Små, vackra utgåvor från små, idéstarka förlag fortsätter att utgöra en förvisso perifer, men likväl vital del av den svenska poesiutgivningen. I veckans upplaga har tidigare redaktören för Örnen och Kråkan, Henrik Sahl Johansson, tagit sig en närmare titt på tre, under våren, utkomna översättningar. 

[Lyssna till recensionen? Klicka på pilen!]

AV HENRIK SAHL JOHANSSON

Jag får tre böcker av min redaktör – de hör ihop för att de är så tunna, som hon uttrycker det – och tillbringar ett par veckor tillsammans med dem. Böckerna liknar varandra främst till formen: typiska för de små, ömsinta förlag som nästan ur intet trollar fram varsamt hanterade dikter i små men mycket vackra upplagor. Att få bära med sig sådana trycksaker, att få ta upp dem på tunnelbanan eller i vårljuset utanför Kungliga biblioteket i Stockholm, är i sig en anledning att gå utanför dörren: fortfarande finns det faktiskt böcker.

Mest iögonfallande bland de tre titlarna är det transparenta, flortunna omslag som (för hand!) bundits kring Emily Dickinsons faskikel nummer 13, här med titeln Himmelska sår. Den som känner till faskiklarna vet att UKON och Jenny Tunedal sedan en tid tillbaka gett sig i kast med att tolka Dickinsons dikter, de som skrevs i små egentillverkade häften och påträffades av hennes syster Livinia först efter poetens död, och att dessa ges ut av Anti förlag i eleganta, vita band. Att få ta del av Dickinsons dikter på så vis, ungefär som om de var skapta av henne, har stor inverkan på läsningen, och den här faskikeln är ett lysande exempel på just det.

När jag, ganska så sent ska sägas, stiftade ordentlig bekantskap med Emily Dickinson förknippade jag henne med det kvinnliga berättarjaget i sydafrikanske J M Coetzees roman I hjärtat av landet. Denna kvinna, ensam på sitt gods med sin gamle far, lever ett liv som helt kretsar kring driften av gården. Hon är en ungmö, mycket skärpt, mycket melankolisk, som genom romanens gång driver in i en alltmer främmande föreställningsvärld. I sin ålderdom sprider hon ut stenar framför huset för att meddela sig med flygplan som korsar himlen högt ovanför: hon konstaterar att hon hade kunnat ägna sitt liv åt att skriva dikter, framgångsrika dikter, men att det helt enkelt hade varit för lätt. Hon dör i tystnad. Ungefär så föreställer jag mig Emily Dickinsons öde; hon ägde förmågan, var medveten om den, men lät bara ytterst lite av sin litterära produktion visas för samtiden. Hon blev med tiden allt blygare inför världen. Tillbakadragen på sin herrgård i Amherst i New England – i familjen var hon känd för sina bakverk, och i omgivningarna tog man henne för en skicklig trädgårdsmästare – lät hon samtidigt sin blixtrande, makalösa begåvning komma till uttryck i sina små häften, okända för alla utom henne själv. Förstod hon att hon var så långt före sin tid att hon gjorde bäst i att låta eftervärlden ta hand om dikterna?

Det finns en dunkelhet och ett vankelmod i Emily Dickinsons språk, men det finns till lika stor del upproriskhet och ljus – de senare är de drag som framför allt kännetecknar den trettonde faskikeln. Som översättarna skriver i sitt efterord är ljuset och dess många skiftningar i landskapen kring Amherst det motiv som framträder allra tydligast här, ljuset som varsel eller soluppgång, som en nyss slocknad veke eller som tillvaron självt. Just dessa dikter blev till vårvintern 1862, det år då Emily Dickinson skrev 366 dikter – hennes mest produktiva tid i livet. Och det skimrar verkligen om Dickinson den vintern: hennes utrop, de sardoniska avrundningarna som punkterar och nästan driver med allvaret – orden lyser klara mellan Dickinsons tvära, långa tankstreck ”—”. En dikt om norrsken kan exempelvis inledas med orden ”Brons — och Bloss — / Norr — i natt”: sådan enkelhet, men med sin allitteration, som ju funkar på svenska, också fullständigt originell och egen. (Vårt språk tar bort något av magin hos Dickinson, men lägger också till en hel del: som den långa sammansättningen ”vintereftermiddagarnas” som följer på den kända första raden: ”Det finns ett särskilt Vinklat Ljus,”.) Man hoppar till vid rörelsen från missmod till det uppsluppna. Det är underfundigt, som om Dickinson vill förleda sin läsare att anlägga ett visst sinnelag, bara för att i nästa fras göra helt tvärtom. Slapstick på vers, som i följande rader:

Jag kan vada i Sorg —
Genom — Sjöar av den —
Jag är van —
Men minsta stöt av Glädje
Välter mina steg —
Och jag trillar — drucken —
Låt inte Gruset — flina —
Det var en Ny Likör —
Inget annat!

Hur elegant, uppnosigt är det inte att vända den första, moltigande bilden av att vada genom sjöar av sorg till det där andra: att som en berusad snubbla över en glädjestöt? I nästa strof leker Dickinson lika lättsinnigt med smärtan som en form av styrka, ett ankare som lossar, innan hon låter Himalayas bergskedja streta emot med sin tyngd: ”Ge Balsam — till Jättar — / Och de vissnar, likt Män — / Ge dem Himmaleh — Och de ska bära!” Bara att det inte alls är särskilt lättsinnigt; Dickinsons skarpsinniga humor har alltid sällskap av ytterligare ett stråk, ett mycket sinnligare och mer tillbakadraget. Som hon tycks ha varit: tillbakadragen, varsam, men också, som det låter i ett av hennes utrop: ”totalt arrogant”.

Det är annorlunda med Guido Cavalcanti, och konstigt vore det väl annars: han föddes och levde i den tidiga renässansens Florens, mellan år 1255-1300, och har för eftervärlden framför allt blivit känd för att Dante höll honom som en av sina främsta inspirationskällor (Cavalcanti återkommer på ett par ställen i Den gudomliga komedin, och har även en framträdande roll i Boccaccios Decamerone). Donna me prega, vilja säga. jag i Gustav Sjöbergs tolkning (Chateaux förlag), Cavalcantis mest kända verk, är en för tiden experimentell, språkligt snårig canzone om fem strofer och en avslutande fras. På sin tid uppmärksammades den i skolastiska sammanhang som ett närmast vetenskapligt arbete i kärlekens anatomi, och även om dikten – som Sjöberg skriver i sitt efterord – kretsar kring romantikens väsen hindrar det inte författaren från att närma sig ämnet från ett högtflyende, metafysiskt perspektiv. Det är svallande känslor studerade med mikroskop, för man föreställer sig nog inte att en betagen florentinsk poet skulle sända följande strof till sin älskade:

vilja säga. jag. mig – för att kvinna. bar
om en som ofta – tillfällighet – är grym
och så rå är att den – är kärlek kallad:
må den som kunna nekar –  

/.../

Historiskt har Guido Cavalcanti framställts som en lite kantigare föregångare till den mer berömde Dante – en dialektiker mer än en sångare, som John Addington Symonds skriver i sitt översiktsverk om den italienska renässanslitteraturen. Mer träffande är det kanske att som litteraturhistorikern Carl Wilhelm Böttiger kalla honom en ”rimmande Aristoteles”: en poet som lägger fram en hypotes och sedan utvecklar ämnet i de strofer som följer. Språket är därefter – på samma gång modernt och gammalmodigt, svärmiskt och logiskt. Som Tractatus i ett parfymerat kuvert, ungefär. Gustav Sjögren har klokt nog valt att hoppa över rimmen, som är så många i italienskan men betydligt färre på vårt språk, men i övrigt hållit sig nära originalets metrik. Det är en levande översättning, och så vitt jag kan bedöma är den noggrant utförd. En annan fråga är hur mycket av Cavalcantis språkfilosofiska tankar som bevaras i steget från den ålderdomliga italienskan till modern svenska – det är naturligtvis inte så lätt att säga.

dygd är den inte – men från kommer denna
som fullkomlig är – (för sig gör den – sådan),
orationell, – men som, jag säger, känner;
hälsan utanför – omdömet bevarar,
för kärlek – i stället förnuft för – gäller:
urskiljer illa – i vän vilken odygd är.

/.../ 

Den tredje boken är till uttrycket och formen smalast av dem alla, så späd att varje sida är som en hastig utandning, en pust. Skulpterade andetag är titeln på den luxemburgska poeten Anise Koltz diktsamling, översatt och med efterord av Jonas Ellerström – hårt koncentrerade rader, tre eller fyra för varje dikt, likt täta aforismer. Man ska förstås inte förväxla det kortfattade med det osagda. Koltz befinner sig någonstans mellan Cavalcantis språkliga axiom och Dickinsons omedelbarhet: varje dikt är ett rum som liksom antyder en rymd bortom sig. Så här kan det låta i två av de dikter jag fastnar för:

Talet fäster upp oss
i andras minnen
som fladdermöss

och

Vattnet som forslar bort berg
vilar i min kruka

Inte mer än så – stramt bundet som i viss äldre japansk poesi, men med en modernare rörelse. När man läser om Koltz flera gånger förskjuts bilderna en aning. Förvandlingen påminner en om att ögonen inte läser en gång, utan många, med små skiftningar i varje läsning. Anise Koltz blev gammal, hela 94 år – hon föddes 1928 och avled för två år sedan, 2023, och hade då en rik litterär produktion bakom sig. Hennes speciella härkomst, Luxemburgs lilla grevskap, innebar att hon fick tre språk med sig mer eller mindre med modersmjölken – tyska, franska och luxemburgskan, landets egen blandning av de två språken. Hon skrev på franska men var hemmastadd i tyskan; vissa av hennes liknelser leder tankarna till generationskamraten Paul Celan, som ju också han balanserande mellan två språk.

Boken är alltså kort, bara 12 dikter lång. För kort, kanske? Nu är förvisso poesipamfletten, som utgivningen kallas, tänkt att vara begränsad till formen, men man undrar om inte Anise Koltz hade kunnat få ytterligare utrymme i samband med att hon nu återintroduceras på svenska? Vad som ryms här är endast den första delen av samlingen Souffles sculptées från 1988 – att exempelvis den dikt som gett boken sin titel, och som återges av Jonas Ellerström i efterordet, inte finns i själva inlagan är lite synd.

Tidigare finns nämligen bara en bok av henne översatt, Ljudvallen i översättning av Jon Milos, sedan länge försvunnen från hyllorna. Och som aptitretare funkar Ellerströms tolkningar mycket bra, med sina öppna/slutna motiv, sin visshet och tydlighet. ”Havet har dragit sig undan oss / våra händers linjer / är dess sista avtryck”, som det heter i en av dikterna. Och man undrar givetvis vad som finns där bakom, bortom bilden?

Men det är på sätt och vis orättvist att Anise Koltz och Guido Cavalcanti måste dela tygpåse med Emily Dickinson när våren anländer. Hur det blir med de övriga faskiklarna återstår att se. Förhoppningsvis fortsätter de ges ut med samma regelbundenhet och omsorg i framtiden, för det är i allmänhet så att inte särskilt mycket bra dikt skrivs – och att det som verkligen är värt någonting måste få finnas. Gärna då bundet för hand, innanför ett flortunt, nästan genomskinligt omslag.

_________________________________

Faskikel 13, Himmelska sår
Emily Dickinson
Övers. UKON och Jenny Tunedal
Anti förlag, 2025

vilja säga. jag
Guido Cavalcanti
Övers. Gustav Sjöberg
Chateaux, 2025

Skulpterade andetag
Anise Koltz
Övers. Jonas Ellerström
Pamflett, 2025