Litteraturvetaren Magnus Bremmer debuterar i år med Vid synranden, ett diktverk som uttalat alluderar till en handfull andra kända poeters alster. Poetens tydliga programförklaring om att ”följa orden in i litteraturen” väcker Mikaela Blomqvists nyfikenhet.

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

Poesin som fossil. En sådan där nednött kvarleva man vanemässigt ser insprängd i fönsterbrädans marmor, men som ändå omgärdas av en viss högtidlighet. Den minner ju om en flertusenårig historia och namnen på de utdöda djuren är dunkelt förknippade med barndomens sagovärldar: trilobit, megalodon och så vidare. Tanken kommer till mig när jag läser Magnus Bremmers blankslipade debut Vid synranden, som bygger på lån från andra författare.

Namnen han utgår från är de vanliga stora: Ovidius, Petrarca, Shakespeare, Dickinson, Achmatova, Sachs med flera. Jag lyckas endast identifiera några få av dem i texten, vilket såklart kan bero på bristande beläsenhet men också, tror jag, på att Bremmer bara undantagsvis använder direkta citat. De bilder som en dikt förmedlar gestaltar sig olika inuti olika läsare.

Vid synranden är ordnad i tre sviter. Den första och längsta heter ”Djupet” och skildrar ett ”du” som står framför och sedermera också i ett hav. Dikten börjar i det övre vänstra hörnet och rör sig diagonalt mot det nedre högra. Vänstersidorna är inledningsvis tomma, och jag föreställer mig att detta slösande med papper tillsammans med textens gradvisa förflyttning ska få bläddrandet att minna om vågornas rörelse. Så fungerar det i alla fall för mig.

Jämte diktens ”du” finns också en ”han” som dock bara är närvarande genom sin frånvaro. Duet är ”[…] ännu vid hans sida […]”, han bor ”[…]i varje krusning / på den svarta vågen”, duet har sett honom försvinna ”[…] han som varit / sin egen värld / en hudlös hinna […]”.  Man förstår att det rör sig om sorg, delvis för att ordet nämns ett par gånger. Det finns ”[…] sekler av sorg i sedimenten […]” och vågorna ”[…] döljer sorgens djup”. Mot slutet av sviten träder en grå text på italienska fram allt tydligare på vänstersidorna: ”ed eran / due in uno / e uno in due”.

Det är ett citat från Den gudomliga komedin och helvetets åttonde krets, reserverad för bedragare. Där yttras de av den provencalske poeten Bertran de Bon som bär sitt eget huvud i handen, ett straff för att han sått split mellan en engelsk kung och hans son. Jag har svårt att finna något samband mellan denna berättelse och Bremmers dikt, och antar att orden därför inte ska betraktas som mer än just ord, en snygg formulering poeten har passat på att låna från Dante.

Rader av Ekelöf och Stagnelius används på liknande sätt. ”[…] Det som är botten i dig är botten också i andra. […]” blir här det mer kortfattade ”[…] botten / i oss alla”. Därmed förlorar versen sin mening. Det Ekelöf betonar i ”Jag tror på den ensamma människan” är ju inte bara likheten mellan människor utan skillnaden. Av Stagnelius är det ”[…] Adla du till frihet / Detta tvång […]” ur ”Suckarnes Mystèr” som citeras, två gånger dessutom. I originalet syftar det på tvånget att försaka, uppställt jämte förmågan att begära. Men hos Bremmer uppträder det lösryckt. Det verkar mest som en lärd och lagom igenkännbar fras.

Åter till Dante. ”Och de var två i en / och en i tvenne” lyder verserna i Ingvar Björkessons översättning. Gissningsvis syftar orden hos Bremmer på diktens du och han. Men vilka är de? I debutantporträttet i Svensk bokhandel berättar Bremmer om hur han har låtit sig inspireras av poeten Christina Rosettis biografi. Som ung genomgick hon en kris efter att ha vårdat sin sjuke far. Hon reste till kusten, promenerade, skrev och läste. Rosetti som faktisk person har Bremmer sedan valt att frigöra sig från och diktens du ska läsas som ett mer allmängiltigt sådant. Han säger sig vilja pröva vad som händer om man följer orden: ”Inte tillbaka till den för eftervärlden okända verkligheten – utan in i litteraturen, ut i världen, ner i djupet?” Han vill skapa ”en kollektiv poetisk bildvärld i rörelse” bortom ”hävdvunna uppfattningar om vad ett jag kan rymma”.

Det är formuleringar som låter intressanta – Bremmer är disputerad litteraturvetare och kan rama in den egna verksamheten stilenligt. Fast ju fler gånger jag läser Vid synranden, desto mer tveksam blir jag till att denna beskrivning av diktsamlingen betyder något alls. En kollektiv bildvärld i rörelse bortom hävdvunna uppfattningar om vad ett jag kan rymma tycker jag mig redan finna hos flera samtida svenska poeter. Ida Börjel har i flera böcker förvandlat vardagstal till sällsam poesi. UKON lyckas göra humoristisk dikt av Freuds krångligaste texter men också av kundrecensioner på nätet. Johan Jönson har i bok efter bok framgångsrikt arbetat med monumentala montage.

Värda att nämna är också två poeter, som liksom Bremmer, har akademisk grad. Jesper Svenbro och Gunnar D Hansson skriver essäistiskt influerad dikt, där de hela tiden förhåller sig till äldre texter på ett fritt och bildande sätt. Hos dem finns dock ett läsande och reflekterande jag som skapar distans till de texter som refereras och diskuteras. Det är via denna distans – som såklart också kan uppnås via det konceptuella – som den andra texten blir synlig som text, som tanke eller som språk.

Det som skiljer Vid synranden från böcker av ovan nämnda poeter är att citerandet här används för att skapa traditionell och omedelbar centrallyrik, det vill säga den sortens dikt som bygger på just hävdvunna uppfattningar om ett jag. Resultatet blir en märklig diskrepans mellan form och innehåll, där dikten hela tiden pekar mot ett jag (här gestaltat som ett du) som inte finns. Så här kan det låta:

båtskroven liknade kadaver i dimman
sekler av sorg i sedimenten
     du fattade den blöta massan     med båda händer
         du förstod          att kärlek förvandlar
                             världen till kaos
         du vägde         sandens samlade skuld
         innan vågen sköljde den
ur dina slutna händer

Det intressanta med denna dikt är att bilderna i den tycks referera till ett slags poetiskt allmängods, snarare än till det konkreta havet eller en faktisk upplevelse av sorg. Vad är till exempel sandens samlade skuld? Att kärleken förvandlar världen till kaos – frasen understryks genom att den är grå – tycks motsägas av bokens välordnade form. Eller vill Bremmer förmedla att diktens du inte känner kärlek till diktens han? Tveksamt. Vid synranden är full av formuleringar som låter poetiska och som kanske inte betyder så mycket, just därför. Havsbotten har ”argusögon”, minnet är ”dovt som en orgelton” och ur havet stiger ett ljus ”som färdats genom sekler”. Boken skulle mycket väl kunna vara skriven av någon som aldrig har sett ett hav, av någon som bara har läst om det i litteraturen.

Problemet med detta är att Bremmer mest upprepar klichéer som saknar bäring på verkligheten och, vilket är mer graverande, på dikten som helhet. I en vers heter det exempelvis att ”[…] fukten drog över klippan likt en medeltida mantel […]”. Den som har vistats vid havet vet att liknelsen inte är välfunnen och kan nog dessutom tycka att bilden är ganska komisk med sitt gravallvar. Men den saknar också koppling till bildspråket i resten av boken. En medeltida mantel dyker upp och försvinner i väg. Så är det med det mesta i denna bok, från abstrakta odjur till drunknade människor. Texten saknar fäste – i jaget, världen eller historien – på ett sätt som får den att verka AI-genererad.

Det gäller än mer för bokens andra svit ”Stranden” som består av 33 svartvita, rektangulära foton. De avbildar ett klart vatten, strandkanten och klippor. Under varje fotografi står ett eller ett par ord: ”tärningsspelet”, ”värdigheten / berget”, ”sjöfararen”, ”Thitonos”, ”Kirke”. Jag har svårt att förstå vad jag ska göra med dessa substantiv och figurer från den grekiska mytologin. Återigen verkar dikten referera utanför sig själv, men inte till den så kallade verkligheten, utan till en slags införståddhet, som dessvärre blir otillräcklig. Såklart vet jag att Kirke bodde på en ö, men ska det ensamt motivera hennes närvaro i Vid synranden?

Bäst att läsa vidare och låtsas som ingenting. Bokens sista svit ”Klippan” är koncentrerad runt ett poetiskt motiv som är minst lika utslitet som havet, nämligen rosen. Enligt vad som anges vid bokens slut utgör dikterna parafraser på Rosettis samtliga dikter om rosor. Jag läser dem parallellt med Vid synranden men har ändå svårt att finna dem i Bremmers poesi. Kanske för att just dessa dikter av Rosetti (till skillnad från hennes vilt suggestiva ”Goblin market” eller mästerligt torra ”No, thank you, John”) är ganska generiska. Och ”Klippan” liknar ännu mer än ”Djupet” ett slags solenn tombola:

”[…] Du vet att rosen / bär vreden, otyglad som en virvel, slingrar den sig kring / ådrorna, du vet att förståndet lever intill vilda väsen, som / krusningen härmar underströmmen i ett väldigt hav, tung / grön våg, de svarta bladen fastnar vid dig som ett dunkelt / förflutet, stoft och aska, generationer av tysta arvsynder, / tills taggen öppnar det röda i din hand, ett levande sår, / det röda väller fram i dig som en sublim ordning, ett / infernaliskt lugn, kropp och tång och hav blir ord, tänk hur / hans blodiga rygg liknar himmelen, och rosen viskar: / lägg dig ner på klippan, låt dina hundrabladiga skuldror / vila mot den kalla stenen, låt havsluften fylla dina lungor.”

Lägg märke till hur denna dikt explicit förutsätter att man är överens med poeten: ”Du vet…” Men jag vet inte alls och därför hade jag önskat en dikt som gestaltar med större konsekvens, som väcker de klichéer den (medvetet?) arbetar med till liv, som introducerar något oväntat eller nytt, som vågar säga något, vad som helst. Det försöker Bremmer eventuellt göra via typografin. Denna enda mening är till exempel uppställd i rader om två och sträcker sig därför över sex sidor. Överst på dem löper en annan mening i grått:

”Rosen är en pilgrim på flykt, ryckt från vägkanten, till brisens suckar, det som ständigt flyr men som aldrig lämnar dig, det som ger sig själv tillkänna likt konturen av en skugga, det som lutar sig in för att vända sig bort, tårar längs med ryggen, det som du alltid talar till, det som aldrig svarar dig, det som kallar på dig för att bli lämnad, det som skriker efter tystnaden, regn eller röst, ett raseri i djupaste sömn, ser kartan förvandlas till karga landskap, ting blir tecken, stillheten brusar, läser din såriga rygg som martyrers blindskrift, mer och mindre än varje blad, endast detta, endast i sång och sand och sorg, adla du till frihet detta tvång, denna ros, denna ros, denna ros.”

Gemensamt för dessa två långa meningar är förutom rosen de dramatiskt skiftande affekterna, från vrede till infernaliskt lugn, från skrik efter tystnad till brusande stillhet. Vad som föranleder dessa känslor förtiger dikten, liksom mycket annat. I den mån Vid synranden skildrar sorg är det en sammanbiten sådan, som ännu inte funnit något uttryck. Fast återigen är jag osäker på om det är vad boken vill göra. Mycket i den verkar slumpmässigt. Som när det i meningarna ovan hävdas att kropp, tång och hav blir ord och att ting blir till ord. Bremmer arbetar väl enligt egen utsago med ord som blir till ord? Tills sist får de tanketomma abstraktionerna mig att associera till Jan Wictor. Visst liknar det modern poesi – men varför?

Frågan om syn och seende är kanske bokens mest intressanta spår. Det utforskas i formgivningen men behandlas på ett otillräckligt sätt verbalt:

vid synranden
möts du
     och det andra
             vid synranden
      där varat
              sluttar

Sluttar gör dikten rent typografiskt, men varat som helhet ruckar den inte på. Tvärtom befinner man sig hela tiden tryggt i varats självklara och genomtröskade mitt. Vad händer om man följer orden in i litteraturen, ut i världen, ner i djupet? Om man vill skapa en kollektiv poetisk bildvärld i rörelse bortom hävdvunna uppfattningar om vad ett jag kan rymma? Vid synrandens svar verkar vara att man får en dikt helt utan de egenheter som gör poesi levande, en dikt som utgörs av sådant som har stelnat till konvention. Fossilen ser ut som ett djur och består av rester från ett djur, men den är sedan länge död.

________________________

Vid synranden
Magnus Bremmer
Nirstedt/litteratur, 2025

Foto: Severus Tenenbaum