I Regnbågen utforskar Lennart Sjögren åter existensens utmarker. Men den äldreboendets krassa verklighet som präglade förra diktsamlingen har nu bytts ut mot vindlande, hinsides världar. Kritikern Mikaela Blomqvist läser storslagen dikt som, menar hon, sammanfattar hela författarskapet.
AV MIKAELA BLOMQVIST
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!I ett förord till diktsamlingen Men också denna skog från 1980 skriver Lennart Sjögren att två böcker var av särskild betydelse för hans fantasiliv under barndomen: Bibeln och postorderkatalogen. Sjögren betonar att skillnaden mellan dem inte var så stor som man kan tro. Katalogens föremål var ekonomiskt utom räckhåll och dess bilder kom att likna tingmystik. Nya testamentet talade i sin tur, när det avskalats från dogmatik, om att människolivet hade ett värde bortom det vi ser. Jag läser Sjögrens nya diktsamling Regnbågen och funderar på vilken betydelse det overkliga har för våra liv.
Lennart Sjögren är född 1930 och debuterade som poet 1958. Sitt genomslag fick han något decennium senare, bland annat med en längre dikt från huvudstadens köttdiskar. I ”Hötorgshallen” får oxlår, kalvstekar och rådjursbringor en påträngande konkretion. Den öländske bondsonen är tydligt medveten om att en bit kött också är en likdel från ett en gång levande djur. Men jämte den krassa realismen rymmer Sjögrens poesi en existentiell dimension. Hötorgshallen liknas vid magen på en mytisk ko eller ett tempel tillägnat köttet. Bilderna strävar bort från de invanda föreställningarna, bort från konsumentens avtrubbade sätt att röra sig genom tillvaron.
Hur det går till blir kanske tydligast i de dikter som handlar om särskilda företeelser och ting. Dikternas föremål berövas den mening som vi felaktigt tillskriver dem och Sjögren blottar en tidsmässig dissonans, där människans linjära liv skiljs från naturens cykliska. Årstiderna existerar oberoende av oss. Accepterandet av sådana fakta leder hos Sjögren fram till en plats där tanken kan röra sig än friare och sakerna laddas med en ny och oväntad mening. Som i denna underbara vers ur magnifika diktsviten ”Havet”:
/…/
Mer och mer tycker jag att sommarvågorna
liknar små snabbsprungna spädgrisar
de lyfter sina lätta trynen mot solen
och springer undan vinden
de plöjer upp fåror med klövar
de springer där, de bara springer och tröttnar aldrig.
/…/
Djuren har en betydande plats i Sjögrens poesi, inte minst de missaktade som svinet. Det senare är av viss vikt. För trots att motiven ofta hämtas från naturen eller djurriket tycks Sjögrens dikter också ställa frågan om vilken som är människans position i förhållande till dem. Ur människovärlden från 2008 inleds med en dikt som tydliggör poetens hållning. Dess första vers lyder: ”Ur människovärlden är det jag skriver / det finns många andra världar / jag känner dem inte.” Jaget tycker sig ha kunnat höra viskningar från jorden och djurens värld. Men han har inte kunnat tyda flugornas och gnagarnas röster.
Viljan att göra det är emblematisk. För jämte de skilda perspektiven på tiden arbetar Sjögren också med en ständigt skiftande skala i förhållande till världen. En obetitlad dikt i Den stora munnen från 2011 jämför djurets mungipa med människans: sipprande saliv, torra hudveck, en väntan i åtrå och vild skräck. I den korta diktens två sista verser tänker jaget i stället på insekternas mungipor: ”svårare för mitt öga att förstå / och på den stora mungipan / den som håller samman och som upplöser / vårt livs sommar.” Genom att peka ut det som finns men är så litet att det knappt går att förstå, visar Sjögren också på människans hela sammanhang, som är så stort att det överskrider hennes fattningsförmåga. Kanske kan man tala om en sekulär mystik?
Motiv från Bibeln återkommer i Sjögrens poesi. I diktboken Det röda äpplet från 2022 placeras kunskapens frukt på ett äldreboende. Skapelseberättelsen ersätts här med ett gradvis borttynande. När kvinnan bjuder mannen äpplet orkar han inte smaka och om en röst svarar den som kallar tillhör den troligtvis en undersköterska. Men frånvaron av Gud leder hos Sjögren inte fram till cynism. I en dikt i Ur människovärlden berättas om hur det har vuxit fram en annan glädje i det utan glädje: ”Den förvånade tomhetens glädje.” Det är en bra beskrivning av förhållningssättet i Sjögrens poesi.
Rolldikten Kalla mig Noa från 2014 går än längre i sin användning av det bibliska motivet. Sjögrens Noa har överlevt den stora floden men utan Guds hjälp. Att så skedde är en föreställning som sprids efterhand. Inte heller är han obetingat god. Noa har låtit en kvinna drunkna för att rädda sig själv, bänt loss hennes fingrar från relingen på hans båt, och minnet av det plågar honom. Hos Sjögren är såväl människan som djuret hänvisad till kamp för sin överlevnad. Regnbågen ska minna om att Gud inte kommer bli så vredgad att han låter förgöra allt liv på jorden igen. I Kalla mig Noa är den typiskt nog ett knappt förekommande och tvetydigt tecken.
Desto bättre då att den nu får en helt egen bok. Regnbågen är en storslagen, visionär, berättande långdikt som Sjögren ska ha arbetat med sedan sjuttiotalet. Även om tilltalet liknar det i en helig skrift har motivet här frigjorts från både kristendomen och naturen. Det är som att Sjögren har konstruerat en egen mytologi. Egentligen är väl det vad författare alltid gör. Men sällan sker det med en sådan konsekvens som i denna bok. Regnbågen blir här en bana att vandra över, som i barndomens drömmar. Det börjar med att den sänker sig ned till jorden:
En väldig
utbredd fiskstjärt
var regnbågens nedre del när den nådde jorden
den blev oss en trappa
/…/
Det lyriska jaget har som synes ersatts med ett bredare vi. Längtan ur människovärlden och det begränsande egna låter sig faktiskt realiseras, under diktens speciella förutsättningar: ”Vi kom från det möjliga / mot det omöjliga reste vi.” En värld av negationer öppnar sig. Dikotomier skrivs fram bara för att suddas ut. Döda människor och djur väcks åter till liv. Självmördaren stryker bort sitt sår ur tinningen. Flugorna lösgör sig från flugfångaren. Dikten blandar det bekanta med det som måste förbli obekant. Till det senare hör en varelse bortanför alla mått. Den talar kort till de resande:
/…/
Jag finns ej
och därför ser ni mig idag
ty jag försmår
det som ni menar med att finnas
och att inte finnas.
Paradoxen är typisk för Regnbågen. Hur talar man om det som är bortom språkets gränser? Frågan sysselsätter nästan all modern poesi och i många fall har den lett fram till en interpunkterad stumhet eller till ett syntaxens sammanbrott. Här får vi i stället ett flöde av bilder, där mycket först skrivs fram för att sedan suddas ut. Att tiden upphör att finnas förmedlas till exempel genom att tiden personifieras, kastar sin klocka i en avgrund och ansluter sig till diktens vi. På likartat sätt betonas frånvaron av jordiska proportioner genom att de mindre maskarnas munnar blir synliga och myggens parningsdans hörbar. Det som tidigare varit en tanke i Sjögrens dikter får här verklig gestalt.
Regnbågensvara utanför varat får ytterligare kontur genom att den i dikten ställs mot Intet. Det skymtas som ett tomrum omgivet av grönska men förblir omöjligt att se eller nå. Vid ett tillfälle tror sig diktens vi dricka ur en skål som ska ta dem dit. Det visar sig vara en dröm. Att viet drömmer eller vaknar ur en dröm förekommer flera gånger i Regnbågen och vid något tillfälle sägs de vandra i ett inre landskap. Jag läser det som att ännu en skillnad har raderats ut, så att det som sker i drömmen har samma giltighet som det som sker utanför den. Vad är det för dröm som dröms när drömmaren är ett vi?
Sjögren skriver fram en myllrande, virvlande värld som blir levande eftersom den inte går jämt ut. Askan efter de döda på benhuset börjar åter fyllas med hjärta och blod och ett öga skymtar i högarna, en arm sträcks fram mot de resande. De som dränkt sig i sjöarna tillåts däremot en evig sömn med knappt märkbara rörelser. Det är ingen slutgiltig död men ett drömmande som inte är tillgängligt för diktens vi. Där den första passagen närmar sig grotesken är den andra vacker. Är det som sker av ondo eller av godo, apokalyps eller utopi? Dikten låter sig inte avkrävas några svar:
Fastän frågor blev omöjliga att ställa
frågade vi ändå
om det som rörde sig runt oss
om solen hade tänts eller om den var slocknad.
I en senare passage står att bergen ska gömma sig i glädje eller i fruktan. Lika tvetydigt blir det när de ofödda upptar himlavalvet i oöverblickbara skaror. I sina ansikten bär de allt som skulle kunna ske dem. Viet drar sig för att hälsa dem välkomna till livet. En särskilt skrämmande del av dikten låter alla krig som härjat jorden fortsätta glöda uppe på regnbågen och likt dyningar rulla från tid till tid:
/…/
I tunga kast rörde de sig mot oss
som ville de hämnas att vi ännu var vid liv
eller om de ännu en gång ville visa
att glömskans tid aldrig helt skulle nå oss
/…/
Följer gör en beskrivning av hur soldater, hästars käkar och nyföddas fingrar dränks i ett tungt blod som aldrig stelnar. Också i Regnbågen finns sådant som inte går att försona. På ett ställe berättas om ett enskilt människoliv, om en kvinna som burit en stapel av sorg, som genom livet förnedrats och knappt fått tillfälle att le. Hon ler nu när en vagn för henne till Intet. Men det bestående intrycket av verserna blir den plåga hon tvingats genomleva.
Bättre ställt är det då med de tre djur som i dikten själva kommer till tals. Världshönan kacklar, skrockar och skrattar när hon berättar om hur hon fått huvudet avhugget för nära halsen eller fångats av en hök. Svinet talar om hur han skållats, skrapats, flåtts och ätits men allt med bevarad värdighet. Ett snöfall täcker över slaktpistolens hål i djurets panna. Den stora fisken som dyker upp vid diktens slut simmar vidare även när den ätits upp. Den riktar ett råd till människorna, det enda jag kan finna i Regnbågen: ”Överge inte er väntan.”
Maningen genljuder genom Regnbågen som helhet, för trots sin stundvisa brutalitet är det en dikt som väcker hopp. Den råhet och skönhet som alltid har samexisterat i Sjögrens poesi har härkoncentrerats i en och samma övergripande bild. Med sin värld, som är så långt bort från den värld vi upplever och ser, lyckas dikten säga något om livet i stort, om dess mångfald och dess oberäknelighet. Bortom jagets snäva begränsningar finns andra tankar som går att tänka och andra verkligheter som går att nå. Det ska inte ses som någon tom idealism. En dikt ur I grenverket från 2019 berättar om en man för vilket allt har börjat förblandas och som kommit till insikt om att det vi för tillfället upplever som den enda möjliga verkligheten är en parentes:
/…/
han sa att sådana föreställningar var farliga
att hela statssystem riskerade att rasa
Och att en sådan underminering
var önskvärd.
______________________ Regnbågen Lennart Sjögren Albert Bonniers förlag, 2024
Foto: Fredrik Hjerling
