Jila Mossaed diktar med lika delar undereldad vrede som melankolisk uppgivenhet i sin nya bok Jag tillhörde vindarna. Det är poesi som i sitt sätt att gestalta existensens cykliska principer fångar livets rörelse, skriver Ylva Gripfelt.
[Lysnna till recensionen? Klicka på pilen1]Den 8 mars förra året, på internationella kvinnodagen, publicerades en video där fem unga kvinnor dansar mellan höghusen i en stadsdel i västra Teheran. Deras hår är utsläppt. De utstrålar självförtroende och glädje, trots att de vet att de med den offentliga dansen riskerar sina liv.
Videon utgjorde en del av proteströrelsen som följde mordet på Jina Mahsa Amini, vars brott enligt moralpolisen var att håret inte hade täckts ordentligt under slöjan. Flickornas initiativ, som följdes av flera liknande dansvideos, kan ses som en återspegling av 1979 års protester som också inleddes på internationella kvinnodagen under en av de mest omvälvande perioderna i Irans moderna historia.
Det historiska kretsloppet av iranska kvinnor som reser sig mot mäns förtryck av själva livskraften är ett viktigt spår i Jila Mossaeds nya diktsamling Jag tillhörde vindarna, utgiven på Bokförlaget Lejd. Mullornas våld visar sig i bokens samtliga delar och den fornpersiska fruktbarhetsgudinnan Anahita – som i dikterna kopplas till ett vaknande kvinnligt motstånd – har hedrats med en bild i samlingen. Det är, föreställer jag mig, Anahita som väcker flickorna till dans och det är deras dans som väcker diktjagets minne.
Jag var en av de unga flickorna
som dansade omkring Azar
Eldguden
En dag kom de mörkt klädda
och slängde svart tyg
över hela landet
Vi som dyrkade det glada
lärde oss att gråta
Dikternas förhållande till nutidens händelser sätter även min läsning i rörelse. Jag ser på videon, läser dikterna och bläddrar fram till bilden av Anahita för att sedan gå tillbaka till videon och dikterna igen. Det blir en aktiv, cirkulär läsart där kvinnorna blandas samman med varandra i en både oroande och hoppingivande dramaturgi. Vad har hänt med flickorna i videon, var fortplantar sig deras mod nu? I ett diktstycke hårt som en snubbelsten skriver Mossaed:
/…/
Svär vid månens ansikte att
i Susa föder vi nya flickor
som kallas Anahita
Dikterna i Jag tillhörde vindarna berättar oupphörligen om cirkulära rörelser och Mossaeds författarskap följer en cyklisk princip. Hon har skrivit tio hyllade diktsamlingar på svenska (på persiska flera verk både poesi och prosa). Verken är variationer på återkommande motiv och teman, där en avskalad språklig enkelhet blandas med mättade bilder. Det handlar om orättvisor, exil, främlingskap och kärlek. Och ensamheten i ett dystert rum – som genom åren tagit formen av en lägenhet vars balkong vetter mot skogen – är alltjämt utsiktspunkt för dikterna. Figurer från persisk mytologi, mystik och historia kommer igen. Särskilt märks gudinnan Anahita, den dansande dervischen och erövraren Alexander den store. De symboliska bilderna – spegeln, vinden, havet, natten, trädet – har förekommit i Mossaeds dikter sedan den svenska debuten 1997.
Uppbyggnaden i den nya samlingen kan liknas vid en vind vars första livstecken är en försiktig cirkelrörelse i lägenhetens damm. Under läsningen växer vinden upp till storm och omfattar stora delar av Irans historia. Vidare blir den en tyfon i sitt svepande över världens orättvisor, för att slutligen, i den fjärde och sista delen, stillna i havet.
Den första, av vinden knappt påverkade sviten präglas av melankoli. Diktjaget rör sig i ett töcken mellan natt och dag, i sin lägenhet med balkongen mot skogen. Svitens övergripande rörelse är den från vinter till plötsligt ljusnande vår, men den inre rörelsen är cirkulär.
Varför tar natten inte slut
Jag har gått flera varv
runt i dimmiga dalar
Satte mig på dimmans handflator
Gungade mellan två berg
Mina tunga vingar
öppnar sig mot vindarna
Varför är natten här så lång
Har de stulit solen
På väg mot gryningen
plockar jag torkade ord
Snart kommer berättelserna
tina
Melankolin har orsakats av några som i dikterna benämns “de”. Senare i samlingen kan de kopplas till mullorna, men det är också möjligt att röra sig bakåt i författarskapet för svar. I Jag tillhörde vindarna hörs särskilt ekon från debutboken Månen och den heliga kon.
De avrättar orden
avrättar glädjen
avrättar kärleken
jag pratar om männen
som sitter på Guds tomma stol
och gungar mellan
helvetet och fruktan.
De stenar historien
symbolerna
myterna
de bär en tom kista
på sina axlar och
de dansar på människornas naiva tro
gömda bakom lånade heliga ord.
Jag drömde i natt
att de kommer att förvandlas till könlösa varelser
de kommer att drunkna
i sina lögner.
Vinden kommer att svälja dem
du vind
ta med dig doften av
min barndoms petunia.
Dikten från 1997 ger också en nyckel till vinden som gett namn åt den nya samlingen. Vinden är förtryckarnas starkare motkraft, den virvlar som hundratusentals dansande flickor. Om “de”, vad det verkar, syftar på mullorna så är duet mer mångtydigt. Det kan handla om vinden, havet, läsaren, någon som har försökt tygla diktjaget eller en älskad person i hennes närhet. Duet kan också syfta på en del av jaget som genom förtryck och exil blivit främmande för sig själv. Det kan beteckna gud som mullorna lagt beslag på och som folket nu kräver tillbaka. Ytterligare gånger tycks duet representera livet, som gång på gång gör människan till främling för sig själv.
En dag kommer nya ögon
Stirrar på dig
Följer din förvandling
Din återfödelse
år efter år
Du som är skyddad
av tidens gåta
Du har gömt min blick
någonstans
Mitt älskade träd
bevara mina hemliga ord
under dina orubbliga rötter
Duets undanglidande och skiftande karaktär fungerar ibland nästan som en pianotangent poeten trycker ned för att ange en särskild ton. Det får mig att tänka på gudsförhållandet i den persiska gnosticismen. Där förstås människans existens som invaderad av en gåta, en hemlighet som aldrig får avslöjas. I Mossaeds poetiska ocean ekar röster från stora medeltida mystiker och poeter, såsom Hafez, Rumi och Hallaj, där Gud döljer sig i allt levande.
Duet i Mossaeds dikter väcker en otålig lust i mig att sätta samman och förstå. Kanske är det också diktens och poetens drivkraft – att försöka sammanföra det som har delats, närma sig det avskuret andra i hopp om att förlora sig där och övervinna ensamheten.
Från diktjagets kretsande i dunklet av sin lägenhet, rör sig boken ut mot den vidare cirkel som först omfattar Iran och sedan hela den söndrade världen. Men minnena från mullornas våld och kvinnornas motstånd utgör själva utblicken och återkommer, som för att hämta kraft åt ett mer omfattande vittnesmål.
Mossaeds dikter kan förstås i ljuset av det som teoretikern Svetlana Boym definierat som reflekterande nostalgi. Det är en nostalgi som visar upp det förflutnas ruiner och sprickor, och som präglas av såväl längtan till hemlandet som en kritisk hållning mot detsamma. Den reflekterande nostalgin står i motsättning till en restaurerande, vars mål är att återskapa det förflutna som en nutida sanning.
I Mossaeds diktvärld är spegeln en av de viktigaste symbolerna för berättande och självrannsakan. Den hålls upp mot världen, men också mot diktjaget och läsaren.
Putta ner dem
i vattnet
Knuffa dem som svävar
mellan luften och båtens blöta golv
Det blinda vattnet
är hungrigt
Sväljer allt
Folk kastas i
offras till gudarna
Urtiden är tillbaka
inom nya ramar
De tomma gummibåtarna vaggas av rädslan
Vid sömninga stränder
hörs människors skrik
Vi sover länge
Den sista raden tänder min förtvivlan över den slumrande förmågan att hindra medmänniskors lidande. Dikten visar på ett samband mellan vår utdragna sömn och den anonyma byråkratistämma som instruerar oss att knuffa flyktingarna överbord. Det är en knivskarp bild av strukturellt våld och orättvisa.
I diktsamlingens sista del ser cirkelrörelsen ut att avta. Sviten förefaller lösare sammansatt och dikterna mindre stringenta, nästan trötta. Samtidigt tecknas stora cykliska krafter tillhörande havet, berättandet, modern och döden. Tillsammans representerar de existensen, vars mål är sin egen återkomst.
Dikternas tonläge återvänder här till den djupt melankoliska från första sviten, liksom till bilden av ett träd vars grenar allvarligt har skadats.
/…/
Vad har hänt med trädet
som lovade vara mitt gömställe
Jag går på en oändlig väg
genom döda öknar
Likt diktjaget i sin lägenhet lämnas jag ganska ensam och modlös efter läsningen. Ska det verkligen sluta så här? Var är de starka, kvinnliga krafterna? Finns de också i det dystra och stilla? Vad jag inte vet är att, samtidigt som jag ställer mig de frågorna dör Irans president. Han har störtat med sin helikopter mot ett berg till följd av tät dimma. Iranska kvinnor över hela världen går ut på gatorna och dansar. Och jag måste medge kraften även i ett vindstilla landskap som ingenting begär. Jag tillhörde vindarna tycks skriven från en sådan plats. Det är varken nedslående eller upplyftande. Mossaed fångar in livets rörelse och oavsett vad vi tycker om den är det en stor bedrift.
____________________
Jag tillhörde vindarna
Jila Mossaed
Bokförlaget Lejd, 2024
