsuppfattning. Alla visste vem som var ond och vem som var god. Som barn i andra led, tyngdes jag inte på samma sätt av min bakgrund som min far, men jag var högst medveten om den. Jag bar den med mig.
Således har jag lätt att plocka upp tråden, när jag läser Helga Krook. Med tyska föräldrar som växte upp under andra världskriget och en morfar i nazityska flottan, bär också hon på tystnader. Tystnader som hon vigt sitt skrivande åt att nysta upp och göra talbara. I mötet med Paul Celans poesi, väcks viljan att lära sig språket berättar hon i en av sina essäer. Alltså inte i egenskap av tyskättling utan i liering med Celans poesi och det skrivandets motstånd mot utsläckning som det kommit att symbolisera. En aspekt som är talande för Krooks ingång till det tyska arvet. Och som återfinns hos flera andra konstnärer med samma härkomst, ur samma generation.
”Det dialogiska ordets äkta ursprung garanteras genom oförbehållsamhet. Men att vara oförbehållsam är raka motsatsen till att bara aningslöst prata på”, skriver den judiske filosofen Martin Buber i sin Det mellanmänskliga. Det är ord som manar till eftertanke. För hur ska man närma sig andras lidande utan att det blir i egen sak? Ett exploaterande, snarare än ett framhållande? Helga Krook angriper frågan genom att i första hand upprätta en dialog med andra, liksom henne, konstnärliga uttolkare av våldets historia. I essäsamlingen Hur många gånger kan en historia dö?,(Korpen, 2020) förs samtalet med såväl levande som döda författare, filmare, konstnärer. Det är som att hon går i polemik med dem som tillbakalutat konstaterar att ”allt som går att säga redan har sagts”. Nej, svarar Krook. Samtalet fortgår. Essäerna leder läsaren in i några av mänsklighetens allra ljusskyggaste vrår. Delar av innehållet är så ohyggligt att man tvingas ta pauser. Jag tänker inte minst på partiet där Krook i detalj återger och analyserar nazisternas eutanasipropaganda – hur försåtligt budskapet om att ”befria” psykiskt sjuka från sitt lidande, lindas in i filmernas narrativ.
Både Krooks essäer och hennes poesi präglas av denna hudlösa och samtidigt benhårda hållning. Tonen är skör, trevande. Språket öppet, undersökande, essäistiskt. Men uppsåtet är envist, träget.
i går var stenen så tung
att hela min kropp domnade
Frasen är lyft ur nya diktsamlingen, sparsmakat titulerad Sten. I den återvänder Krook till det ordkarga men täta formspråket från förra diktsamlingen Sjö. Och åter, anar vi, kommer poeten till oss med ett bräddfyllt hjärta. Tungt som sten.
För den som tidigare läst Krooks poesi är det ett välbekant landskap. Poeten bekräftar till en början den gängse föreställningen om stenen: ”den är slät och grå”. Ett dött ting, stumt och evigt. Men snart börjar hon klä den i attribut som leder tankarna till de levandes sfär. Den har taggar, böljande tentakelliknande. Ibland sträcker de sig upp genom diktjagets hals. Men den kan också erbjuda respit: ”i natt flydde jag till min sten / som till en varm trädgård”.
Man förstår också att stenen – tungsinnet som diktjaget både vill skaka av sig och fly in i – tangerar den krigets tematik som hon är så förtrolig med. För trots stenens märkligt amorfa, låt oss kalla dem otypiska egenskaper är den samtidigt för läsaren enkel att känna igen. Den livnär sig på källarrum, barnagråt, drönarräder. Och den sorg som följer av att veta men inte kunna göra:
/…/
känner gruset
innanför ögonlocken
ropen i kroppen efter att få slappna av
vi skrollar vidare
går ut på gatan i våren
i den lysande skammen
beställer en cappuccino
tar upp mobilen
/…/
Krook äger förmågan att med knappt några åthävor alls ladda sin dikt med en mörk underton, utan att hemfalla åt effektsökeri. Kanske är det ett resultat av hennes mångåriga studium av mänsklig grymhet. Det duggregnslikt vardagliga blandas med skymtar av det brutala och ofattbara. Effekten är slående. Dikten kryper nära.
/…/
jag såg ett slarvigt fågelbo
i parken
lite snett på den största grenen
/…/
Diktens till synes oskyldiga vardagsdetaljer glider obemärkt in i den större tematiken. Ett tiltat fågelbo. Barnteckningar som samlar damm. En död örn i vattenbrynet. Tillsammans fogar raderna ihop något större: En mamma som växt ur mammarollen. Som famlar efter svar i det nya seklets undflyende offentlighet. Efterkrigstidens binära uppdelning i ond och god, antifascismens trygga förankring i folklagren, den konsensus som 1900-talets andra hälft vant diktjaget vid verkar befinna sig i upplösning. Hon ser tillbaka på sitt liv. Sitt skrivande. Inser alltings tragiska rundgång:
/…/
varje morgon
gick jag genom parken mot solen
hem till familjedokumenten
från förra kriget
om hon som blev sjuk och mördades
om propagandan
anpassningen
tills det slutligen inte fanns
något språk för det som hände
nya barn
matas med ny propaganda
de mindre fåglarna blir uttorkade
mister balansen
i hettan i Indien
/…/
Sten är utformad som en långdikt, nästan uteslutande uppbyggd i tvåradingar. Vilopunkterna är få, en tanke/rad leder in i nästa och nästa. För läsaren är det ändå inte svårt att orientera sig. En särskild rytm infinner sig, den går att vila i och de olika tankespåren återkommer med ett slags intuitiv taktfasthet vilket kompenserar för avsaknaden av avsnitt och titlar. De täta tvåradingarna löper horisontellt och vertikalt över sidan. Det är vindlande, men aldrig överväldigande.
En älskad figurerar i dikten. Till honom talar och skriver diktjaget. I takt med att dikten djupnar, formerar sig berättelsen om en stor kärlek som kunde blivit men som inte blev. Duet i dikten tycks vilja stanna i det platoniska, i tankeutbytets trygga sfär, medan diktjaget önskar mer. Man anar att dansen har pågått en lång tid, att en trötthet eller ska vi kalla det tyngd, har börjat smyga sig på. Och det är här som dikten, liksom driven av ett inre tvång, börjar röra sig i en delvis ny riktning.
Den som sätter sig in i grymhetens mekanismer är också bekant med dess motsats. De mäktiga, ofta osannolika motståndshandlingar som, om och om igen, manifesterar sig genom historiens mörkaste passager. Diktjaget drar sig till minnes ett fikonträd, längst ut på Resarös (sluter jag mig till) yttersta spets, med det emblematiska namnet ”Ryssudden”. Hon kan inte sluta tänka på detta lilla oansenliga träd, som ju inte ska kunna slå rot på ett så, av hav och blåst, pinat stycke mark. Vid en första inventering av platsen verkar diktjagets farhågor stämma. Men så vänder hon i steget, som kallad av en osynlig röst, och mycket riktigt lite längre ner på klippan, finner hon till slut det lilla fikonträdet. Det växer nästan vertikalt längs stenen, men lever och bär frukt, små fikon på läsidan i grenverket.
/…/
de verkliga frukterna
är de små kärnorna
inuti kroppen
finns det ord som kan möta vapenspetsar
jag gick tillbaka ett stycke
bakom en liten enbuske var det lä
fikonträdet har lärt sig växa
som en enbuske, det är ett annat
alfabet här
det tar åratal att lära sig
/…/
Sten är ett moget verk av en mogen poet. Även om man känner igen många drag från tidigare diktsamlingar – flanerandet, tankesprången, de tidsliga och rumsliga förskjutningarna, det skira, naturlyriska anslaget – är bilderna i Sten tätare. Formspråket är modigare, poeten vilar i sin intuitiva känsla för hur långt ett stickspår kan tänjas och hur textens kontrapunktiska kvaliteter bäst tas tillvara. Musiken finns ständigt där. Det är den som håller läsningen samman. Den dikterar också i någon mån bildspråket.
Likt en melodisk grundfigur etableras bilden, ofta enkel och utan ornament, för att sedan veckla ut sig i oväntade riktningar, teman och underteman. Utsagor som annars hade kunnat kännas pompösa eller sentimentala, blir i Krooks diktning på så sätt effektivt neutraliserade. Diktens svävande karaktär som ju kan härledas till den luftiga, arkitektoniska formen, befriar den från all sorts moraliska imperativ.
Diktjaget ger inte upp hoppet om trädet på udden. Stärkt av denna upptäckt återvänder hon till sin älskade, stadd i en slags evig väntan på parkbänken. Redo att samla ihop skärvorna av sig själv.
/…/
min själ landade på min axel
viskade i mitt öra
du måste gå
följer du mig
viskade jag tillbaka
eller stannar du hos honom
jag följer dig
/…/
Idag tänker jag att det min farmor gjorde var ett medskick. En utsaga ämnad för mitt vuxna, kunnigare jag. Färre än tjugofem procent av tyskarna röstade aktivt på nazisterna 1933. Min farmor var en av dem. Hon ville bikta sig.
Medan jag skriver denna text, lyssnar jag till warszavasonen Mieczyslaw Weinbergs sjätte stråkkvartett. Ett hisnande stycke musik skrivet i krigets omedelbara efterbörd 1946 av en tonsättare som förlorade hela sin familj i förintelsen. Ensam i Moskva dit han tagit sin tillflykt skriver han detta transcendentala mästerverk, i vilken judisk folkton i andra satsen plötsligt briserar, kraftfullt och dansant – med det gatumusikaliska idiomets associationer till vardagens glädje och vedermödor.
Jag tänker på stenen i Krooks dikt, dess dialogiska förbund med andra, liknande stenar som den i Paul Celans diktning, ”tinningnära” och gravstenslik: ”som man talar till stenen”. Hos Celan, liksom hos Weinberg blir traumat som synligast i det tysta efteråt. I kvarhållandet av sångerna som för alltid upphört att sjungas.
Det tycks vara en självskriven lag att bearbetningen av kollektiva trauman i takt med att dess omedelbarhet försvagas, vulgariseras och exploateras för politiska och andra syften. Och medan somliga populariserade troper tröskas till oigenkännlighet i det offentliga rummet, förtynar samtidigt den gemensamma förståelsen för det som inte får glömmas bort. Detta är den tragiska paradoxen. Det talas på en gång för mycket och för lite om det som vi behöver minnas.
Sten blir en påminnelse om hur gestaltningen av förlust och trauma, kan tala till oss över tidsgapen. Och att det i första hand är i konsten som minnet hålls levande. Eller som Krook så vackert skriver:
/…/
barnens teckningar
har rullat ihop sig i kanterna
den runda blå formen
och strålarna ut från den
en trollslända som lever hela livet
och finns varje dag
och skyddar människorna
fast de kan dö sa hon
fast den kan inte dö
dammet i vågorna i pappret
/…/
_____________
Sten
Helga Krook
Lejd, 2024
