Hur ska man egentligen tänka kring litterär kvarlåtenskap? När blir den upplysande, när blir den problematisk? Den frågan ställer sig Lars-Håkan Svensson i mötet med Eller som med intet som språk, en sammanställning av texter och anteckningar ur Inger Christensen-arkivet i Köpenhamn.
[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!Några år efter en stor poets död utkommer det ibland ett urval ur den litterära kvarlåtenskapen. Det kan röra sig om färdiga texter som inte fått plats i författarens publikationer eller om utkast och ofullgångna manuskript. Ibland dyker det upp ett eller annat mästerverk, oftast en rad fullt läsvärda dikter och nästan alltid material som kastar intressant ljus över publicerade verk och låter oss ana deras förhistoria och framväxt.
Två exempel kommer för mig. Elizabeth Bishop blev berömd för fyra sparsmakade diktsamlingar. Tillsammans med några få separata dikter som tillkom i samlingsvolymen The Complete Poems utgör de hennes ”officiella” författarskap, totalt 90 dikter. Tjugofem år efter hennes död utgavs ytterligare ett 90-tal dikter ur det arkiv hon forslat med sig under sitt ambulerande liv. De flesta menade nog att volymen innehöll ett antal dikter av yppersta klass men också en del mindre fullgoda produkter. Bishop-kännaren Helen Vendler försäkrade upprört att Bishop aldrig skulle ha tillåtit att boken publicerades. Hade hon rätt? Saken är verkligen inte enkel. Bishop hade valt att inte själv trycka dikterna men hade likväl bevarat sitt arkiv och dessutom donerat det till sitt gamla universitet Vassar College. Varför spara och skänka bort ett arkiv om man inte vill att det ska användas och i förlängningen tryckas?
Det andra exemplet är lättare att ta ställning till. William Butler Yeats’ efterlämnade papper innehåller manuskript som låter oss följa hans dikters tillkomsthistoria i detalj, ibland ända från en kort inledande avsiktsförklaring via utkast med många strykningar till slutversioner som är så formellt behärskade och ändå ledigt talspråkliga att man inte förstår att de inte alltid har funnits. Ingen har anmält ovilja mot att dessa manuskript har tryckts och analyserats. Här är Vendler med på tåget och öser till och med beröm över vissa av Yeatsforskarna.
Med dessa exempel i bakhuvudet är det med stora förväntningar men också med viss oro som jag kastar mig över en nyutkommen bok som rymmer ett urval av Inger Christensens kvarlåtenskap. Christensens publikationshistoria liknar Bishops. Hon utgav visserligen fler diktsamlingar – sju, inte fyra – men de var liksom Bishops omsorgsfullt sovrade och enhetliga. Och liksom Bishop utgav hon en samlingsvolym, Samlede digte, som kom 1998, sju år efter den sjunde diktsamlingen. Det visade sig bli slutpunkten för hennes lyriska författarskap. Ingen ytterligare diktbok utkom under hennes livstid.
Men liksom Bishop hade Christensen ett arkiv. 2015 fick Marie Silkeberg, välkänd svensk poet och Christensens flitigaste svenska översättare veta att det fanns ett Christensenarkiv på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Hon tog kontakt med Peter Borum, Christensens son, och tillsammans utgav de 2018 ett 900-sidigt urval ur arkivet som fick titeln Verlden ønsker at se sig selv. Volymen är genremässigt och kronologiskt ordnad men löper baklänges, från slut till början, så som Kierkegaard påpekar att vi måste förstå våra liv. I nio avsnitt presenteras ett urval ur Christensens lyriska kvarlåtenskap. Därefter följer ett stort, bara skisserat projekt som likt en klassisk guidebok fått titeln Paris par arrondissements, och sist kommer en avdelning som består av noveller, recensioner, förord och essäer.
När Christensens kvarlåtenskap nu trycks i svensk översättning av Marie Silkeberg under titeln Eller som med intet som språk har materialet omorganiserats och begränsats till ett något behändigare format, som med sina 400 sidor väl ändå får betecknas som tämligen bastant. Prosatexterna – recensioner, noveller och essäer – har utgått liksom det svåröverskådliga projektet Paris par arrondissements. Återstoden – främst dikter och poetiktexter – presenteras i motsats till den danska utgåvan i konventionell kronologisk ordning men fördelas liksom där i nio avsnitt. Ett fylligt och innehållsrikt efterord av Marie Silkeberg, som vid det här laget onekligen kan sin Christensen, har tillkommit. Arkivet och bokens tillblivelseprocess beskrivs ganska detaljerat. Det utelämnade projektet Paris par arrondissements utnyttjas på ett originellt sätt: Silkeberg kommenterar kort några av de olika arrondissementens särdrag samtidigt som hon förmedlar biografiska uppgifter som tryfferas med tematiskt och biografiskt relevanta passager ur Christensens texter. Det är suggestivt men förvandlar det oavslutade projektet till något det troligen aldrig var avsett att bli. Slutligen finns det i det svenska urvalet liksom i den danska originalupplagan ett antal nyttiga men ibland kanske väl koncisa noter som lokaliserar de olika texternas ursprung.
Christensens författarskap i nio akter alltså. Ganska snart slås jag emellertid av att bokens två huvudfåror i sin tur innehåller flöden som ibland förenar dem med varandra. Den ena huvudfåran utgörs av en lång rad färdigställda dikter som i många fall också publicerats separat i tidskrifter, antologier och andra publikationer. Här ingår också katalogförord, anföranden på kongresser, radioessäer med mera. Många av dem har en stark poetisk lyster och kastar ljus över Christensens syn på sitt författarskap. ” ’Jag’ är inte ett enskilt ’jag’, utan världens samlade förmåga att bli visionär”, heter det på ett ställe. Det antyder att poesin är ”världens önskan att se sig själv”, vilket är titeln inte bara på det danska urvalet utan också på en text Christensen skrev till en utställningskatalog.
Den andra huvudfåran utgörs av manuskript ur vilka den ”officiella” delen av Christensens författarskap – hennes sju diktsamlingar – uppstod. De är, som man kan förvänta sig, mycket disparata. Vissa ark innehåller långa ordlistor, andra består av sifferstrukturer som visar hur omsorgsfullt Christensen komponerade sina böcker. Ytterligare ett innehåller inledningsfrasen i diktsamlingen Det, en fras som Christensen lär ha skrivit ner efter att ha postat en roman till sitt förlag. “Det. Det var det. Så har det börjat. Det är.” Vi rör oss alltså hela tiden med två manuskriptkategorier – färdiga texter och mer eller mindre svårtolkade utkast. Många av texterna är högintressanta i sig själva, andra därför att de pekar fram mot andra texter som är mer fullödiga och utarbetade.
Låt mig ge några exempel. Silkeberg nämner i sitt förord att det “var en nästan fysisk chock” att under arbetet i arkivet upptäcka att k-dikten i Alfabet länge hade inletts med frasen ”katastroferna finns” och inte, som i den tryckta versionen, ”kärleken finns”. Det kan jag gott förstå. För egen del har jag under läsningen av de nu publicerade varianterna fäst mig vid att den fras som förkunnar att något ”finns” i flera tidiga versioner ingår som ett underordnat, ganska lågmält konstaterande inne i ett utkast att något ”finns”. Själv upplevde jag de här passagerna som nästan självlysande eller som trumpetstötar inne i ett stillsamt och oavslutat utkast – självfallet eftersom jag visste hur frasen skulle användas i den färdiga dikten.
Men utförligheten är också problematisk. Alla medtagna utkast är inte lika expressiva eller explosiva, i varje fall inte när de presenteras så här. I sin studie av Yeats’ manuskript, Between the Lines, redovisar Jon Stallworthy många varianter som i sig är ganska anonyma men får sin betydelse genom att det klargörs att de är led på väg mot en magnifik slutversion. Så är det inte här – och kan kanske inte vara det, för det framgår inte om arkivmaterialet är så fullständigt att det skulle vara möjligt att i detalj skildra en dikts tillblivelse. Det kanske mest extrema exemplet på detta är de varianter av olika passager som ingår i materialet till samlingen Brev i april. Här skiljer sig varianterna ibland åt bara i några få detaljavseenden. Vad vi bevittnar är poeten i färd med att outtröttligt försöka gestalta sin vision av hur dikten ska se ut. Det är förstås fascinerande att iaktta Christensens verbala uppfinningsrikedom och visuella fantasi men samtidigt frustrerande. Det vi tar del av är inte riktigt färdigt, framför allt inte i poetens ögon. Det är heller inte en genomarbetad seriell komposition – variationer över ett obefintligt original – vi bjuds på utan en rad var för sig suggestiva men i poetens ögon ofullkomliga utkast. Det är som om en fraseringsövning skulle bli en konsert. Kanske är det en läggningsfråga om man finner läsningen av de nästan identiska men ofullbordade versionerna estetiskt tillfredsställande. För egen del läser jag med intresse men väntar hela tiden på att få komma i mål och få vila i den slutliga versionen.
I den andra huvudkategorin – mer eller mindre avslutade, fullständiga texter – finns det, som sagt, åtskilliga som indirekt pekar fram mot de enskilda samlingarna. Det gäller inte minst några texter som förebådar alfabet. I två av dem – alfabetiskt uppställda som korta uppslagsverk – laborerar Christensen med kommentarer till enskilda ord på ett sätt som i sig skulle ha kunnat resultera i en dikt, och i en novell använder hon sig av alfabetiskt ordnade kursiverade nyckelord – det är oklart om de styr handlingen eller om de uppträder naturligt i den och uppmärksammas främst därför att författaren vill skapa en alfabetisk ordning. I sådana texter ser man hur mångsidigt Christensen arbetade med att skapa strukturer och texter fullt i klass med dem som vid den här tiden författades på andra språk av andra författare inspirerade av likartade formella principer.
Hur givande det än kan vara att undersöka de enskilda dikternas och samlingarnas framväxt finns det en annan fråga som åtminstone jag har undrat över lika mycket. Den kan kopplas samman med likheten mellan Bishops och Christensens publikationslistor. Båda skrev som sagt ett fåtal diktsamlingar och hann ge ut var sin volym samlade verk. Men när Bishop hastigt dog 1979 hade hon redan skrivit vad som skulle kunna bli en del av en ny diktsamling; de dikterna kom i stället att ingå i en ny upplaga av The Complete Poems. När Christensen dog hade det gått arton år sedan hon publicerade sin senaste samling. Skrev hon något under alla dessa år? Det visar sig nu att hon visserligen inte hade slutat skriva men att antalet nya dikter var ytterst beskedligt.
Det är naturligtvis en besvikelse men man kan också se saken på ett annat sätt. Att Christensen utgav Samlede digte 1998 kan tolkas som att hon var färdig med poesin och att Samlede digte är hennes lyriska testamente. För det talar att hon bara utökade de redan tryckta dikterna med en dikt, nämligen Digt om døden från 1989. Denna magnifika dikt, som slutar med insikten att ”döden lyfter upp de levande för att dricka”, står omedelbart före Fjärilsdalen, hennes sista samling. Det är svårt att inte se Fjärilsdalen, denna tekniskt virtuosa meditation över tillvarons berusande mångfald och cykliska förlopp, som en utveckling av och replik till den föregående dikten. Vad mer kan sedan finnas att säga? Jag tror också att det är viktigt att i sammanhanget inte se Christensens sonettkrans som en sen reträtt till ett klassiskt mönster utan som en utvidgning av de kompositionsprinciper som hon hade arbetat med i tidigare volymer.
Även om Samlede digte är en slutpunkt betyder det likväl inte att Christensen helt slutade skriva poesi. Flera av de fåtaliga dikter hon skrev på senare år är väl värda att läsa för sin egen skull. Jag tänker särskilt på ”Hängbroar”, den renshi-dikt hon skrev i Berlin 1999 tillsammans med Adam Zagajewski, Jürgen Becker och Ooka Makota, renshi-diktningens japanske mästare. Den illustrerar också hennes ambition på senare år att nå utanför Danmark; bland dessa sena dikter finns flera som är skrivna på tyska och dedicerade till tyska kolleger.
I denna krets av kolleger måste också Marie Silkeberg nu inräknas. En översättare är alltid en medförfattare men sällan så tydligt som här där översättaren också är redaktör och utgivare. Inger Christensen skulle inte vara den stora svenska författare hon också är utan Marie Silkeberg.
_________________________________
Eller som med intet som språk: dikter, prosa, utkast
Inger Christensen
Övers. red. Marie Silkeberg
Modernista, 2024
