SOM DRÖM VAR DEN VACKER

Örnen och Kråkans Edith Söderström blickar tillbaka på poesivåren som gått och förstärks i sin tro på dikten som den verkliga undergöraren

Försommar är förväntan. Man förbereder sig, ordnar, gnolar för sig själv. Att stå inför något, en resa, en fest, en vecka i stugan gör mig än idag oroad på ett njutbart sätt. Jag ligger inte sömnlös, uppfylld av fantasier som när jag var barn men upphetsningen finns där. Jag kan aldrig helt nyktra till från den.

Det finns en dubbelhet i att överväldigas av förhoppningar. Risken att man efter ett tag börjar föredra själva förväntanstillståndet framför det emotsedda framtidsscenariot är tyvärr stor. Visst är det lockande att trissa upp oddsen men den verkliga balansakten ligger i att därefter också våga möta det verkliga, levande livet trots att det inte alltid kan mäta sig mot ens förväntningar.

”Sanningen” å andra sidan, detta tunga och anspråksfulla ord i stora vita bokstäver, kan vara nog så förrädisk. Sällan visar sig ju det sanningsenliga livet vara ett idealt tillstånd av upplysthet och skönhet. En drömsanerad vardag är en rätt grådaskig historia full av magproblem, sociala missförstånd och osminkad slutgiltighet. Att man vill undfly den, eller åtminstone ta udden av den med hjälp av säg kemiska substanser religiös extas, dagdrömmeri eller annan för stunden passande metod, är inte långsökt.

Inför livets tarvlighet måste vi kunna erbjudas något slags respit. Ett rum dit tröstlösheten inte når. Och ingenstans blir det så tydligt som i dikten.

Poesin är den plats där snusförnuftets dikotomier upphävs, där det drömda kan vara det sanna och det sanna det drömda. Och där verklighetsflykt inte nödvändigtvis står i motsatsförhållande till sanningstörst.

För även om dikten är många saker, kan handla om vad som helst, ta otaliga former och anti-former precis som andra litterära genrer eller konstuttryck, är den unik i sitt sätt att tala till oss. Dess vilda elaborerande med och utforskande av språkets syntaktiska och retoriska möjligheter ger den ett sken av gränslöshet. En bra dikt verkar vertikalt, horisontellt och på diagonalen. Den åberopar känslans djupa minne, den kittlar den språkanalytiska hjärnan. Den rör sig i flera riktningar inom oss, på flera plan och sällan förstår man helt hur den gör. Men just det motstridiga, ja ibland sanningsvidriga är det som får dikten att kännas mer sann än allting annat.

Under våren har vi på redaktionen inte bara njutit ordkonst av högsta klass från några av Sveriges främsta poeter, vi har också upptäckt nya röster som fått oss att lyssna med vidgade öron. Vi har läst om demens, åldrande, cancersjukdom och överväldigats av mörkret i livets yttersta kantdragning men också känt bröstet fyllas med sång.

Jag har hört entropins skräckinjagande röst i de tomma ladorna, mött kärleken i dödens tunnelbana, sett jakarandan slå ut i Roslagen och känt smaken av gemenskap och utsatthet i den somaliska diasporan. Världen i all sin spretighet och sorg har kommit till mig. För så som dikten närmar sig verkligheten, så förstår jag den. Som ofullständig, pågående, sönderfallande.

God poesi äger den osannolika förmågan att på en gång uppenbara livet för oss och på en gång återförtrolla det.

Tack för att ni har följt oss under våren! Den sjuttonde augusti är vi tillbaka med en ny upplaga. Och om ni missat någon pod eller recension finns de under rubriken ”ARKIV” här ovan.

Glad sommar!